Augustnomineringarna 2012

Det känns ju sådär när man läser nomineringarna, och inser att man inte läst en enda...Jag får se till att ändra på det! Här kan man läsa mer!

Kurt Cobain

Titel; Kurt Cobain finns inte mer
Författare; Hanna Jedvik
Förlag; Rabén & Sjögren
Recensionsexemplar

Lovis och Alex i Kurt Cobain finns inte mer hittar varandra första dagen på gymnasiet. De blir helt oskiljaktiga, de gör allt ihop, men de blir inget kärlekspar. Alex dras mer till killar. Och till något annat, något mer och något svartare än vad Lovis egentligen vill kännas vid. Hur nära de än står varandra, så finns det en del av Alex som han behåller för sig själv. En del som Lovis inte har fullt tillträde till, och som kanske känns lite skrämmande. Eller om inte skrämmande, så oroande.

Hanna Jedvik har många musikreferenser i denna sin andra ungdomsroman, och i o m att den utspelar sig på 90-talet så är det väl där mina (inte särskilt starka, men ändå) invändningar mot boken ligger. Jag tänker mig att det kanske är svårt att som ung idag referera till musik och andra samhällsfenomen från 90-talet. Samtidigt så läser man ju hela tiden romaner från olika tidsepoker och det är ju inget konstigt med det, så det kanske inte är något stort problem alls. Som när man tittar på någon film med några år på nacken och tycker telefonerna ser förskräckligt klumpiga ut.

Under bokmässan kom Hanna Jedvik upp för en intervju då vi bloggambassadörer hade vårt mingel för unga bokbloggare, och det var intressant att lyssna på henne. Det märktes att de ungdomar som hade läst boken tyckte om den och jag är ganska säker på att de som inte hade läst den innan, planerade att göra det efter mässan!

Hitta hem

Titel; Hitta hem
Författare; Ann-Helén laestadius
Förlag; Raben & Sjögren
Recensionsexemplar

Det här blir bara bättre och bättre, jag tycker så mycket om böckerna om Agnes, och Hitta hem är verkligen inget undantag. Ann-Helén Laestadius skriver så lyhört och med fingertoppskänsla både om att vara ung med allt vad det innebär, och om att tillhöra två olika världar med oundvikliga krockar som följd.

I Hitta hem kommer Henrik för första gången på besök till Agnes i Solna. Tidigare har de bara träffats när hon varit uppe i Soppero. Självklart är Agnes nervös och lite orolig över vad hennes vänner ska tycka. Men det spelar ju egentligen ingen roll, eller? Hon vet ju själv vad hon tycker. Samtidigt kanske det inte är fullt så enkelt. Man ser en människa på ett helt nytt sätt när man tar honom eller henne från den miljö man är van att se dem.

Några veckor innan sommarlovet är slut sedan, åker Agnes till Soppero för en återträff med ungdomarna från konfirmationslägret, och märker då med en gång att det är något som inte stämmer med  Jåke. Han drar sig undan och verkar närmast rädd för Henriks kompisar. Agnes nöjer sig inte med att han upprepar sitt "allt är bra", utan fortsätter fråga och undra.

Man kan inte annat än att längta efter femman i den här fina serien, och glädjas åt att den ska filmatiseras! Eller ska förresten, jag undrar om det inte var så att den skulle vara klar 2012? Får försöka ta reda på det här snarast! Ska blir spännande att se Agnes på film. Och alla miljöer. Undra om man blir besviken?

Den här godingen t ex

Ikväll öppnar jag t ex den här! Är mycket spänd. Nu börjar jag tyvärr i lite fel ordning (som jag egentligen inte alls gillar...) men det kan inte hjälpas. Det får bli bra ändå.

Läsa eller skriva

Att det inte händer så mycket här på bloggen just nu beror inte på att jag inte har något att skriva om. Tvärtom. Jag har ju inte ens fått ur mig allt om mässan ännu, och jag läser massor. Verkligen massor. Just nu vill jag bara läsa, och tydligen inte skriva om det jag läser. Men det kommer! Snart hoppas jag!

Gästbloggare Maria B

Gud på Bokmässan eller om K2 kunde tala

Torsdag, Bokmässans första dag. Mina öron njuter av alla kloka ord som sägs under olika seminarier. Skeptisk lärare som jag numera är, till alla uppdrag som åläggs mig, blir jag ändå inspirerad av att lyssna till ”Undervisning på vetenskaplig grund”. Moderatorn Björn Linnell ställer uppfriskande frågor
och Skolverkets f.d. generaldirektör säger så kloka och värmande ord om lärarskapet, att man blir rörd.

