Den underjordiska järnvägen

Den var precis så fantastiskt bra som jag hade hoppats på, Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead. Den är också fruktansvärt gripande och bitvis riktigt, på grund av alla hemskheter, obehaglig att läsa. Det kryper av obehag i mig under vissa partier i boken, och Whitehead väjer inte för att ge sina läsare detaljerade beskrivningar av vad som faktiskt pågick för inte alls särskilt längesedan under slavhandelns glansdagar på plantagerna i Södern, USA.

Vi får följa Cora, en 16-årig slavflicka, som lever i Georgia och som tillsammans med en ung man flyr från plantagen där de bor. Hemskheterna som pågår på det där stället vet inga gränser. Coras mamma flydde när Cora bara var en liten flicka och hon har aldrig synts till igen. De flesta, så gott som alla efter vad det verkar, slavar som ger sig på ett flyktförsök förs så småningom tillbaka till sina ägare. Oftast överlever de sedan inte behandlingen som följerefter ett försök att fly.

Det finns professionella slavjägare som ägnar sina liv åt att spåra upp slavar och föra tillbaka dem till sina ägare. Det ligger mycket pengar i den här typen av affärer med människor (stora paralleller till vår egen tid med ex trafficking och flyktingsmugglare här), men även mycket prestige. Ridgeway heter slavjägaren som ger sig ut för att leta reda på Cora och hennes sällskap. Efter misslyckandet med att hitta Coras mamma gör han verkligen allt för att hitta dottern.

Det är några olika tidsplan i boken. Några tillbakablickar, och sedan får man också ta del av de olika personernas egna historier på ett väldigt engagerat vis och får på så sätt en helhetsbild som man inte fått om det enbart var Coras berättelse som berättades.

Som ni märker så tyckte jag mycket om det här och ska absolut kolla upp tidigare titlar av Colson Whitehead. Det verkar inte som om det finns någonting mer översatt, men det kanske kommer nu efter framgångarna med "Den underjordiska järnvägen".