Det går bara inte

Titel; Det går bara inte
Författare; Camilla Jönsson
Förlag; B Wahlström
Recensionsexemplar

Emelie i Det går bara inte går estetprogrammet på gymnasiet. Hon gillar musik, lyssnar mest på hårdrock, har några nära vänner och trivs nog ganska bra med livet i största allmänhet. Hon har ingen kille/tjej. Hon har inte träffat någon hon tycker tillräckligt mycket om helt enkelt, för att det ska bli något mer allvarligt av det hela. Tills nu då. När hon träffar två killar hon blir väldigt intresserad av, på samma gång. Inte helt lyckat.

Först ut är Viktor som går på samma skola som Emelie. De delar musikintresset och efter att ha tagit mod till sig ett bra tag frågar Viktor om Emelie vill gå på en spelning tillsammans med honom. Det ena ger det andra och snart ses de rätt ofta utanför skolan och det är tydligt att de båda vill att det ska bli någonting mer än bara vänskap.

Samtidigt träffar Emelie Sander, som är lite äldre, som hon faller handlöst för. Innan hon vet ordet av umgås hon med båda två, och känner sig hemsk när hon får ljuga och undanhålla saker för dem båda. Till råka på allt har Emelie en bästa kompis, Stina, som tydligt talar om för Emelie att det hon gör inte är rätt emot någon, allra minst henne själv, och att hon måste bestämma sig. Emelie inser ju egentligen att Sina har rätt, men när hon är mitt upp i det hela känner hon sig bara orättvist behandlad.

En sak som jag tycker var fin i boken är att man får följa hur förhållandet mellan Emelie och hennes storasyster växer. Från början har de ingen direkt kontakt alls, men när Emelie får det svårt och är ledsen över hur saker och ting utvecklar sig, ställer storasystern upp och tröstar. Det är också bra beskrivet om hur osäkert det kan kännas i ett helt nytt förhållande när man är sådär ung. Hur vet man om man är ett par helt plötsligt? Är det någonting man måste säga högt, eller bara blir det så efter ett tag?

Det här blir ingen favorit för mig, men det är ändå ett angeläget ämne som jag kan tänka mig lockar från 14 och uppåt kanske. Slutet fick mig att undra lite om det kommer en fortsättning.

Onda flickor

Titel; Onda flickor
Författare; Alex Marwood
Förlag; Modernista
Recensionsexemplar

När Bel och Jade var 11 år gamla fälldes de för mord på en 4-årig flicka. De fick då skyddade identiteter för att efter sina långa straff kunna leva utan att för alltid vara barnen som mördade ett annat barn. Självklart går det inte att sudda ut en sådan här händelse med ett byte av namn. En av tjejerna klarar sig lite bättre än den andra. Hon blir offret i händelsen, den fattiga flickan som gjorde som hon blev tillsagd att göra. Hon hamnar på en hyfsat human skola och får det ganska bra senare i livet. Utbildar sig till journalist och skaffar familj. För den andra tjejen går det inte lika lätt. Hon blir inte erbjuden någon "räddning" på samma vis, och vågar efter det att hon blir utsläppt aldrig släppa någon in på livet.

Bel och Jade blir Kirsty och Amber. Kirsty arbetar som frilansjournalist och hon arbetar hårt. Amber är städledare på ett nöjesfält och är mycket bra på det hon gör. Men ingen av dem har någonsin anförtrott sig fullt ut åt någon annan människa. Vad skulle familj och vänner säga om de visste? Att de en gång var barn som dödade ett annat barn?

Av en slump korsas deras vägar återigen då Kirsty ska skriva om överfallen och morden på unga kvinnor i staden där Amber nu bor.

Vad som drabbar mig mest i boken är den totala brist på vuxenengagemang då i början, då det hemska hände. För läsaren är det hur tydligt som helst att de här flickorna var svikta av vuxenvärlden långt innan katastrofen inträffade, och det var bara en tidsfråga innan något skulle hända. Det hade inte behövt vara något så hemskt som att en liten flicka skulle dö, men något hade med all säkerhet inträffat. Det var oerhört frustrerande att läsa om hur det egentligen gick till när flickan dog, och sedan läsa om hur det hela framställdes precis när det hänt och hur sedan händelsen för alltid fick ha kvar den skeva bild som slagit rot från allra första början.

Det var också tungt att läsa om skillnaden på hur Bel och Jade blev behandlade då de avtjänade sina straff, och nästan smärtsamt att läsa om när de som vuxna träffas igen och först då inser hur olika de har haft det.

Jag fastnade helt från sida ett tror jag, och det var nästan omöjligt att lägga ifrån sig boken när man börjat läsa. Alex Marwood lyfter på ett mycket skickligt sätt fram problematiken med att ingen är alltigenom god eller ond, att det så ofta är tillfälligheter, slumpen, tur eller otur som styr. Det ska bli spännande att läsa mer av författaren. Jag längtar redan efter nästa bok!

Vad jag såg och när jag ljög

Titel; Vad jag såg och när jag ljög
Författare; Judy Blundell
Förlag; B Wahlströms
Recensionsexemplar

i Vad jag såg och när jag ljög träffar vi Evie som är 16 år.  Andra världskriget är över och Evies styvpappa, Joe, har kommit hem efter sin krigstjänstgöring. Innan Joe gifte sig med Evies mamma hade Evie och mamman klarat sig själva. Mamman, Beverly, har jobbat hårt för att få ihop tillvaron. När sedan Joe dyker upp på scenen blir de (mamma och dotter) nog lika förälskade i tanken på ett normalt familjeliv med någon som skulle kunna ta hand om dem, som Beverly blir i Joe som person.

Från början så var jag inte särskilt imponerad, utan tänkte mer att det är en ok ungdomsroman som säkert kommer att hitta sina läsare, men ju längre jag läste desto mer fastnade jag i berättelsen. Det håller kanske inte helt ut i alla lägen, men jag tycker att de olika trådarna ända fungerar. Det är mycket en "på-väg-att-bli-vuxen-efter-kriget-roman", och det känns helt ok. Judy Blundell nuddar också vid en del svåra ämnen som hur judar blev behandlade i ex Florida även efter andra världskriget, och hur människor blir till någon annan i krig. Hur man förändras och gör saker som man aldrig skulle ha gjort under mer normala förhållanden.

Det är många hemligheter i boken och det är också mycket misstro och bitterhet. Det är nog det jag tycker är snyggast i boken, hur författaren faktiskt får fram misstänksamheten och svartsjukan, och också hur en del av karaktärerna bestämmer sig för att helt sonika dra ett streck över vissa händelse, även om de fortfarande inte är överens om vad som hände.

Som sagt, inte någon riktig höjdare men något var det ändå som fängslade och jag tror den här boken kommer att hitta sina läsare.

Vinnarna i Bokjuryn

Nu är vinnarna i Bokjuryn utsedda! Här finns länk till Kultur i västs sida.

Vinnarna i år är;

Bockarna Bruse på badhuset - Bilderböcker 

Födelsedagsmysteriet - kapitelböcker 6-9 år. 

Skuggan i väggen - kapitelböcker 9-12 år.

Eld - ungdomsböcker. 

Titanic - katastrofen - Faktaböcker

Mulleboken - serier

Titanicboken har jag inte läst från pärm till pärm, men jag har bläddrat i den och Mulle har jag inte läst på länge, men hjälp vad jag gillade den här serien när jag växte upp. De andra titlarna har jag läst och gillat alla fyra. Grattis alla inblandade!

Jag undrar jag...

Ja, jag undrar hur länge inspirationen att blogga, skriva, läsa etc håller i sig efter den här suveräna helgen i litteraturens tecken. Alla trevliga möten, alla uppslag att skriva om, lästiden, ja allt egentligen, var verkligen bra!

Fint runt min hals

Kunde ju inte låta bli Det här kattiga halsbandet gjort av Camilla på




Mind the book

Hur är det, har du trånat någonting på sistone?!

När vi hade vårt samtal kring ungddomslitteratur kom vi in på trånandet...Ni vet när man är ung, kanske lite olycklig kär, känner sig missförstådd och lite diffust orättvist behandlad. När man kan bli riktigt förälskad i någon som man faktiskt aldrig har pratat med, eller ens varit i samma sällskap som. Det kan såklart vara en skådespelare, sångare, trummis, basist eller någon annan känd person, men det kan lika gärna vara Lasse i 9b eller så. Den där intensiva känslan av att, åh, bara han vid något enda tillfälle såg mig i ögonen så skulle han förstå att jag är den enda rätta och vi skulle leva lyckliga i alla våra dagar...DEN KÄNSLAN är hyfsat svårslagen.

Vi pratade självklart om mycket mer, men det får jag återkomma om!

Helt fast

Jag började läsa Bolton igår innan jag somnade och kommer nog fortsätta läsa mer eller mindre hela dagen idag. Nu har vi precis haft ett intressant samtal om ungdomsböcker som jag kommer skriva mer om vid något senare tillfälle. Men! Snart är det lunch, och sedan blir det Flint, Joesbury och jag i några timmar. Sämre kan man ha det...

Vi lider ingen brist

Kanske, kanske hade jag inte behövt ta med mig några böcker i packningen inför bokresan, insåg jag när jag fick syn på godbitarna i goodiebagen som väntade på oss...

Farlig förmåga

Titel; Farlig förmåga
Författare; Jessica Spotswood
Förlag; Rabén & Sjögren
Recensionsexemplar

Jag vet att fler med mig har reagerat över omslaget till Farlig förmåga. Jag tycker inte omslaget speglar innehållet, utan tvärtom är lite missvisande. Det enda jag kan tycka är lite bra är de blommande blommorna mitt i allt det vissna (?). Där har man ju faktiskt en koppling till en händelse i boken.