Vidare till sal K2, denna sal som givit mig och andra så mycket under flera besök på Bokmässan. Under ett seminarium för två år sedan, fick vi t.ex. höra om hur jämställdhet i ett samhälle är bra för samhällets utveckling och att Sverige (åtminstone då) var ett av dessa länder. Jag minns även Lasse Bergs kloka, om än något motvilligt givna råd, om hur man bör leva som människa. ”Promenera 6 km per dag, tillsammans med andra”, ”Kontemplera i naturen”, ”Lapa sol”, ”Dansa och sjung, ”Skratta
och le”, var några av hans råd.

Och så nu, 2012. Rosa Taikon, denna sprudlande 86-åring, som tillsammans med författaren Lawen
Mothab, talar om de bortglömda sidorna av Katarina Taikon, Rosas syster. Man rörs och förskräcks
över att få höra orden:” Vi bodde i lägerghetton i 40-graders kyla”. Hon talar inte om Polen, 1940.
Nej, hon talar om Sverige, 1960 och om zigenarnas utsatthet under så många år. Detta måste
ihågkommas. Efter föreläsningen går jag ner mot podiet, först i tron att boken säljs där. Så står jag där, med Rosa Taikons hand i min och hon säger :”Vi har visst setts förut”. Detta är nog inte sant, men det känns bra
att höra.

Så infaller ett ögonblick av nåd. I ögonvrån ser jag plötsligt HONOM sitta där, liksom inkognito, i
övergången mellan ett föredrag till ett annat. Där sitter självaste Tomas Tranströmer i sin rullstol och
inväntar det kommande seminariet ”Tomas Tranströmer, en mystiker som inte predikar”. Jag tar ett kort i smyg, glider snabbt upp vid hans vänstra sida och framför min plattityd: ”Tack för dina fantastiska bilder”. Tomas Tranströmer ser glatt överraskad ut och kramar min högra hand tillbaka, den som jag spontant lagt på hans vänstra hand. Magi. Ögonblicket är förbi, men inte för mig. Salig tar jag mig upp till en bänk ovanför nobelpristagaren och tänker att Gud nog finns, trots allt. Var det en poetisk inspiration som for in i min stundtals poesiskrivande hand? Då borde jag kanske inte tvätta densamma mer…

Föredraget är naturligtvis helt briljant. Ärkebiskopen, m.fl. talar och det sägs det ena vackra efter det
andra om Tranströmers poesi. Poeteten Marie Lundquist uttalar sig vackert om poesi i allmänhet, t.ex. ”poesin är tvivlets språk” och ”Poesi är en slag förbindelse mellan ande och materia”. Så är det, tänker jag och så är även Bokmässan, möten med ”en slags förbindelse mellan ande och materia”. Möten mellan människor med litteratur och liv som gemensam nämnare. Så tack, Tomas Tranströmer, för ditt fantastiska bildspråk och ditt vänliga leende till en beundrare.

Maria B.

Horses horses horses # 5 Millan av Pia Hagmar

Titel; Millan
Författare; Pia Hagmar
Förlag; B Wahlström
Recensionsexemplar

Egentligen skulle jag sitta och skriva på inlägg om mässan, om alla bra och intressanta seminarier jag var på. Men det får vänta, för nu på morgonen innan jobbet läste jag Pia Hagmars Millan, och jag kände att jag måste skriva något om det här på en gång.

Millan är en 13-årig tjej som inte har det så himla lätt. Mamma och pappa är arbestslösa, pappan dricker för mycket, mamman röker och gråter. Det är mycket bråk hemma och ett mycket tungt ansvar för Millan. Bland annat är det i stort sett Millan ensam som tar hand om lillebror Josef.

Det är inte så att Millan är mobbad i skolan eller så, hon trivs med att vara ensam, och helt ensam är hon inte, hon har bästisen Angelika och hon har stallet. I stallet är hon, i de andra tjejernas ögon, stallslaven. Hon tar hand om deras ponnier, mockar och städar i stallet. Kvinnan som äger stallet däremot, ser Millan för den hon är och uppskattar verkligen det hon gör. Millan arbetar för Marianne, som kvinnan heter, får betalt för att sköta stallet, och ibland ger Marianne henne lektioner på en av sina egna hästar.

Angelika vill väl och har egentligen ingen aning om hur Millan har det hemma. Hur ska hoin kunna veta något när Milla inte har berättat? Istället blir Angelika sur när Millan aldrig vill sova över eller stanna kvar och äta middag. Hon måste ju hem till Josef. Som tur är kan Angelika aldrig vara sur särskilt länge.

Det här är en väldigt fin berättelse av Pia Hagmar med en helt oväntad händelse på slutet, som gör att man ser extra mycket fram emot att få träffa Millan igen framöver. Jag hoppas det blir en lång härlig serie böcker av det här!