Brighton och #boblmaf i mitt hjärta

Resan med Breakfast Book Club och andra fantastiska människor ur ruskigt trevliga #boblmaf var helt enkelt helt strålande.

Linda och jag flög ut tidigt torsdag morgon. Vi flög till Gatwick, och medans jag tog mig in till Victoria., London fortsatte Linda direkt ner till Brighton.

Jag hade bestämt mig för att äntligen ta mig upp till Highgate cemetary, vilket är ett beslut jag verkligen inte ångrar. Det var precis så häftigt jag föreställt mig, att få strosa runt bland dessa sneda och vinda gravstenar. Vädret var väl inte det bästa, men det regnade i alla fall inte. Det var heller inte så många besökare, så det kändes nästan som om jag hade stället helt för mig själv. Jag var inne på den östra delen och inträdet kostade fyra pund. Ska man in på den västra sidan är det enbart guidade turer som gäller. Kanske nästa gång?

Efter Highgate åkte jag ner till Westminster och tog en promenad över bron, gick en sväng på södra sidan och tog mig tillbaka över nästa bro. Via St James's Park (älskar verkligen denna park!) gick jag sedan upp till Waterstones vid Piccadilly.

Planen var väl egentligen att gå ut en sväng till efter Waterstones. Att promenera bort till Covent Garden vis Leicester square och på tillbakavägen mot Piccadilly ta en sväng i Soho. Men där någonstans tog jag slut. Det blev ett tåg från Victoria till Brighton vid 18:00.

Väl framme på hotellet, Brighton House vid Regency square, mötte Linda och Hanna upp. Vi höll oss precis i närheten av hotellet, där vi hittade en kinesisk restaurang som var helt ok. Det blev ingen sen kväll kan jag meddela, tror jag låg i sängen innan 22:00 ... En fin dag!

Under fredagen gick L och jag runt och bekantade oss lite med staden. Vi gick ut på piren (och fick båda lite lätt panik tror jag, när vi på utvägen trodde vi var tvungna att passera genom spelarkaden för att komma längst ut) och såg oss om i gränderna och beundrade The Royal Pavillion från utsidan. Jag tog faktiskt ett dopp också! Bara för att.

Under fredagen började det också dyka upp fler och fler kultur- och litteraturtanter. Middag intogs borta i Kemptown, en bit bortanför piren, på en indisk restaurang. Återigen ganska tidigt i säng ... En fin dag till!

Lördagen var som det varit tidigare, den stora gemensamma dagen under resan. Totalt blev vi 16 entusiastiska boktokar som travade runt på Brightons gator med den duktiga guiden Gill. Vi möttes utanför The Royal Pavillion och fick där höra lite om bl a Jane Austens tankar om Brighton. De visade sig inte vara så värst positiva.

Det var George den IV som lät bygga paviljongen, denna märkliga byggnad. Under drottning Victoria användes den inte alls. Hon trivdes inte i byggnaden, och under denna tid togs den inte omhand alls. Nu är den renoverad till sitt ursprungliga skick. Intressant är att även om Brighton blev svårt bombat under andra världskriget så skonades paviljongen, på order av Hitler som hade en egen agenda för byggnaden.

Det var en mycket inspirerande guidad tur i litteraturens tecken vi fick. Många namn med anknytning till Brighton nämndes. Bland annat Graham Greene, Virginia Woolf, Jane Austen, Charles Dickens, Arthur Conan Doyle och många fler.

Vi fick bland annat veta att paret Doyle umgicks en del med Houdini som uppträdde i Brighton och att de var mycket intresserade av det ockulta. Vi stannade till utanför den pub där Virginia Woolf åt sin sista lunch. Dagen efter tog hon sitt liv. Ett namn som jag gärna vill lära mig mer om är Fanny Burney och var en stor förebild för exempelvis Virginia Woolf. Jag kommer osökt att tänka på en ännu tidigare kvinna, Aphra Behn, som Virginia Woolf nämner i "A room of ones own", där hon skriver : "All women together ought to let flowers fall upon the tomb of Aphra Behn which is, most scandalously but rather appropiately, in Westminster Abbey, for it was she who earned them the right to speak their minds."

Vi fick såklart höra en del om Graham Greene, Charles Dickens m fl. På det hela taget var det en jättefin guidad tur, och jag kommer titta noggrant på litteraturlistan Gill skickade till BBC efter vandringen. Vi avslutade vid The old ship hotel, där vi tog en drink och bokpratade om Erinna Mettler's "Starlings". Mysigt! Därefter gick några av oss ner till strandpromenaden och tog en fika. Därefter tillbaka till rummet ett tag, för att sedan möta upp hela gänget på en pub för en fördrink innan mat på närliggande restaurang. Ännu en himla fin dag och kväll. Tidigt i säng, dock!

Söndagen gick lite i äventyrets tecken, när Linda och jag drog iväg till den superfina lilla staden Lewes med ersättningsbuss istället för tåg. När vi kom fram visade det sig att det inte gick några bussar till Monk's House (Virginia och Leonard Woolfs sommarhus) dit vi var på väg. Då blev vi istället erbjudna skjuts av ett trevligt ungt engelskt par! Sån himla tur! Väl där var det verkligen värt resan dit. Det var en väldigt fin upplevelse. Trädgården var härlig, och det var mäktigt att kika in i Viriginias skrivarstuga längst ner i trädgården, och att kliva in i hennes sovrum. Det är väl värt ett besök.

Sedan blev det lite trassligt med regn, engelska slingrande landsvägar, inte hittade tågstationer etc. Men allt löste sig till det bästa innan vi började gråta ...! Tillbaka i Brighton igen blev det (återigen!) en tidig kväll. Det tar på krafterna att åka på bokresa.

Måndagen. Sista dagen! Det gick fort det här, dessa fina dagar i Brighton. Jag gick en promenad på strandpromenaden och kilade upp till biblioteket under förmiddagen. Sedan mötte vi upp med de i sällskapet som fortfarande var kvar för en sista lunch. Därefter gick vi en sväng till på stan. Ytterligare ett besök på Waterstones blev det visst, och ett obligatoriskt på Marks and Spencers. Sedan var det bara att hämta väskorna och dra iväg till stationen.

Vi var på Gatwick i riktigt god tid. Sedan visade det sig att planet var lite sent så jag tror inte vi landade på Landvetter förrän 23:20 eller så. Sedan blev det lite spännande, för när N och jag kom ut till bilen upptäckte vi att jag fått med mig fel väska ...! Snabbt in igen och fick veta att jag skulle ringa på en klocka vid tullen för att förklarar läget. Samtidigt så fick N fram telefonnumret till personen på adresslappen på väskan (Skriv alltid adresslapp på väskan, hörni!). Mannen ifråga stod snällt kvar vid bagagebandet och väntade på sin väska. Han, till skillnad från mig då, såg ju tydligt att den där nästan ensamma väskan som for omkring inte var hans. Även om den var väldigt lik. Oh well, slutet gott allting gott!

Tusen tack till Breakfast Book Club och alla som var med på resan. Det blir ett fint bokminne till för livet!