måndag 10 september 2012

Som om jag frågat

Titel: Som om jag frågat
Författare; Johanna Lindbäck
Förlag; Rabèn & Sjögren
Recensionsexemplar

HÄR kan man lyssna på en intervju med Johanna Lindbäck där hon pratar om dels Som om jag frågat, dels om bloggandet. Intervjun gjordes i P4 Mötet den 4 september.

Min vana trogen skrev jag inte mitt inlägg om Som om jag frågat direkt efter det att jag läst boken, och jag kan aldrig bestämma mig för vad som är bäst. Att skriva på stört, när man har allt i färskt minne, eller vänta ett tag för att kunna fundera i lugn och ro på det man läst.

Spontant skulle jag vilja säga att det här, tillsammans med brorsanboken, är mina Lindbäckfavoriter. Jag tyckte det hade hänt någonting med karaktärerna i den förra boken, att man fick en djupare relation till personerna jämfört med de tidigare böckerna, och jag tycker att Johanna Lindbäck fortsätter i samma stil i den här senaste. Roligt att läsa, jag blev inte besviken även om jag hade ganska höga förväntningar.

John ska precis börja nian och han känner det som om hela tillvaron håller på att rasa omkring honom. Bästa kompisen har blivit tillsammans med Johns granne, en tjej som han hängt med sedan de var riktigt små. Han blev alltså av med sina båda bästa vänner i ett svep. Eller, det är så John känner i alla fall.

Samtidigt ska föräldrarna separera "på prov". Det har varit dålig stämning hemma ett bra tag och egentligen har väl John kanske anat att det var något på gång, men det kom ändå som en chock när det verkligen hände. Han känner sig irriterad över att han inte heller kan få några konkreta besked av föräldrarna. Allt de kan säga är att de faktiskt inte vet, att de måste känna sig fram. John tycker inte det räcker. Han vill veta.

Förmodligen så kanske han hade nöjt sig med att de avvaktar och känner efter, om hans tillvaro för övrigt hade varit lite mer harmonisk, men som det är nu på kompisfronten vill han ha åtminstone en del av sitt liv som vanligt.

Det kan på vissa ställen kännas som lite ältande av samma våndor, men samtidigt tror jag att det är precis så det är. Det är svårt att komma ur sitt ältande när det känns som om man bara möts av motgångar.

Det här låter ju enormt deppigt, men det finns ljusglimtar! Ljusglimtar i form av exempelvis Line, klasskompisen som bor lite utanför stan och som kommer in i Johns liv som en frisk fläkt. Den här relationen gillar jag jättemycket, och dessutom känns det som en öppning till en fortsättning?

Johanna Lindbäcks styrka är att beskriva "vanliga" ungdomar med "vanliga" problem. Hon skriver om personer som mängder av ungdomar kan relatera till och känna igen sig i, och hon gör det utan att det blir tråkigt. Lindbäck skriver dessutom på ett sådant sätt att man även som vuxen har mycket stor behållning av att läsa hennes böcker. Med tanke på den diskussion gällande ungdomsböcker som pågår lite överallt nu i dagarna. Jag skulle önska att många fler vuxna läste ungdomsböcker. Framförallt vuxna som arbetar med eller har ungdomar i sin närhet, dels för att kunna förmedla bra tips och dels helt och hållet för sin egen skull.

4 kommentarer:

  1. Tycker också att det är upplagt för en fortsättning! Vi tänker lika om mycket angående boken, även om jag fortfarande gillar Tänk om det där är jag bäst.

    SvaraRadera
  2. Blir det ingen fortsättning så hoppas jag på en bok med Line som huvudkaraktär, tyckte mycket om henne. Och hennes brorsa så klart!

    Jag läste brorsanboken först, även om den kom ut som tvåa, och jag har aldrig läst om den från pärm till pärm, bara bläddrat lite i den innan bokprat i klasser osv. Kanske gillar jag den så mycket för att det var nog i den vevan jag började läsa grymt mycket ungdomsböcker.

    Jag såg att du skrivit om Som om jag frågat igår! Jag skulle ha kommenterat, men blev lite osams med min dator...

    SvaraRadera
  3. Menar "Typ min brorsa" - Isåfall har vi samma favvisar. :) Den och "Som om jag frågat".

    SvaraRadera