Tack snälla @printzpublishing för finpost i brevlådan 😃 #bibliotekskatten
torsdag 28 april 2016
onsdag 27 april 2016
Kugghjul, elefanter, pärlor och annat Steampunkigt
Idag hade vi Steampunktema på bibblan, med besök av steampunkföreningen i Göteborg. Vi fick lära oss en massa om Steampunkens historia samt workshopa snygga smycken eller prydnader. Intressant, roligt och mycket pilligt 😃 #bibliotekskatten
tisdag 26 april 2016
Bok istället för tv-serie
Herregud, jag har läst tre sidor och kom på mig själv med att hålla andan. Så himla otäck början ... #springfloden #bibliotekskatten
Av någon anledning så har det inte blivit av att jag tittat på Springfloden nu när den går som tv-serie. Nu fick jag tag på ett pocketex på jobbet och då fick det såklart följa med hem. Inte riktigt den läsning jag tänkt mig i helgen, men jag har en stark känsla av av det blir den här jag sitter med i läsfåtöljen om det regnar ...
onsdag 20 april 2016
Som sagt, som små karameller
Igår publicerade jag ett inlägg om att den riktige Sigge är död ... Han blev 28 år och dog i sin hage den 9 april 2016 ... Då hade jag redan skrivit det här inlägget utan att veta om det.R I P Sigge.
Jag tror jag skrivit det förut, att böckerna om Sigge, och för all del även böckerna om Teddy av Lin Hallberg är som små karameller. Man dör lite sötdöden av att läsa och av att titta på Margareta Nordqviskt ljuvliga illustrationer
Jag såg precis att det kommer en ny bok, Min lillebror Sigge, i höst i den lilla spin-off serien om Sam och Sigge där man får lite tillbakablickar, och får se vad som hänt de små shettisarna innan de hamnade som ridskolehästar och blev så älskade av en massa små tjejer och killar.
Både jag och dottern (snart 15 år!) kan inte låta bli att läsa de här små godbitarna så snart de kommer ut, och det kommer vi förmodligen fortsätta med så länge som Lin Hallberg kommer fortsätta skriva om de här godingarna.
tisdag 19 april 2016
Åhhh, vad sorgligt ...
De försvunna
Titel: De försvunna
Författare: Caroline Eriksson
Förlag: Forum
Jag känner mig lite kluven till Caroline Erikssons De försvunna ... Det är inte första gången jag känner så här när jag läser en titel som varit ute lite för länge, och som det skrivits en hel del blogginlägg om innan jag själv kommer till skott och läser. Jag får hitta ett sätt att hantera det här på.
Antingen så får jag låta bli att läsa någonting om boken överhuvudtaget, eller så ... Ja vadå? Ibland hinner man ju helt enkelt inte läsa allt i den rasande fart som det kommer ut böcker man vill läsa. Då får en del titlar vackert vänta.
Problemet då blir ju att det känns som man läst boken själv redan innan man ens öppnat den, och då tappar jag ibland intresset. Vi d några tillfällen, som med De försvunna, så hänger sig titeln ändå kvar och blir läst lite längre fram. Något av nyfikenheten hinner dock försvinna, tyvärr. Inte alltid, men ibland.
Jag är glad att jag till slut fick läst De Försvunna. Jag föll inte pladask, men den satte sig och kommer finnas i mitt huvud och snurra runt där ett tag framöver, tror jag.
Nu har det ju kommit några stycken titlar det senaste som klassas som spänningsromaner, eller kanske psykologiska thrillers, som alla jämförs med Kvinnan på tåget. Det är knepigt det där med att jämföra böcker med andra, och då framförallt med sådana som slagit igenom med dunder och brak samt tillfört något "nytt". Nu har det ju som sagt kommit några stycken titlar i den här stilen och överaskningsmomentet med en berättare som man inte kan lita på helt, känns inte lika omtumlande längre. Dock tycker jag att det fungerar alldeles utmärkt i De försvunna. Man förstår ganska så med en gång att något inte stämmer med berättelsen som Greta ger oss, men det gör inget att det är så tydligt. Jag fann mig i det och väntade helt enkelt på att få alla svar allteftersom. Det var en slags befrielse i att veta att det var omöjligt att veta! att det inte är någon idé att försöka lista ut hur allting hänger ihop.
Jag tänker inte skriva så mycket om själva handlingen, mer än att man möter Greta, Alex och dottern Smilla när de är ute med båten. Alex och Smilla går iland medans Greta väntar i båten. Hon väntar och väntar och när de andra inte kommer tillbaka går även Greta iland och börjar leta, men Alex och Smilla är spårlöst försvunna. De är som bortblåsta från jordens yta och tillslut ger Greta upp och åker tillbaka till fastlandet. Redan här inser man som läsare att något är riktigt fel i o m att Greta inte går direkt till polisen eller ringer någon efter hjälp. Hon är närmast passiv i sitt beteende.
Vad jag är mest imponerad av i boken är att Caroline Eriksson lyckas få till såpass komplexa karaktärer, där minst två har drag av psykopater och/eller sadistiska drag, på så få sidor ändå . Det är riktigt skönt att boken bara är på 237 sidor. Annars tycker jag att den här typen av romaner kan breda ut sig och få lov att bli lite för långa.
Som sagt, det här är inte det bästa jag läst på länge, men det är en roman som kommer dröja sig kvar och dyka upp i mina tankar lite då och då.
Författare: Caroline Eriksson
Förlag: Forum
Antingen så får jag låta bli att läsa någonting om boken överhuvudtaget, eller så ... Ja vadå? Ibland hinner man ju helt enkelt inte läsa allt i den rasande fart som det kommer ut böcker man vill läsa. Då får en del titlar vackert vänta.
Problemet då blir ju att det känns som man läst boken själv redan innan man ens öppnat den, och då tappar jag ibland intresset. Vi d några tillfällen, som med De försvunna, så hänger sig titeln ändå kvar och blir läst lite längre fram. Något av nyfikenheten hinner dock försvinna, tyvärr. Inte alltid, men ibland.
Jag är glad att jag till slut fick läst De Försvunna. Jag föll inte pladask, men den satte sig och kommer finnas i mitt huvud och snurra runt där ett tag framöver, tror jag.
Nu har det ju kommit några stycken titlar det senaste som klassas som spänningsromaner, eller kanske psykologiska thrillers, som alla jämförs med Kvinnan på tåget. Det är knepigt det där med att jämföra böcker med andra, och då framförallt med sådana som slagit igenom med dunder och brak samt tillfört något "nytt". Nu har det ju som sagt kommit några stycken titlar i den här stilen och överaskningsmomentet med en berättare som man inte kan lita på helt, känns inte lika omtumlande längre. Dock tycker jag att det fungerar alldeles utmärkt i De försvunna. Man förstår ganska så med en gång att något inte stämmer med berättelsen som Greta ger oss, men det gör inget att det är så tydligt. Jag fann mig i det och väntade helt enkelt på att få alla svar allteftersom. Det var en slags befrielse i att veta att det var omöjligt att veta! att det inte är någon idé att försöka lista ut hur allting hänger ihop.
Jag tänker inte skriva så mycket om själva handlingen, mer än att man möter Greta, Alex och dottern Smilla när de är ute med båten. Alex och Smilla går iland medans Greta väntar i båten. Hon väntar och väntar och när de andra inte kommer tillbaka går även Greta iland och börjar leta, men Alex och Smilla är spårlöst försvunna. De är som bortblåsta från jordens yta och tillslut ger Greta upp och åker tillbaka till fastlandet. Redan här inser man som läsare att något är riktigt fel i o m att Greta inte går direkt till polisen eller ringer någon efter hjälp. Hon är närmast passiv i sitt beteende.
Vad jag är mest imponerad av i boken är att Caroline Eriksson lyckas få till såpass komplexa karaktärer, där minst två har drag av psykopater och/eller sadistiska drag, på så få sidor ändå . Det är riktigt skönt att boken bara är på 237 sidor. Annars tycker jag att den här typen av romaner kan breda ut sig och få lov att bli lite för långa.
Som sagt, det här är inte det bästa jag läst på länge, men det är en roman som kommer dröja sig kvar och dyka upp i mina tankar lite då och då.
fredag 8 april 2016
Väggen
Den här alltså ... Hjälp vad jag gillade. Går knappt att skriva om den, men gör ett försök på bloggen inom kort. Jag kan varmt rekommendera till alla och envar. Läs, bara läs, bara läs! #bibliotekskatten #väggen @thorenochlindskog
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)