De försvunna

Titel: De försvunna
Författare: Caroline Eriksson
Förlag: Forum

Jag känner mig lite kluven till Caroline Erikssons De försvunna ... Det är inte första gången jag känner så här när jag läser en titel som varit ute lite för länge, och som det skrivits en hel del blogginlägg om innan jag själv kommer till skott och läser. Jag får hitta ett sätt att hantera det här på.

Antingen så får jag låta bli att läsa någonting om boken överhuvudtaget, eller så ... Ja vadå? Ibland hinner man ju helt enkelt inte läsa allt i den rasande fart som det kommer ut böcker man vill läsa. Då får en del titlar vackert vänta.

Problemet då blir ju att det känns som man läst boken själv redan innan man ens öppnat den, och då tappar jag ibland intresset. Vi d några tillfällen, som med De försvunna, så hänger sig titeln ändå kvar och blir läst lite längre fram. Något av nyfikenheten hinner dock försvinna, tyvärr. Inte alltid, men ibland.

Jag är glad att jag till slut fick läst De Försvunna. Jag föll inte pladask, men den satte sig och kommer finnas i mitt huvud och snurra runt där ett tag framöver, tror jag.

Nu har det ju kommit några stycken titlar det senaste som klassas som spänningsromaner, eller kanske psykologiska thrillers, som alla jämförs med Kvinnan på tåget. Det är knepigt det där med att jämföra böcker med andra, och då framförallt med sådana som slagit igenom med dunder och brak samt tillfört något "nytt". Nu har det ju som sagt kommit några stycken titlar i den här stilen och överaskningsmomentet med en berättare som man inte kan lita på helt, känns inte lika omtumlande längre. Dock tycker jag att det fungerar alldeles utmärkt i De försvunna. Man förstår ganska så med en gång att något inte stämmer med berättelsen som Greta ger oss, men det gör inget att det är så tydligt. Jag fann mig i det och väntade helt enkelt på att få alla svar allteftersom. Det var en slags befrielse i att veta att det var omöjligt att veta! att det inte är någon idé att försöka lista ut hur allting hänger ihop.

Jag tänker inte skriva så mycket om själva handlingen, mer än att man möter Greta, Alex och dottern Smilla när de är ute med båten. Alex och Smilla går iland medans Greta väntar i båten. Hon väntar och väntar och när de andra inte kommer tillbaka går även Greta iland och börjar leta, men Alex och Smilla är spårlöst försvunna. De är som bortblåsta från jordens yta och tillslut ger Greta upp och åker tillbaka till fastlandet. Redan här inser man som läsare att något är riktigt fel i o m att Greta inte går direkt till polisen eller ringer någon efter hjälp. Hon är närmast passiv i sitt beteende.

Vad jag är mest imponerad av i boken är att Caroline Eriksson lyckas få till såpass komplexa karaktärer, där minst två har drag av psykopater och/eller sadistiska drag, på så få sidor ändå . Det är riktigt skönt att boken bara är på 237 sidor. Annars tycker jag att den här typen av romaner kan breda ut sig och få lov att bli lite för långa.

Som sagt, det här är inte det bästa jag läst på länge, men det är en roman som kommer dröja sig kvar och dyka upp i mina tankar lite då och då.