Får mig helt otippat att tänka på Gotlandsruss...

Titel; Denna dödens kropp
Författare; Elizabeth George
Förlag; Norstedst

Jaha, så har man plöjt igenom denna tegelsten till roman om Thomas Lynley, Barbara Havers och de andra. På ett sätt så älskar jag dessa riktigt tjocka böcker, eftersom jag läser så fort. Det är lite skönt att ha att göra under några kvällar, utan att behöva tänka på att snart måste jag bestämma vad jag ska ta nästa gång. Barnbok? Ungdoms? Vuxen? Men, dryga 690 sidor är lite väl mycket Lynley och co. även med mina mått mätt. Hade kunna vara något kortare om man kapat en del sidospår och ovidkommande personer i boken.

Nu skulle jag nog visserligen aldrig erkänna om det vore så att jag inte tyckte om Denna dödens kropp. Jag tillhör Elizabeth Georges hängiva och trogna skara läsare. Vi som kommer att försätta läsa om Lynley och de andra vad som än händer med böckerna, tror jag. Bara för att. Men! Jag tyckte riktigt mycket om den. Jag tyckte kanske att Thomas Lynley kändes lite mesig i hans sätt att hantera Isabelle Ardery, sin efterträdare. Jag har inte riktigt bestämt för vad jag tycker om den här hyfsat nya karaktären. Man har ju stött på henne tidigare, men inte i en så pass här framträdande roll, och jag får för mig att det inte blir sista gången hon finns med? Jag tycker definitivt inte om hur Ardery (eller ja, om man ska vara petnoga hur Elizabeth George) behandlar Havers. Men, det är ju en sak, en annan, som jag definitivt inte förstår är varför Barbara Havers faktiskt lyssnar på råden, eller om man ska kalla dem befallningarna? Sedan när har denna underbara, egensinniga, empatiska och kloka kvinna börjat lyssna på vad andra människor säger om hennes klädstil? Nej, Lynleys och Havers sätt att foga sig efter denna kvinnas beslut (som ofta är helt katastrofala dessutom) känns lite skumma. Jag förmodar att vi får en förklaring i nästa bok.

Sedan var tillbakablickarna där man fick mordet på John Dresser förklarat för sig fruktansvärda att läsa. Som alltid, naturligtvis, när det handlar om barn som far illa. Det var knappt jag ville läsa tillslut när det kom ett sådant kapitel i boken.

För min del var det bra att det inte ältades för mycket om lady Helens död. Jag var lite rädd att det skulle bli så, att man skulle få följa Lynleys tankar om sin döda hustru alltför mycket. Självklart kan det inte plockas bort helt, det kändes bra som det var.

Lite kort om handlingen då; Thomas Lynley blir av Isabelle Ardery, sin tillfälliga efterträdare, tillfrågad om han tills vidare komma tillbaka till avdelningen. Gruppen har fått problem med ett mord på en ung kvinna på en gammal kyrkogård i London. Dels har utredningen kört fast, dels får Ardery inte personalen med sig. Alla vill mer eller mindre att Lynley ska komma tillbaka. Kanske med undantag av John Stewart som själv är ute efter tjänsten. Till de flestas förvåning går Lynley med på att komma in som Arderys rådgivare, för att hjälpa henne in i rollen. Det är heller ingen hemlighet att det här fallet fungerar som ett typ av eldprov för Ardery. Löser hon det smidigt blir hon förmodligen kvar, och erbjuds tjänsten permanent. Klantar hon till det åker hon ut med huvudet före.

Handlingen pendlar, dels geografiskt mellan London och Hampshire, dels tidsmässigt mellan nutid och kanske ca 30 år tillbaka tiden. Tillbakablickarna ger oss bakgrunden till en av karaktärerna i boken. Vem dessa syftar på får man inte rent konkret reda på förrän på slutet, men man anar hyfsat tidigt vem de syftar på. Som jag nämnde tidigare tycker jag de här delarna är otäcka att läsa. Kanske också en onödigt lång beskrivning av den här personens förmodade karaktär.

Om man bortser från några lite onödiga sidospår så tycker jag boken håller vad det gäller spänning hela vägen. Slutet är väldigt bra. En annan sak som inte alls har med Elizabeth George eller hennes böcker att göra) är att jag blir grymt sugen på att åka till Hamshire för att få se dessa ljuvliga New Forest ponnyer! Jag har varit en hel del i London och andra delar av England och Skottland men aldrig i New Forest. Får nog bli en tur dit någon gång i livet. Hade med min familj en väldigt fin upplevelse när vi efter mycket letande i tryckande hetta fick syn på Gottlandsrussen på Lojsta! Skulle vara fint att komplettera denna upplevelse med att få se fina New Forest ponnys.

Jag tror jag lyckades skriva det här inlägget med inte alltför många spoilers, eller vad tycker ni?!