Ingen hästbok precis...

Titel; Dödsritten
Författare; Maggie Stiefvater
Förlag; B Wahlströms
Recensionsexemplar

Nej, Dödsritten är väl knappast vad man skulle kalla en typisk hästbok. Det finns visserligen gott om hästar i den, men det är inte hästar som vi är vana att se dem, utan Capaill Uisce, en sorts blodtörstig, köttände vattenhäst som varje år i november drar sig upp på land.

På ön Thisby har man som tradition att fånga de livsfarliga djuren och försöka tämja dem, för att kommande år tävla med dem i ett årligt lopp på stranden.

Fyra år i rad har Sean Kendrick vunnit på Corr. En vattenhäst som han inte äger själv, utan av öns mäktigaste man. Seans högsta, eller egentliga enda, önskan är att få köpa loss Corr och att flytta tillbaka till sin pappas stuga på ön.

För första gången någonsin ska en kvinna, Puck Connolly, delta i loppet. Hon ska dessutom inte rida en vattenhäst utan sitt helt vanliga sto.

Det här är verkligen spännande. Jag tyckte mycket om Frost, Feber och För evigt, och riktigt lika bra tycker jag nog inte det här är, men nästan.

Stiefvater skriver i ett efterord att hon länge försökt skriva om de här gamla sägnerna som tar upp vattenhästar, men att det inte riktigt gått förrän nu. Det finns alltså litteratur i ämnet, liksom sidor på nätet om man är intresserad.