Utan titel

Titel; Utan titel
Författare; Anna Charlotta Gunnarsson
Förlag; Rabén & Sjögren
Recensionsexemplar

Jag hade inte läst någonting av Anna Charlotta Gunnarsson tidigare, innan jag läste Utan titel, men jag hade på känn att jag skulle gilla. Det gjorde jag också, men jag kände samtidigt att den var inte helt lätttillgänglig. Några saker störde jag mig på, men mer om dem sedan.

I utan titel träffar vi Jill som sörjer sin mamma som gått bort i lungcancer. Det är bara Jill och Pappan kvar i lägenheten efter det att storebrorsan flyttat för att gå på folkhögskola. Jill saknar sin bror, de är riktigt tighta, och den relationen är fint beskriven. Däremot har pappan och Jill en stormig relation för tillfället, vilket inte blir bättre av att de ringer från skolan och meddelar att Jill och en kompis tjuvrökt. Pappan blir galen och Jill får datorförbud i en månad. Det värsta med förbudet är att Jill inte kan fotsätta med sin bakblogg som hon och kompisen jobbar med nästan varje dag. De bakar, fotar det de bakat och lägger ut bild och text.

Jill kontrar med att helt enkelt inte prata med sin pappa på en månad, och stämningen blir såklart därefter. Det är mycket jag tycker om i den här boken, men som jag skrev ovan så är det en del jag hakar upp mig på också. En av de sakerna är det här med rökningen. Man kan absolut förstå att Jill tjuvröker, det absolut mest förbjudna för en vars mamma dött i lungcancer, och man kan förstå att pappan går i taket. Vad som inte känns helt ok är att det inte blir mer än så, jag saknar ett avslut där.

Sedan blir jag mest förbryllad över rökkompisen Mio, 12 år. Det här är en liten stark och modig kille som gör som han vill. Han kör sitt eget race, klär sig i klänning och rosa hårspännen om han vill, och känner sig säker på sitt eget värde. Föräldrarna tillhör någon sorts kulturelit, vilket gör att Mio har åsikter om det mesta. Det är inget fel på karaktären, tvärtom så gillar jag honom jättemycket, men det blir så komprimerat. Man skulle nästan behöva en hel bok enbart för Mio-karaktären.

Där har man sedan boken i ett nötskal. Det är så mycket information för en enda bok, så det känns trångt. Jag tror det har att göra med att Anna Charlotta Gunnarsson vill förmedla en speciell typ av människor på en speciell plats. Personlighetsdrag, stämningar etc som kan vara svårt för människor som inte bor precis där att helt förstå. Jag känner igen känslan. Man vill så gärna få fram ett budskap och blir kanske lite övertydlig i sin iver att beskriva precis allt.

Men, trots några invändningar så tyckte jag om det här. Just nu så har jag faktiskt böckerna om Gabriela, som författaren skrivit tidigare, bredvid mig på mitt skrivbord. De får följa med mig hem i em.