Jag får ju försöka hålla ett av mina "löften" för 2016 i alla fall veckan ut ... Det där med att faktiskt skriva åtminstone några korta rader när jag avslutat en bok.
Elisabeth Östnäs inspirerades av fallet Lizzie Borden när hon skrev Feberflickan, och jag blev väldigt nyfiken på att läsa mer om Borden nu när jag läst ut boken.
Vi möter Luna som går omkring ensam i familjens hus, som om i någon slags feberdimma. Hon städar och ställer iordning och tänker på saker som hänt.
Efter ett tag förstår man som läsare att något fruktansvärt har hänt i huset. Lunas pappa och kvinnan som Luna kallar "hon" ligger ihjälhuggna i sina sängar.
Man får aldrig rent konkret reda på vad som hänt med de båda döda, utan får som läsare dra sina egna slutsatser. En av händelserna från Lunas uppväxt får dock sin förklaring först på bokens sista sidor, och denna händelse sprider ett visst ljus över berättelsen.
Boken känns drömlik och mycket suggestiv. Jag hade rätt höga förväntningar på grund av fina recensioner överallt, och jag blev inte besviken. Det är svårt att sätta in den här boken i ett fack. Skräck? Spänning? Ingenting känns riktigt rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar