Jaha, nu gick det bra...

Tror det blir bra nu! Med tidsinställningen, alltså!

Provar lite bara...

Det här med att publicera tidsinställda inlägg på blogger. Är det någon som vet något om detta? Jag misslyckas hela tiden, även om jag går in och väljer Alternativ för inlägg, planerad till och alltihop...

Dead lovely

Titel; Dead lovely

Författare; Helen Fitzgerald

Förlag; Faber and Faber Limited

Wow. Jag kände mig nästan lite lätt yr efter det att jag läst ut Dead lovely. Jag hade egentligen inga förväntningar alls, hade inte läst någonting av Helen Fitzgerald tidigare, och knappt något om henne heller.

Till en början tyckte jag nog det var lite sådär. Rolig, javisst, och välskriven, men jag föll t ex inte handlöst för någon av karaktärerna även om jag kände hyfsat starkt för Krissie. Men sedan, ju längre jag läste, hjälp vad fångad jag blev. Och överraskad. Slutet är otroligt bra. Smart ihopsytt samtidigt som det faktiskt är roligt hela vägen. Skickligt.

Handlingen lite kort; Krissie och Sarah har varit vänner ända sedan de var riktigt små, även om de är väldigt olika. Krissie har som vuxen inga planer på att binda sig, hon lever loppan, på gränsen till att vara sexmissbrukare på ett ganska destruktivt sätt. Men det här är ingenting hon verkar lida av. Tvärtom. Det är en ganska ytlig bild man får av Krissie till en början, även om man anar ett djup i karaktären redan då man som läsare får reda på att hon arbetar som socialsekreterare med att kartlägga och omhänderta barn som far illa.

Sarah däremot är Krissies motsats. Hon har alltid, ända sedan de var små, tagit hand om Krissie. Sett till att hon varit trygg. Nu som vuxen är Sarah gift med Kyle, en gammal kompis till Krissie från universitetet. Kyle är läkare och de lever ett otroligt välordnat liv. Sarah har ett enormt kontrollbehov, som liksom Krissies utsvävande leverne, man förstår måste komma någonstans ifrån. En sak som hamnar utanför Sarahs kontroll är dock det faktum att hon inte blir gravid. De har försökt i flera år, men det blir helt enkelt ingen bebis.

När då Krissie plötsligt annonserar att hon är gravid, utan att ha träffat pappan till barnet mer än en gång, känner Sarah hur fruktansvärt orättvist livet kan vara. Att bli mamma är heller ingenting som faller sig helt naturligt för Krissie. Det blir väldigt svart, någon form av förlossningsdepression, som hon inte kommer ut ur. Sarah och Kyle bestämmer sig för att ta med sig Krissie på en vandringstur uppe i det Skottska höglandet , för att hon ska få komma bort ett tag.

Nu höll jag på att glömma bort en karaktär! Chas, som också delar lägenhet med Krissie och Kyle under universitetsstudierna. Chas sitter numera i fängelse för att ha attackerat en man med ett metallrör. Ingen vet varför eller vad som hände exakt och Chas vägrar ta emot besök. Chas agerande med metallröret har stor betydelse, men det här får man inte veta förrän nästan på slutet.

Som sagt, det här är skrivet med mycket humor, även om det faktiskt är mycket svåra händelser som ligger till grund för egentligen alla personernas agerande. Det var nog därför det tog lite tid att faktiskt förstå att det finns ett djup i berättelsen som inte syns till en början. Man luras av den humoristiska tonen. Till och med den hemskaste händelsen i boken (rätt förskräcklig faktisk när man tänker på den så här i efterhand) beskrivs humoristiskt. Det här, plus det faktum då att karaktärerna skiftar så radikalt gör att jag verkligen njöt av läsningen. Jag kommer definitivt läsa mer av Helen Fitzgerald. Gärna så snart som möjligt!

Den drunknade

Titel; Den drunknade

Författare;Therese Bohman

Förlag; Norstedts

Till en början så blev jag helt tagen av Den drunknade. Språket trollband mig. Framförallt beskrivningar av barndomsminnen, lukter, smaker, känslor och händelser. På ett ställe precis i början höll jag nästan andan när jag läste eftersom igenkänningsfaktorn var så hög. Det var då Marina beskrev känslan av instängdhet och damm i lägenheten i Stockholm. Inte vantrivsel, mer en känsla av att det är svårt att ta riktigt djupa andetag.

Handlingen är den att Marina, som lite halvhjärtat pluggar konstvetenskap och egentligen ska färdigställa en uppsats men inte riktigt orkar hela vägen, ska besöka sin syster Stella och hennes sambo Gabriel. Systrarna (älskar att läsa om systrar!) står varandra inte särskilt nära. Stella har alltid tett sig lite ouppnåelig. Intelligent, stark, målmedveten och vacker. Svår att tävla mot. Om man nu nödvändigtvis måste tävla mot eller för den delen jämföra sig med sin syster.

Det är första gången som Marina träffar Gabriel och hon känner sig märkligt dragen till honom. Som om hon egentligen inte har något val, att hon inte har någonting att säga till om själv. Systrarna försöker lite trevande att tala med varandra, vissa dagar går det inte alls, men vid några tillfällen känner Marina det som om de håller på att bryta ett gammalt och invant mönster, som om de verkligen har någonting att säga varandra. Vid dessa tillfällen verkar det som om Stella vill dela med sig av någonting till Marina, någonting om Gabriel, men hon kommer aldrig till skott.

I början av boken sitter Marina på tåget på väg till Stella och Gabriel, och i slutet av boken sitter hon åter på tåget med samma destination, det är bara det att nu är det bara Gabriel kvar, Stella är död, drunknad.

Det tappar lite på slutet tycker jag, det känns som om berättelsen inte är helt färdig, men slutar ändå? Det känns helt enkelt lite snopet. Som om, men hallå, sedan då? Var det här allt? Lite kom jag att jämföra Marinas oförmåga att färdigställa sin mycket lovande uppsats, med slutet på boken. Börjar bra, men sedan orkar man inte riktigt ända fram. Ska dock bli spännande att läsa Therese Bohmans nästa bok.

Vit katt och red glove

Titel; Den vita katten & Red glove
Författare; Holly black
Förlag; B Wahlströms & Margareth K. McElderry Books

Jag är väldigt förtjust i Holly Blacks nya serie, Berörarna. Jag läste den första på svenska och den andra på engelska, och kommer förmodligen även läsa trean på engelska. Inte för att översättningen på något sätt var dålig, utan för att jag vill veta vad som händer! Så fort som möjligt!

I Den vita katten träffar vi Cassel, som är den enda i sin familj av berörare, som inte har gåvan, eller kanske man ska säga förbannelsen. Är man berörare har man förmågan att manipulera känslor, död, lycka, drömmar etc. Eftersom det är olagligt att använda sig av dessa förmågor är det ingenting man talar högt om. Alla bär handskar, dels för att det inte ska synas vem som är berörare och vem som inte är det, men också för att skydda sig själv och andra mot att bli berörd. För vem vill exempelvis få sina drömmar manipulerade? Kanske förmås att utföra handlingar i sömnen som man aldrig skulle gjort om man var vaken? Eller vem vill få sina minnen raderade?

Även om Cassel inte har någonting att dölja i och med att han inte är berörare, betyder det inte att han inte har andra hemligheter. För tre år sedan dödade han sin vän, Lila, som han också alltid varit hemligt förälskad i. Han minns att han gjorde det. Eller? Hans minnen börjar spela honom spratt, samtidigt som han börjar drömma en massa underligheter. Sedan är det den där vita katten i hans drömmar, som känns så verklig. En natt vaknar han ute på taket till huset där han har sitt studentrum. Den episoden slutar med att hans familj får ta honom ur college, tills saken är utredd. Skolan kan inte ta ansvar för nattvandrare. Under tiden han är ifrån skolan börjar han få tillbaka minnesfragment och förstår allteftersom att något är fel. Någon eller några är inne och korrigerar hans minnen. Välskrivet och spännande! Något för Twilight, Frost och Fallen ängel läsare, absolut, men inte bara. Det här är lika mycket kärlek, relationer och framförallt spänning, som fantasy.

Om jag inte ska avslöja för mycket om vad som händer i ettan, så blir det helt omöjligt att skriva någonting vettigt om Red glove! Så, jag nöjer mig med att nämna att den fortsätter där ettan slutar och att jag tycker den håller måttet. Lika spännande och nästan beroendeframkallande. Väntar redan som sagt på att få läsa trean...

Ett bra tag senare än många andra

Titel; En dag
Författare; David Nicholls
Förlag; Printz Publishing

Nu var det ett tag sedan jag läste En dag, men jag har inte kommit till skott att skriva något om den tidigare. Lite känner jag att det har redan bloggats och skrivits så mycket om den redan, så varför jag också, liksom? Men, samtidigt så tyckte jag ju att den var väldigt bra, så här kommer det lite kort bara.

Upplägget tycker jag är helt fenomenalt. Två unga männsikor som tillbringar en natt tilsammans när de är tjugo år, för att sedan gå skilda världar, och sedan dessa nedslag i deras liv åren mellan tjugo och fyrtio. Det enda jag känner att jag inte riktigt kan köpa är de där svåra åren för Emma. När ingenting gick bra, när hon åt för mycket, jobbade på Mexikansk restaurang och det bara var uppförsbacke hela tiden. Hon som var en sådan smart tjej, kanske inte med världens bästa självförtroende, men ändå. Klok, rolig och omtyckt av många. Varför fastnade hon i det där så länge?

Men, det är egentligen det enda jag hakar upp mig på, och till skillnad från en del andra kanske så tycker jag att slutet , även om det är hemskt på många sätt, är modigt! Det hade ju varit så enkelt om de levde lyckliga i alla sina dagar. Alltför enkelt. Jag tror inte En dag hade stannat kvar så länge i mina tankar, och fortsätta att dyka upp då och då, om slutet varit ett annat, mer väntat.

Jag har vid vissa tillfällen så gott som tvingat människor i min omgivning att läsa det här, och jag kommer att fortsätta göra så, om jag stöter på någon som inte läst den ännu!

Och en liten bild

Tre på raken kanske var att ta i, men hur härlig sommarläsning som helst. Härlig miljö, sent 40-tal, utan mobiler och annan modern teknik!!