Uppdatering gallrade böcker och "De vackra döda"

I skrivande stund har jag i alla fall lyckats rensa ut 4 stora papperspåsar med böcker ... Inte för att det syns särskilt mycket i mina hyllor men ändå. Målet är att få med mig 8 påsar ner till Gästis i Varberg. Efter att ha försäkrat mig om att de tar emot dem vill säga.

Än så länge är det det mest barn- och ungdom som har rykt. Jag tänker att jag sparar ungdom som dottern (blir 17 i år) kan tänkas vilja läsa under gymnasiet plus sådant som jag verkligen gillar själv. Sedan försöker jag vara rätt tuff med resten. När det gäller kapitelböcker så tänker jag också vara ganska skoningslös och bara spara de riktiga godbitarna. Pek- och bilderböcker har jag inte kommit till ännu. De står undanstoppade i en snedgarderob. Ur syn ur sinn ...

När det gäller den där titeln som jag hade tappat bort så var det mycket riktigt Belinda Bauers "De vackra döda", som jag började läsa igår. Den är bra! Återkommer!

Den underjordiska järnvägen

Den var precis så fantastiskt bra som jag hade hoppats på, Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead. Den är också fruktansvärt gripande och bitvis riktigt, på grund av alla hemskheter, obehaglig att läsa. Det kryper av obehag i mig under vissa partier i boken, och Whitehead väjer inte för att ge sina läsare detaljerade beskrivningar av vad som faktiskt pågick för inte alls särskilt längesedan under slavhandelns glansdagar på plantagerna i Södern, USA.

Vi får följa Cora, en 16-årig slavflicka, som lever i Georgia och som tillsammans med en ung man flyr från plantagen där de bor. Hemskheterna som pågår på det där stället vet inga gränser. Coras mamma flydde när Cora bara var en liten flicka och hon har aldrig synts till igen. De flesta, så gott som alla efter vad det verkar, slavar som ger sig på ett flyktförsök förs så småningom tillbaka till sina ägare. Oftast överlever de sedan inte behandlingen som följerefter ett försök att fly.

Det finns professionella slavjägare som ägnar sina liv åt att spåra upp slavar och föra tillbaka dem till sina ägare. Det ligger mycket pengar i den här typen av affärer med människor (stora paralleller till vår egen tid med ex trafficking och flyktingsmugglare här), men även mycket prestige. Ridgeway heter slavjägaren som ger sig ut för att leta reda på Cora och hennes sällskap. Efter misslyckandet med att hitta Coras mamma gör han verkligen allt för att hitta dottern.

Det är några olika tidsplan i boken. Några tillbakablickar, och sedan får man också ta del av de olika personernas egna historier på ett väldigt engagerat vis och får på så sätt en helhetsbild som man inte fått om det enbart var Coras berättelse som berättades.

Som ni märker så tyckte jag mycket om det här och ska absolut kolla upp tidigare titlar av Colson Whitehead. Det verkar inte som om det finns någonting mer översatt, men det kanske kommer nu efter framgångarna med "Den underjordiska järnvägen".

Ve och fasa

Plötsligt så drabbades jag av insikten att jag glömt en bok! Skräcken! Jag visste att jag hade sett fram emot att läsa den och att det var någon författare jag läst tidigare. Jag trodde att det kanske var så att jag hade den hemma men var inte säker. Jag kom inte ihåg någonting mer, egentligen, än att jag glömt bort den! Men, sakta men säkert så hittade jag lite ledtrådar i min bokiga hjärna och efter ett tag så kom jag fram till att boken jag sökte var Belinda Bauers The beautiful Dead. Känslan av lättnad när jag kom på det!

Det är ju det här som är så himla svårt. Att hitta en metod där man inte glömmer bort titlar man verkligen vill läsa, när det kommer en sådan flod av nya böcker hela tiden. Jag måste bli bättre på att uppdatera min To-Read-List på Goodreads. Jag tror det är enda sättet för mig att få någon ordning på det här. På det viset så slipper jag ju också bära alla snabblån fram och tillbaka från och till jobbet ett antal gånger för att att jag är rädd att "missa" dem. Nyårslöfte?!? Nej, egentligen inte, men däremot en intention. Jag kör yoga-referenser rätt av.

Coffin Road

Innan jag slutade med min julkalender så kunde man hitta Coffin Road av Peter May under en av luckorna. Det här var också en av böckerna jag läste under julledigheten, och som alltid med Peter Mays böcker så tyckte jag mycket om den. Nu har jag ju inte läst alla hans serier, utan enbart Svarthuset-trilogin och en del fristående. Någon gång så tänker jag att jag ska läsa de första delarna i hans andra serier; The Enzo Files och The China Thrillers. Jag tror t o m att jag har de hemma. i alla fall någon av dem.

I Coffin Road så är vi tillbaka i Yttre Hebriderna på ön Harris. I början spolas en man upp på en strand och när han kvicknar till så har han ingen aning om vem han är eller var han befinner sig. Det visar sig att han lider av minnesförlust, och som läsare så får man följa mannens väg tillbaka till sitt eget liv när han steg för steg och pusselbit för pusselbit tar sig tillbaka till vem han en gång var.

Parallellt får man också följa Karen Fleming, en arg ung tjej i svår sorg bosatt i Edinburgh. Hennes pappa försvann för två år sedan och lämnade ett självmordsbrev efter sig. Mamman har träffat en ny man och gått vidare i livet och lämnat Karen ganska ensam med sina grubblerier och sin sorg. Karen har svårt att acceptera faderns självmord och offrar sig själv i sitt tröstlösa letande efter svar.

Miljöerna i boken är helt magiska, precis som i Svarthuset, och jag känner under läsningen att jag bara SKA dit någon gång i livet. Flera av karaktärerna är sådana att det känns som om man verkligen lär känna dem under resans gång och boken är full av twistar och oväntade vändningar man inte kunnat förutse. En bok helt i min smak, och jag blir väldigt glad när jag kommer på att jag faktiskt har en oläst Peter May hemma i hyllan, nämligen Runaway som jag ser fram emot att läsa lite längre fram i vår.

En alldeles egen liten utmaning

Hyllvärmarna börjar sakta med säkert ta över hemma. Inte bara i bokhyllorna, utan också i staplar under skrivbordet och i påsar i garderoberna ... Helt ärligt så börjar antalet böcker i huset bli lite väl högt. Jag förvånar mig själv genom att ö h t ens antyda någonting åt det här hållet, men det är faktiskt sant. Men HUR ska jag kunna rensa? Det är verkligen, på riktigt, svårt. Till att börja med så kan man naturligtvis sluta köpa böcker, liksom sluta ta emot recex i fysisk form. Men om det är en bok man verkligen vill äga då?!? Jag ska verkligen försöka att vara mycket mer restriktiv med att både köpa och med att ta emot recex. Försöka bestämma mig för några författarskap t ex som jag verkligen, verkligen vill samla på etc.

T ex så får jag köpa när det kommer nytt av favoritförfattare på engelska. Några (det finns fler såklart, men som exempel) som skulle hamna där är: Peter May, Alex Marwood, Sharon Bolton och Elly Griffiths. Sedan köpte sonen De vises sten som illustrerad utgåva åt mig i julklapp och då bestämde jag mig raskt för att jag ville ha alla delarna illustrerade, men att jag inte kommer köpa själv utan tänker att det är jättebra tips till barnen, när de undrar vad jag önskar mig i födelsedagspresent eller julklapp!

En annan sak är att jag måste börja rensa ut och skänka sådant som jag nästan säkert vet att jag inte kommer läsa ... Jag funderar på hur det egentligen är på Gästis i Varberg dit jag ju ska åka i början av februari? Jag tror att de tar emot böcker hela tiden. Jag ska ta reda på vad som gäller och i så fall ta med mig några kassar när jag åker dit.

Sedan alla barnböcker! Vad göra med dem? Jag kan ju inte spara alla pekböcker, bilderböcker och kapitelböcker om utifall jag någon gång i framtiden får barnbarn? Får nog göra ett urval där fast det känns fruktansvärt svårt ...

Men åter till min alldeles egen utmaning! Jag ska försöka läsa tio hyllvärmare 2018. Sedan vet jag inte riktigt vad jag ska räkna som hyllvärmare? När de funnits i huset i ett år? Två år? Tio år? Jag får klura lite på det där. Fixa en hylla att utgå ifrån när jag rensat bort det som ska bort. Fast då kanske det tar fem år innan det faktiskt kommer finnas en sådan hylla ...!

Önska mig lycka till!

Here we go again

Nu har jag visst gått med i Goodreads läsutmaning för 2018 i alla fall ... Men jag tänker att om jag känner att det blir ett måste med nöjesläsningen så sänker jag antalet böcker? Det blir nog bra. Det är ändå lite roligt med sammanfattningarna sedan när året är slut?

För övrigt så känner jag att jag inte utnyttjar Goodreads så mycket som man skulle kunna göra. För mig handlar det mest om någon sorts läsdagbok. Jag vet ju att det finns så mycket mer. Många grupper, tipssidor och bloggar. Jag ska nog försöka sätta mig vid något tillfälle och utforska lite mer.

SOM jag längtar ...

Det kan ju tyckas att man borde känna sig lite utvilad och redo för nytt år och nya utmaningar när det precis varit jul och man varit lite ledig. Men just nu är jag av olika anledningar mest trött och hängig. Lite i och för sig beroende på vilken tid på dygnet det är och dagsformen.

Något som får mig att avsevärt piggna till är tanken på att åka på Bokbloggarresa med delar av fina #boblmaf och bästa bokcirkeln Bokbubblarna till Varberg 2-4 februari. Hjälp vad jag längtar. Jag önskar jag kunde stanna en vecka. Minst. Men två nätter är inte fel det heller.

Sedan, längre fram på året så blir det ju Brighton med delar av fantastiska #boblmaf och Breakfast Book Club. Hur härligt ska inte det bli?

Nytt år!

Ja hmmm, julkalendern kom visst av sig. Eller rättare sagt, jag valde att sluta pga ville inte att det skulle bli ett stresspålägg. Tänkte det var lite smart. Inte för att jag var så väldigt stressad innan jul så det var icke hanterbart, men ändå. Lite julstress smyger sig ju alltid in, hur man än bär sig åt och hur mycket man än struntar i att göra. Känns som en rätt omöjlig ekvation det där, att få en helt stressfri jul. För samtidigt så vill man ju ha de där härliga dagar av lugn och ro. Med god mat, lästid, tid att umgås med familjen mm. Och för att få till det där så får man kanske ösa på lite extra veckorna innan. Trixet för min egen del är nog att försöka planera tiden lite bättre och hålla mig till min tidsplan.

Vi firade jul i Trysil och hade en helt fantastisk vit och härlig jul. Jag läste lite, stickade en del, åkte mycket längdskidor, åt mängder med choklad och spelade flera omgångar monopol (!). Sjuåriga brorsdottern har monopol som favoritspel just nu, så vi spelade på! Alla var nöjda och glada så det kändes som ett bra beslut att fira jul i Trysilstugan, även om det innebär att man packar in hela julen i bilar och kör i ett antal timmar innan man är framme.

Vår plan var att åka vid 6-tiden på morgonen den 21 december, men vi kom iväg vid 10-tiden! Vi kom på under kvällen innan vi skulle ge oss iväg att det var ju bara fånigt att kliva upp vid 5. Varför skulle vi göra det? Och med en 16-åring och en 20-åring i huset var det inget svårt beslut att ta sovmorgon istället! Mycket bra beslut det också. Vi var helt utsövda och på gott humör när vi gav oss iväg. Plus att det är skönt att köra så mycket som möjligt i fullt dagsljus.

Jag har egentligen inga planer för min läsning 2018. Det skulle i så fall vara att läsa mindre! Inte för att jag fick läst ovanligt mycket under 2017, jag landade på prick 100 böcker så det var ett mellanår kan man säga, utan för att inte läsningen ska bli ett krav. Det vill jag inte, och hur det än är så känner jag mig själv. Har jag satt en siffra, ja då vill jag komma upp i det antalet.

Jag kommer fortsätta att registrera lästa böcker på Goodreads, som jag tycker är ett helt fantastiskt sätt att hålla koll på lästa titlar, men jag vet inte om jag kanske hoppar över själva läsutmaningen detta år. Vi får se, jag har inte bestämt mig ännu.

Just nu läser jag Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead, som vann Pulitzerpriset och National Book Award. Jag har inte hunnit särskilt långt, men det är inte alls svårt att förstå varför den här boken vann dessa priser, för herregud vad stark den är. Som sagt, jag har inte kommit särskilt långt och jag anar att det kommer bli än värre. Texten är otroligt drabbande. Det är som om man, även om man vet hur fruktansvärt illa ställt det var med slavhandeln sedan tidigare, verkligen på riktigt förstår ondskan och hopplösheten när man läser Colson Whiteheads ord. Jag återkommer längre fram när den är utläst, men jag har svårt att tro att jag kommer att ändra uppfattning.