Angeläget

Titel; Mitt klimatkatastrofala liv
Författare; Saci Lloyd
Förlag; Bonnier Carlsen
Recensionsexemplar

Vad som slog mig redan tidigt i Mitt klimatkatastrofala liv, var känslan av att det här faktiskt kan hända på riktigt. Det här skräckscenariot behöver, om vi har otur eller bara fortsätter som vi gör nu, inte vara särskilt avlägset.

De här tankarna gjorde att jag absolut ville läsa vidare och i och med det aktuella ämnet, om inte annat, så är det här en bok jag tycker alla ska läsa, absolut inte bara ungdomar. Jag har sagt det förut och jag säger det igen; Vuxna borde läsa mer ungdomsböcker!

Handlingen utspelar sig i London, och året är 2015. Vi har levt över våra tillgångar så länge att att jordklotet har börjat säga ifrån. Översvämningar, värmeböljor, isande kyla och mycket annat i klimatförändringens spår tillhör vardagen. I England tar därför regeringen ett beslut på att införa koldioxidkort, för att hålla koll på alla invånares förbrukning.

Huvudpersonen, Laura, försöker verkligen leva efter de regler som ställts även om det bär emot. Hon får  ransonera sina nöjen. T ex kan hon vissa veckor behöva välja mellan att ladda sin mobil och att repa med sitt band. Ett band som betyder näst intill allt när tillvaron ter sig smått kaotisk. Resten av Lauras familj hanterar ransoneringen på olika sätt. Systern vägrar kategoriskt att inordna sig alls, pappan tar till sig ett nytt sätt att leva och blir en sorts modern grönavågare och mamman sluter sig till ett hemligt kvinnligt sällskap för att finna  sig själv.

Trots allvaret skriver Saci Lloyd med mycket humor. Man blir, trots att det faktiskt är en dystopi, ändå glad av läsa. Det känns som om trots det förfärliga som händer och trots att detvissa stunder ser hopplöst ut, så finns det anledning att tro på framtiden.

En bilderboksfavorit

Titel; Katt kan i parken
Författare; Sanna Töringe
Illustatör; Kristina Digman
Förlag; Bonnier Carlsen
Recensionsexemplar

Katt kan i parken är en väldigt söt bilderbok om Katt och mamma, när de ska gå till parken. Fantastiska bilder som harmonierar fint med texten.

Det bästa är nog när mamma tar igen sig en stund på bänken i parken och pratar i sin mobil, och katt och kompisen börjar jaga ankan...

Hög igenkänningsfaktor, och en mycket bestämt liten kattindivid som man vill läsa mer om, igen och igen.

Och där var den utläst!

Inlägg kommer en annan dag...

LitteraturMagazinet.se

Nu har jag en lanserad profil på LitteraturMagazinet.se! Det känns jätteroligt och lite pirrigt. Det blir ju lite annat än att skriva här på bloggen.

Först det där med recensioner, då...På LitteraturMagazinet så kallas det recensioner. Så är det och det får jag lov att hantera på ett eller annat sätt ;-) det blir nog bra med det. Sedan har man som profil en liten bloggdel också.

Jag hoppas att det inte kommer att bli för tungt att skriva på två (eller tre om man räknar med Bokmässans community, och det ska man ju självklart göra!) ställen. Jag har inte riktigt kommit på något bra upplägg där, som att skriva om nya böcker jag läst där och annat här på Bibliotekskatten. Vi får se. Jag får känna lite på det, jag tror det ger sig efterhand. Men! Välkomna att titta in!

Glad

blev jag när jag efter att ha jobbat sent och haft mycket att göra hela kvällen, kom hem till ett vadderat kuvert med Tistelblomman i...

Kastar mig i säng och börjar läsa!

Vad ska man kalla det för egentligen?

Inlägg? Recension? Tankar? Tyckande?

Jag tycker det här är väldigt svårt, och också väldigt aktuellt för mig eftersom jag kommer att börja skriva för en nättidning (mer om det i ett senare INLÄGG ;-) såklart). Där kommer jag att ha en liten bloggdel, samt en avdelning för recensioner och lite annat smått och gott, och det ska bli hur kul som helst. Men....recension? Jag skruvar lite besvärat på mig, mentalt, och mumlar lite diffust och osammanhängande att recensera, det gör inte jag. Jag tycker till, undrar, funderar och berättar om, i det jag skriver här på bloggen.

Jag känner mig mycket friare i ordet inlägg, recension känns mer inom mallar samt att det krävs vissa beståndsdelar för att det ska kunna kallas för recension. Nu vet jag ju, självklart, att vi idag använder ordet recension på ett lite annat sätt än vad man gjorde tidigare. Det här är jag som har problem med ordet. Det känns lite som om jag fuskar. Som i de där hemska drömmarna man kan ha, ni vet, där man hela tiden är rädd för att någon plötsligt ska komma på att man är en total bluff! Att man egentligen inte kan någonting, att man inte har där att göra! Ungefär så. HU!

Jag är väldigt nyfiken på vad "alla andra" tycker och tänker om det här, för jag har svårt att tro att jag är ensam om de här funderingarna. Jag vet ju att t ex Anna på Och dagarna går har haft ett inlägg där det här kommer upp. Kommentera gärna!

Där har vi en annan sak, förresten, nu när jag ändå är igång. Jag ser ju på min besöksstatistik att jag har rätt så många besökare här på bloggen, och att det blir fler och fler hela tiden. Men, jag har väldigt få kommentarer...Nu är jag ju själv på det viset, så egentligen ska jag inte säga någonting alls. Jag läser en hel del bloggar, Men kommenterar sällan. Jag försöker verkligen bli bättre på det,dock!

Så! En deal; Jag börjar kommentera mer och börjar länka mer, och ni trevliga besökare på Bibliotekskatten skriver en liten kommentar då och då! Ok?

Lektioner i avhållsamhet

Titel; Lektioner i avhållsamhet
Författare; Tom Perrotta
Förlag; Natur & Kultur

Helt ärligt så vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om Lektioner i avhållsamhet. Det är nästan,men bara nästan, som om jag känner mig lite olustig efter att ha läst ut boken. Olustig på grund av att jag inte riktigt är med på vad Perrotta vill säga med sin historia. Eller olustig för att jag faktiskt inte fick någon riktig känsla för någon av karaktärerna.  Eller det kanske till och med är så att jag faktiskt inte ens kunde tycka om någon av karaktärerna. De var mig ganska likgiltiga.


Nu var det inte alls så att jag satt och led under tiden jag läste. Det var helt ok läsning, men utan att ge någon som helst lust att läsa mer av författaren. Tyvärr, för jag hade så gott som räknat med att jag skulle tycka det här var bra. Inte min kopp te helt enkelt, även om jag vet att många hyllar just nu.

Det kan vara så att det är de religiösa inslagen som gör att jag känner mig illa till mods.Att det är det extrema i utövandet av religionen som gör mig nervös, eller helt enkelt rädd. Rädd för vad det faktiskt kan leda till om ytterligheter åt något håll får för stor makt.

Skulle jag ha läst på engelska istället för  att vänta på översättningen? Svårt att säga. Om jag får för mig att läsa Perrotta igen så kanske jag borde satsa på en engelsk titel.

Ruth Ramsey är en radikal högstadielärare som bland annat undervisar i samlevnad. Hon har alltid satt en ära i att vara ärlig och rättfram i sin undervisning. Tidigare har hon klarat sig undan med en del försynta påpekanden från skolledningens sida. Men inte den här gången, då ett antal föräldrar och personer i skolans styrelse tycker hon har gått för långt i sin öppenhet.

Jag tycker upplägget är bra. På ena sidan har vi den frispråkliga Ruth som talar sig varm för kunskapens makt och på den andra sidan har vi en radikal kyrka; Tabernaklet. Om budskapet med romanen är att allt inte alltid är svart eller vitt och att vi inte ska vara så snara att döma andra människor är jag helt med.Men, och det här är ett ganska stort men. Jag hade absolut velat se ett tydligare ställningstagande mot kyrkans rätt att styra undervisningen i skolan och,kanske framförallt detta, ett ställningstagande för rätten att tillhandahålla elever relevant och korrekt information och därmed kunskap.

Som jag skrev precis i början så blir jag inte riktigt klok på vad jag ska tycka och tänka, men faktum är att romanen ger mig en något besk eftersmak, som jag hoppas beror på att jag är alltför misstänksam eller har missuppfattat någonting.

Det ska bli väldigt intressant att höra vad mina (från bokcirkeln utan något namn) bokcirkelvänner tycker och tänker om det här!