Jag hade inte läst särskilt mycket om Farlig förmåga innan jag själv läste den, och blev väldigt förvånad över att det hela utspelar sig i någon sorts diffus dåtid, där magi förekommer även om den inte alls är önskvärd.

Brödraskapet som har makten har sett till att häxorna som styrde tidigare har försvunnit. De är inte önskvärda och så fort man får nys om någonting som liknar häxeri blir personen ifråga snabbt bortförd och kommer sällan tillbaka.

Cate är äldst av tre systrar och alla tre är häxor. Mamman, som nu är död, var också häxa och hann inte riktigt förbereda sina döttrar på hur de ska hantera sina förmågor. Cate ser det som sitt ansvar att se till att systrarna inte avslöjar sig, ens inför deras egen pappa, och blir därför irriterad när det plötsligt dyker upp en guvernant som ska ha hand om systrarnas utbildning och dessutom se till att de debuterar.

Det visar sig dock att alla medlemmar i systerskapet, som guvernanten tillhör och är ngn sorts motsvarighet till brödraskapet, är häxor. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det här. Det lyfter inte riktigt och triangeldramat som drar igång omedelbart hade jag gärna varit utan. Samtidigt så är det någonting som väcker min nyfikenhet. Jag kanske inte kommer att läsa nästa del i serien själv, men jag tror att titeln kommer att lånas ut mycket på bibblan.

En sak jag gillar är att tiden då systerskapet styrde inte enbart beskrivs som god. Även på den tiden fanns det de som missbrukade sin makt och använde sina magiska förmågor till att få människor att göra som de ville. En annan sak som är snyggt gjord tycker jag är den att Cate inte kan känna sig riktigt säker på vem hon kan lita på. Det gör att det blir lite nerv i berättelsen.

Nu är det snart dags för Bokresan!

På fredag bär det iväg! Då sätter vi oss på tåget, Anna på Och dagarna går, Linda på Enligt O och jag. Det ska bli väldigt roligt. Och avkopplande hoppas jag. Det ska såklart bli väldigt roligt att träffa en massa trevliga människor att prata böcker och mycket annat med, men det är också skönt att veta att det är helt ok att smita undan och bara läsa, helt för sig själv, om det är det man känner för. Fortsättning följer!

Månfågel

Titel; Månfågel
Författare; Ingelin Angerborn
Förlag; Rabén & Sjögren

Månfågel är Angerborns senaste bok för "mellanåldern". Jag gillar egentligen inte det uttrycket, men i brist på annat...

Angerborns lite mystiska böcker, som ex Rum 213 och Sorgfjäril är i stort sett alltid utlånade hos oss med alla exemplar, och de är väldigt tacksamma att bokprata om när man har klasser. Jag är helt övertygad om att det blir likadant med Månfågel.

Här träffar vi Vendela Höök som i början av boken blir sjuk i körtelfeber. Vendela känner sig ledsen, ensam och övergiven och vet inte riktigt hur hon ska komma vidare. Mamman dog för inte så längesedan, bästa kompisen har flyttat till London och hon är olyckligt kär.

I sin ensamhet skriver hon ett brev om hur hon känner sig och sticker in det under en sten i en skogsdunge. Till sin förvåning får hon ett svar. Ett kuvert med ett 10-öres frimärke ligger plötsligt på Vendelas hallmatta. Brevet kommer från en Wilhelm Silveus som uttrycker sig mycket ålderdomligt. Sedan händer det en rad märkliga saker som Vendela inte alls förstår. Hon ventilerar sina frågor och undringar med bästa kompisen i London, och tillsammans bestämmer de allteftersom hur Vendela ska hantera situationen.

Jag tycker Ingelin Angerborn får ihop sina berättelser snyggt. Det är ju alltid lite trixigt när det förekommer övernaturliga inslag, med en risk att det ska kännas krystat. Idag ska jag ha med Månfågel för första gången i en klass och det ska bli kul att prata om den och se hur mottagandet blir.

Läst mars 2013

Tja, jag säger ingenting så har jag ingenting sagt...

Läst i mars


1. Gladiator, Simon Scarrow (Hcg)
2. Liesl & Po, Lauren Oliver (Hcg)
3. Ut ur skogen, Beth Bracken & Kay Frase (LL Hcg)
4. Hemligheten, Alison Prince (LL u)
5. Bästa vänner, Moni Nilsson & Elin Lindell (Hcf)
6. Carl + Carin = Sant, Annette Wilhelmsson och Jens Ahlbom (Ibz)
7. Kretsen 1, Maggie Stiefwater (u)
8. Spöken och spioner, Katarina Mazetti (Hcg)
9. Vägen mot Bålberget,Therése Söderlind
10. Farlig förmåga, Jessica Spotswood (u)
11. Och så levde de lyckliga, Lucy Dillon

2 (!!!) romaner
4 Hcg
3 ungdom
1 Hcf
1 Biografi barn