Författare; Mari Jungstedt
Förlag; Bonnier
Recensionsexemplar
Det är lite grand som att man inte kan sluta läsa om Knutas, Karin och de andra i Mari Jungstedts böcker om Visbypolisen. Den sista akten bjuder inte på några direkta överaskningar, men man läser ändå, och tycker det är helt OK. Även om jag till viss del känner att; Nej, nu räcker det. Nu kan jag det här, så vet jag att jag glatt kommer att slänga mig över även nästa bok i serien. Man kan liksom inte sluta.
Sedan är ju miljöerna helt ljuvliga. Har man någon gång varit på Gotland så längtar man dit igen då man man läser Jungstedt, och jag kan gott tänka mig att de läsare som inte varit där blir sugna på ett besök. Åk, säger jag! Gotland är underbart.
Lite roligt var det att scenen på hotellet, vid frukosten, där (utan att vilja avslöja för mycket...) en person går för att hämta bestick inte kommer tillbaka, den scenen minns jag att Jungstedt beskrev i ett radioprogram någon gång förra sommaren. Att hon skulle vilja göra någonting med ett sådant scenario. Det blev som; Jamen, det här känner jag igen! Jag vet hur hon tänkte här!
I den sista akten mördas en journalist på en av våra största dagstidningar. Hon har tidigare blivit hotad av högerextremister och till en början riktas misstankarna åt deras håll. När sedan utredningen börjar peka åt flera olika håll samtidigt som ytterligare ett mord begås känns det inte alls lika solklart varifrån hotet kommer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar