Tack snälla @printzpublishing för finpost i brevlådan 😃 #bibliotekskatten
torsdag 28 april 2016
onsdag 27 april 2016
Kugghjul, elefanter, pärlor och annat Steampunkigt
Idag hade vi Steampunktema på bibblan, med besök av steampunkföreningen i Göteborg. Vi fick lära oss en massa om Steampunkens historia samt workshopa snygga smycken eller prydnader. Intressant, roligt och mycket pilligt 😃 #bibliotekskatten
tisdag 26 april 2016
Bok istället för tv-serie
Herregud, jag har läst tre sidor och kom på mig själv med att hålla andan. Så himla otäck början ... #springfloden #bibliotekskatten
Av någon anledning så har det inte blivit av att jag tittat på Springfloden nu när den går som tv-serie. Nu fick jag tag på ett pocketex på jobbet och då fick det såklart följa med hem. Inte riktigt den läsning jag tänkt mig i helgen, men jag har en stark känsla av av det blir den här jag sitter med i läsfåtöljen om det regnar ...
onsdag 20 april 2016
Som sagt, som små karameller
Igår publicerade jag ett inlägg om att den riktige Sigge är död ... Han blev 28 år och dog i sin hage den 9 april 2016 ... Då hade jag redan skrivit det här inlägget utan att veta om det.R I P Sigge.
Jag tror jag skrivit det förut, att böckerna om Sigge, och för all del även böckerna om Teddy av Lin Hallberg är som små karameller. Man dör lite sötdöden av att läsa och av att titta på Margareta Nordqviskt ljuvliga illustrationer
Jag såg precis att det kommer en ny bok, Min lillebror Sigge, i höst i den lilla spin-off serien om Sam och Sigge där man får lite tillbakablickar, och får se vad som hänt de små shettisarna innan de hamnade som ridskolehästar och blev så älskade av en massa små tjejer och killar.
Både jag och dottern (snart 15 år!) kan inte låta bli att läsa de här små godbitarna så snart de kommer ut, och det kommer vi förmodligen fortsätta med så länge som Lin Hallberg kommer fortsätta skriva om de här godingarna.
tisdag 19 april 2016
Åhhh, vad sorgligt ...
De försvunna
Titel: De försvunna
Författare: Caroline Eriksson
Förlag: Forum
Jag känner mig lite kluven till Caroline Erikssons De försvunna ... Det är inte första gången jag känner så här när jag läser en titel som varit ute lite för länge, och som det skrivits en hel del blogginlägg om innan jag själv kommer till skott och läser. Jag får hitta ett sätt att hantera det här på.
Antingen så får jag låta bli att läsa någonting om boken överhuvudtaget, eller så ... Ja vadå? Ibland hinner man ju helt enkelt inte läsa allt i den rasande fart som det kommer ut böcker man vill läsa. Då får en del titlar vackert vänta.
Problemet då blir ju att det känns som man läst boken själv redan innan man ens öppnat den, och då tappar jag ibland intresset. Vi d några tillfällen, som med De försvunna, så hänger sig titeln ändå kvar och blir läst lite längre fram. Något av nyfikenheten hinner dock försvinna, tyvärr. Inte alltid, men ibland.
Jag är glad att jag till slut fick läst De Försvunna. Jag föll inte pladask, men den satte sig och kommer finnas i mitt huvud och snurra runt där ett tag framöver, tror jag.
Nu har det ju kommit några stycken titlar det senaste som klassas som spänningsromaner, eller kanske psykologiska thrillers, som alla jämförs med Kvinnan på tåget. Det är knepigt det där med att jämföra böcker med andra, och då framförallt med sådana som slagit igenom med dunder och brak samt tillfört något "nytt". Nu har det ju som sagt kommit några stycken titlar i den här stilen och överaskningsmomentet med en berättare som man inte kan lita på helt, känns inte lika omtumlande längre. Dock tycker jag att det fungerar alldeles utmärkt i De försvunna. Man förstår ganska så med en gång att något inte stämmer med berättelsen som Greta ger oss, men det gör inget att det är så tydligt. Jag fann mig i det och väntade helt enkelt på att få alla svar allteftersom. Det var en slags befrielse i att veta att det var omöjligt att veta! att det inte är någon idé att försöka lista ut hur allting hänger ihop.
Jag tänker inte skriva så mycket om själva handlingen, mer än att man möter Greta, Alex och dottern Smilla när de är ute med båten. Alex och Smilla går iland medans Greta väntar i båten. Hon väntar och väntar och när de andra inte kommer tillbaka går även Greta iland och börjar leta, men Alex och Smilla är spårlöst försvunna. De är som bortblåsta från jordens yta och tillslut ger Greta upp och åker tillbaka till fastlandet. Redan här inser man som läsare att något är riktigt fel i o m att Greta inte går direkt till polisen eller ringer någon efter hjälp. Hon är närmast passiv i sitt beteende.
Vad jag är mest imponerad av i boken är att Caroline Eriksson lyckas få till såpass komplexa karaktärer, där minst två har drag av psykopater och/eller sadistiska drag, på så få sidor ändå . Det är riktigt skönt att boken bara är på 237 sidor. Annars tycker jag att den här typen av romaner kan breda ut sig och få lov att bli lite för långa.
Som sagt, det här är inte det bästa jag läst på länge, men det är en roman som kommer dröja sig kvar och dyka upp i mina tankar lite då och då.
Författare: Caroline Eriksson
Förlag: Forum
Antingen så får jag låta bli att läsa någonting om boken överhuvudtaget, eller så ... Ja vadå? Ibland hinner man ju helt enkelt inte läsa allt i den rasande fart som det kommer ut böcker man vill läsa. Då får en del titlar vackert vänta.
Problemet då blir ju att det känns som man läst boken själv redan innan man ens öppnat den, och då tappar jag ibland intresset. Vi d några tillfällen, som med De försvunna, så hänger sig titeln ändå kvar och blir läst lite längre fram. Något av nyfikenheten hinner dock försvinna, tyvärr. Inte alltid, men ibland.
Jag är glad att jag till slut fick läst De Försvunna. Jag föll inte pladask, men den satte sig och kommer finnas i mitt huvud och snurra runt där ett tag framöver, tror jag.
Nu har det ju kommit några stycken titlar det senaste som klassas som spänningsromaner, eller kanske psykologiska thrillers, som alla jämförs med Kvinnan på tåget. Det är knepigt det där med att jämföra böcker med andra, och då framförallt med sådana som slagit igenom med dunder och brak samt tillfört något "nytt". Nu har det ju som sagt kommit några stycken titlar i den här stilen och överaskningsmomentet med en berättare som man inte kan lita på helt, känns inte lika omtumlande längre. Dock tycker jag att det fungerar alldeles utmärkt i De försvunna. Man förstår ganska så med en gång att något inte stämmer med berättelsen som Greta ger oss, men det gör inget att det är så tydligt. Jag fann mig i det och väntade helt enkelt på att få alla svar allteftersom. Det var en slags befrielse i att veta att det var omöjligt att veta! att det inte är någon idé att försöka lista ut hur allting hänger ihop.
Jag tänker inte skriva så mycket om själva handlingen, mer än att man möter Greta, Alex och dottern Smilla när de är ute med båten. Alex och Smilla går iland medans Greta väntar i båten. Hon väntar och väntar och när de andra inte kommer tillbaka går även Greta iland och börjar leta, men Alex och Smilla är spårlöst försvunna. De är som bortblåsta från jordens yta och tillslut ger Greta upp och åker tillbaka till fastlandet. Redan här inser man som läsare att något är riktigt fel i o m att Greta inte går direkt till polisen eller ringer någon efter hjälp. Hon är närmast passiv i sitt beteende.
Vad jag är mest imponerad av i boken är att Caroline Eriksson lyckas få till såpass komplexa karaktärer, där minst två har drag av psykopater och/eller sadistiska drag, på så få sidor ändå . Det är riktigt skönt att boken bara är på 237 sidor. Annars tycker jag att den här typen av romaner kan breda ut sig och få lov att bli lite för långa.
Som sagt, det här är inte det bästa jag läst på länge, men det är en roman som kommer dröja sig kvar och dyka upp i mina tankar lite då och då.
fredag 8 april 2016
Väggen
Den här alltså ... Hjälp vad jag gillade. Går knappt att skriva om den, men gör ett försök på bloggen inom kort. Jag kan varmt rekommendera till alla och envar. Läs, bara läs, bara läs! #bibliotekskatten #väggen @thorenochlindskog
Bro bro breja
Titel: Bro bro breja
Författare: M. J Arlidge
Förlag: Lind o Co
Recensionsexemplar
Av någon märklig anledning så trodde jag att författaren till Bro bro breja, M.J Arlidge var en kvinna. Mycket märkligt eftersom jag dessutom redan läst första boken i serien, Ole dole. Men, så kom jag på att den lyssnade jag ju faktiskt på, så jag har inte haft den fysiska boken i min hand (förutom på jobbet då kanske), och har väl helt enkelt missat att Arlidge är en man ...
Det var ju ganska nyss jag läste, eller lyssnade på, Ole Dole som jag gillade. Jag blev väldigt förtjust i huvudkaraktären Helen Grace, och jag tycker hon växer ytterligare något i bok nummer två.
Det är fortfarande rått, och det håller ett högt tempo rätt igenom boken. Det är svårt att lägga den ifrån sig. Min enda invändning egentligen är väl i så fall att handlingen är lite väl lik handlingen i första boken. Psykiskt sjuk seriemördare, som man mot alla odds (det är riktigt råa mord) känner lite med när man får reda på bakgrund etc.
Här är det män som besöker prostituerade som blir brutalt mördade, och får sitt hjärta urplockat och levererat i lådor till antingen familj eller sin arbetsplats. Man får ingen direkt sympati för offren, även om man såklart inte tycker de förtjänar att bli brutalt mördade.
Jag gillar hur Arlidge lite snirkligt knyter ihop berättelsen. Lämnar små ledtrådar här och där. En del av dem får man inte syn på förrän efter det att man avslutat boken. Det är snyggt, och man vill gärna läsa mer om huvudkaraktärerna och lära känna dem lite bättre. I den här senaste kom man som läsare ännu lite närmare Helen Grace inpå livet, även om Arlidge kanske inte är direkt generös med just den biten. Av en anledning såklart, i o m det är en stor del av upplägget, Graces integritet och det faktum att hon inte släpper in någon i sitt liv, mycket pga ren självbevarelsedrift. Jag ser med spänning fram emot nästa del i serien!
Författare: M. J Arlidge
Förlag: Lind o Co
Recensionsexemplar
Det var ju ganska nyss jag läste, eller lyssnade på, Ole Dole som jag gillade. Jag blev väldigt förtjust i huvudkaraktären Helen Grace, och jag tycker hon växer ytterligare något i bok nummer två.
Det är fortfarande rått, och det håller ett högt tempo rätt igenom boken. Det är svårt att lägga den ifrån sig. Min enda invändning egentligen är väl i så fall att handlingen är lite väl lik handlingen i första boken. Psykiskt sjuk seriemördare, som man mot alla odds (det är riktigt råa mord) känner lite med när man får reda på bakgrund etc.
Här är det män som besöker prostituerade som blir brutalt mördade, och får sitt hjärta urplockat och levererat i lådor till antingen familj eller sin arbetsplats. Man får ingen direkt sympati för offren, även om man såklart inte tycker de förtjänar att bli brutalt mördade.
Jag gillar hur Arlidge lite snirkligt knyter ihop berättelsen. Lämnar små ledtrådar här och där. En del av dem får man inte syn på förrän efter det att man avslutat boken. Det är snyggt, och man vill gärna läsa mer om huvudkaraktärerna och lära känna dem lite bättre. I den här senaste kom man som läsare ännu lite närmare Helen Grace inpå livet, även om Arlidge kanske inte är direkt generös med just den biten. Av en anledning såklart, i o m det är en stor del av upplägget, Graces integritet och det faktum att hon inte släpper in någon i sitt liv, mycket pga ren självbevarelsedrift. Jag ser med spänning fram emot nästa del i serien!
torsdag 7 april 2016
Bokbubblarna
Sorgesång av Siri Hustvedt
De imperfekta av Tom Rachman
Frankenstein av Mary Shelley
Det bästa av allt av Rona Jaffe
En liten smula underbar av Dawn French
Lektioner i avhållsamhet av Tom Perrotta
Kampen om järntronen av George RR Martin
Valfritt afrikanskt - vi läste bla a The Spiderkings Daughter, En halv gul sol, Ett arabiskt vemod och Tillsammans är vi starka
Mrs Dalloway och Timmarna av Virginia Woolf och Michael Cunningham
Hello Kitty måste dö av Angela S. Choi
nina av en slump av Michéle Lesbre
Siste mannen i tornet av Aravind Adiga
Känslan av ett slut av Julian Barnes
John Hall av Sophie Elkan
Drömhjärta av Cecilia Samartin
Döden och pingvinen av Andrej Kurkov
The Great Gatsby av F Scott Fitzgerald
Fjärilseffekten av Karin Alvtegen
Bokklubben vid livets slut av Will Schwalbe
Svindlande höjder, grafisk roman
Vi måste sluta ses på det här sättet av Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck
Doktor Glas klassiker och teater
Hatties Liv av Ayana Mathis
Valfri julbok, chicklit
Varför vara lycklig när man man kan vara normal? av Jeanette Winterson
Själens osaliga längtan av Audery Niffenegger
Gilead av Marilynne Robinson
Tigern i Galina av Téa Obreht
Amulett av Roberto Bolaño
Kärlek x 21 - afrikansk novellsamling
Porträttet av dig av Isabel Wolff
Mazerunner av James Dashner
Harold Frys osannolika pilgrimsfärd av Rachel Joyce
Among Others av Jo Walton
Om du får det här brevet
Ungdomsår av J.M. Coetzee
Till T av Suzanne Brögger
Till en skrivande kvinnas försvar av Jenny Diski
Den tionde gåvan Jane Johnson
Girl in a band av Kim Gordon
Fyren mellan haven av ML Stedman
Det broderade hjärtat av Carole Martinez
Miniatyrmakaren av Jessie Burton
Främlingar på tåg av Patricia Highsmith
En bön för de stulna av Jennifer Clement
Det blir ofta bra diskussioner och vi pratar faktiskt en hel del om boken vi läst, även om det blir en hel del annat också förstås. Det blir som en liten oas och de gånger man inte har någon möjlighet att vara med känns lite som en förlust. Det kan ju vara knivigt det där med att hitta dagaer som passar alla, så vi försöker variera veckodagarna så gott det går.
Igår avhandlade vi En bön för de stulna av Jennifer Clement, som jag kommer skriva lite mer om framöver (det är i alla fall tanken), men jag kan redan nu varmt rekommendera den. Boken drabbade mig ganska hårt och den snurrar runt i huvudet ett bra tag efter avslutad läsning,
Nästa bok ut blir Hausfrau av Jill Alexander Essbaum, som jag ser mycket fram emot att läsa.
tisdag 5 april 2016
Steampunk!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)