Författare; Therése Söderlind
Förlag; Wahlström & Widstrand
Recensionsexemplar
Det är fyra röster i romanen, som tidsmässigt sträcker sig från 1670-talet framtill våra dagar. I den första delen är det Jackes röst vi hör, och det är 70-tal. Jacke är en man som är vilse i tillvaron. Frun har, i alla fall tillfälligt, flyttat hemifrån på grund av hans olika otrohetsaffärer. Hans mamma har precis gått bort, och han är ensam med sin truliga tonårsdotter, Veronica. Sommaren innan farmodern dog berättade hon saker för Veronica som hon inte riktigt får någon ordning på. Men trots att hon inte riktigt förstår vad farmodern menat så väcker samtalen hennes nyfikenhet. Hon vill ta reda på mer om släkten bakåt i tiden. Ta reda på mer om det fruktansvärda som hände där uppe på Bålberget på 1600-talet, när många av traktens kvinnor stod anklagade för att vara häxor.
Släkten är ett känsligt ämne för Jacke, som aldrig fått reda på vem som var hans pappa. När Veronica vill börja nysta i det förflutna går han till biblioteket och får hjälp med lite släktforskning. Där får han då reda på att hans morbror står som fadern. Det skulle förklara en del som hände under uppväxten. Som att mamman och mostern inte var riktigt sams, åtminstone inte förrän på ålderns höst, och att mormodern alltid tagit mosterns parti i grälen.
I andra delen är det Malin vi får lyssna på. Malin som var en av de kvinnor som stod anklagade för häxeri på 1600-talet. Det är fattigt och skitigt och till stor del en fruktansvärt tung tillvaro. Malin blir gift och förstår först inte vad det är som händer med äldsta dottern Segrid. Hon springer till skogs och uppför sig märkligt. Framförallt efter det att pappan tagit ut henne i ladugården för bestraffning. Vid ett tillfälle ser Malin vad som verkligen händer under de här stunderna och efter det blir tillvaron aldrig mer sig lik igen. Och inte Malin heller.
Tredje delen står Olof för. Olof som var barndomsvän med Segrid, och som alltid har älskat henne. Så mycket att han långt efter det att hon gått bort fortfarande håller sitt löfte till henne, även om han helst velat slippa. Olof är på många sätt naiv, och det dröjer mycket lång tid innan han verkligen förstår Segrids fruktansvärda hemligheter, och det först efter det att hon faktiskt fått tala om dem för honom. Då faller så mycket av Segrids personlighet på plats. Som läsare får man lyssna på vad Olof minns av det som hänt under lång, lång tid. Han väntar på att få berätta om sina minnen för prästens barnbarn som reser runt i trakten och samlar in fakta från förr. Den präst som styrde och ställde och gick i spetsen för anklagelserna och domarna vid brännandet av bygdens häxor.
I den fjärde delen är det nutid och det är Veronica som vuxen som pratar med oss. Hon har aldrig kunnat släppa den där sista sommaren med farmodern och det hon berättade. Att de på något sätt var släkt med någon av de kvinnor som blev anklagade för att vara häxa, men som av någon okänd anledning klarade sig undan med livet i behåll.
Det finns hur mycket som helst att skriva om Söderlinds roman, men jag tror jag nöjer mig såhär. Förutom ett tillägg om att jag vill veta mer! Det är som om det lämnades ett glapp i tiden. Ett glapp mellan Segrids barnbarn och Veronica. Ett snyggt grepp, men åh vad nyfiken jag blir...
