Ruskigt spännande

Titel; Mörk jord
Författare; Belinda Bauer
Förlag; Modernista
Recensionsexemplar

Jag föll pladask för Belinda Bauers Mörk jord. Den är välskriven och mycket spännande. Ibland på gränsen till outhärdligt, på grund av det faktum att det är barn inblandade. Barn och rejält störda vuxna som utnyttjar barn.

Min recension finns på Litteraturmagazinet, jag tror den publiceras under dagen idag, och jag ser välddigt mycket fram emot att läsa Bauers andra roman, Skuggsida, som kommer ut nu i april.

Gabriela Stjärna

Titel; Gabriella Stjärna och fienden samt Gabriella Stjärna och tjuven
Författare; Anna Charlotta Gunnarsson
Förlag; Rabén & Sjögren

När jag skrev om Utan titel häromdagen, så plockade jag ju med mig böckerna om Gabriela hem; Gabriela Stjärna och fienden och Gabriela Stjärna och tjuven. De här böckerna är klassade Hcg ("mellanålder") och Utan titel är en ungdoms, så de skiljer sig lite åt, men det märktes ändå både i språk och karaktärer att det var samma författare. Gabriela är en stark unge som vet vad hon vill. Hon är lite kaxig och kan vara lite väl rättfram ibland. Hon skulle kanske må bra av att hejda sig lite ibland, innan hon säger någonting. Men, då skulle det å andra sidan inte blivit några böcker. Och det tycker jag är bra att det blev, för jag gillar det här.

I första boken; Gabriela stjärna och fienden, kommer det en ny kille, William, till Gabrielas klass. Egentligen så blir nog Gabriela lite småkär i honom redan från första stund, men på grund av olika anledningar blir de lite osams istället. Eller egentligen så är det Gabriella som blir osams med William. William förstår nog inte riktigt vad det är som händer. Hux flux så blir han anklagad för både det ena och det andra, eftersom Gabrielas fantasi har skenat iväg lite.

Men, Gabriela är en go unge. Rättvis och snäll. Och när hon får situationen klar för sig så försöker hon ställa saker och ting till rätta.

Jag gillar att alla kapitel i första boken börjar med; Är det något jag är bra på så är det att....och i andra boken så börjar alla meningar med; Är det något jag kan bli bättre på så är det att...Lite charmigt tycker jag. Jag tänker utöva lite påtryckningar och sätta de här böckerna i händerna på min 11-åring. Jag tror inte hon har läst dem och jag är lite nyfiken på vad hon skulle tycka om dem. En vacker dag så kommer det här på bloggen också att publiceras ett litet boksamtal med T och komspisen S om Annalena Hedmans böcker om Abbe, men jag vill att de ska ha läst alla tre böckerna i serien båda två innan. Jag jagar på dem så gott jag kan.
Sedan undrar ju! Är det Anna Charlotta Gunnarsson själv på bilden på framsidan av Gabriela stjärna och tjuven? Det måste det väl vara?

Känslan av död

Titel; Känslan av död
Författare; Elly Griffiths
Förlag; Minotaur
Recensionsexemplar

Idag är det recensionsdatum för Elly Griffiths fjärde bok om Ruth Galloway, Känslan av död. Jag har självklart läst och jag gillar den lika mycket som de andra tre. Min recension finns på LitteraturMagazinet om ni vill läsa!

Utan titel

Titel; Utan titel
Författare; Anna Charlotta Gunnarsson
Förlag; Rabén & Sjögren
Recensionsexemplar

Jag hade inte läst någonting av Anna Charlotta Gunnarsson tidigare, innan jag läste Utan titel, men jag hade på känn att jag skulle gilla. Det gjorde jag också, men jag kände samtidigt att den var inte helt lätttillgänglig. Några saker störde jag mig på, men mer om dem sedan.

I utan titel träffar vi Jill som sörjer sin mamma som gått bort i lungcancer. Det är bara Jill och Pappan kvar i lägenheten efter det att storebrorsan flyttat för att gå på folkhögskola. Jill saknar sin bror, de är riktigt tighta, och den relationen är fint beskriven. Däremot har pappan och Jill en stormig relation för tillfället, vilket inte blir bättre av att de ringer från skolan och meddelar att Jill och en kompis tjuvrökt. Pappan blir galen och Jill får datorförbud i en månad. Det värsta med förbudet är att Jill inte kan fotsätta med sin bakblogg som hon och kompisen jobbar med nästan varje dag. De bakar, fotar det de bakat och lägger ut bild och text.

Jill kontrar med att helt enkelt inte prata med sin pappa på en månad, och stämningen blir såklart därefter. Det är mycket jag tycker om i den här boken, men som jag skrev ovan så är det en del jag hakar upp mig på också. En av de sakerna är det här med rökningen. Man kan absolut förstå att Jill tjuvröker, det absolut mest förbjudna för en vars mamma dött i lungcancer, och man kan förstå att pappan går i taket. Vad som inte känns helt ok är att det inte blir mer än så, jag saknar ett avslut där.

Sedan blir jag mest förbryllad över rökkompisen Mio, 12 år. Det här är en liten stark och modig kille som gör som han vill. Han kör sitt eget race, klär sig i klänning och rosa hårspännen om han vill, och känner sig säker på sitt eget värde. Föräldrarna tillhör någon sorts kulturelit, vilket gör att Mio har åsikter om det mesta. Det är inget fel på karaktären, tvärtom så gillar jag honom jättemycket, men det blir så komprimerat. Man skulle nästan behöva en hel bok enbart för Mio-karaktären.

Där har man sedan boken i ett nötskal. Det är så mycket information för en enda bok, så det känns trångt. Jag tror det har att göra med att Anna Charlotta Gunnarsson vill förmedla en speciell typ av människor på en speciell plats. Personlighetsdrag, stämningar etc som kan vara svårt för människor som inte bor precis där att helt förstå. Jag känner igen känslan. Man vill så gärna få fram ett budskap och blir kanske lite övertydlig i sin iver att beskriva precis allt.

Men, trots några invändningar så tyckte jag om det här. Just nu så har jag faktiskt böckerna om Gabriela, som författaren skrivit tidigare, bredvid mig på mitt skrivbord. De får följa med mig hem i em.

Såååå bra!

Titel; Allt jag säger är sant
Författare; Lisa Bjärbo
Förlag; Rabèn & Sjögren
Recensionsexemplar

Jag hade faktiskt väldigt höga förväntningar på Lisa Bjärbos Allt jag säger är sant. Den förra, Det är så logiskt alla fattar utom du, var bra och jag var nästan lite nervös. Jag ville så gärna tycka om det här. Och oj, vad jag gillade! Helt enormt. Man sugs in i Alicias värld från allra första stund. Man vill krama henne! Stötta henne! Skälla lite på henne! Lyssna på henne! Ta en fika!

Det är ju så här; Har man barn själv, så vill man ju inte att de bara ska rätta in sig i leden. Man vill att de ska utvecklas till självständiga och tänkande individer. Till omtänksamma människor med stora hjärtan och ett globalt samvete. Sticka ut! Våga vägra etc etc. Samtidigt...När de sticker ut...Hur jobbigt blir det inte då? Ganska jobbigt kan det bli...Jag känner att jag själv börjar skruva lite besvärat på mig t o m medans jag skriver det här. Det är svårt. Så jag kan absolut förstå Alicias föräldrars upprördhet över att hon hoppar av gymnasiet, samtidigt som deras stolthet lyser igenom. Och deras generositet och klokhet skulle jag vilja säga. Det är inte lätt att säga; Ok, men då flyttar du ut då, det blir bra. Även om det bara är till mormor. Det måste kännas som lite av ett nederlag ändå. Men för att börja från början. Jag bara bubblar på nu, det finns så mycket att diskutera i den här boken!

Alicia har fått nog. Hon går första året på Natur (man förstår att det där med val av program inte var helt genomtänkt. Hon har bara hängt på bästa kompisen, och tänkt att det här blir nog bra. De får ju vara tillsammans), och vantrivs. Hon förstår inte alls vitsen med det här. Och att sitta fast i tre år! Nej, det får vara bra. Alicia kommer till insikt. Hon ska ta kommandot över sitt eget liv och börja göra de stordåd hon alltid innerst inne vetat att hon ska komma att göra.

Nu blir det ju så att alla i hennes omgivning tycker inte att det här är en alldeles strålande idé. Nästan ingen faktiskt. Inte ens bästa kompisen. Alicia får en vecka på sig av syokonsulenten på skolan, att fixa någon typ av sysselsättning. Annars så går kommunen in och ordnar praktikplats.

Alicia löser det lilla problemet genom att helt sonika trava in på det enda fiket i stan där hon bor, som hon själv vill fika på, och meddelar att hon tänker börja jobba där. Tursamt nog behövs det folk och kan kan börja omgående.

Problemen är ju inte över med det steget, naturligtvis, föräldrarna vill att hon ska ha någon typ av plan, och de kommer helt enkelt inte överens för tillfället, det blir bara gräl. De löser det hela tillfälligt genom att Alicia flyttar hem till mormor. Deras relation, Alicias och mormoderns är oerhört fint beskriven. Mormodern är så bra med Alicia. Lägger sig inte i, men säger ända vad hon tycker. Och Alicia är uppriktigt väldigt fäst vid sin mormor.

Alicia själv tycker att allt ordnat sig till det absolut bästa. Hon har ett jobb! Hon bor hos sin älskade mormor! Dessutom är hon kär...Det var kärlek vid första ögonkastet från Alicias sida. Han bara klev in på fiket där hon jobbar (visserligen tillsammans med sin flickvän, men sådana små problem måste man ju sätta sig över) och Alicia bara vet att han är den rätte.

Ja, det har väl inte undgått någon vid det här laget att jag blev rätt så förtjust i Allt jag säger är sant...Jag hoppas, eller jag är säker på faktiskt, att den kommer att hitta fram till många läsare som liksom jag kommer att älska den. Men, jag hoppas att den kommer att få vuxna läsare såväl som ungdomar. Dels för att det är en riktigt bra bok, låt vara att den klassas som ungdomsroman, som jag tycker även vuxna ska läsa för sin egen skull. Sedan så kan man som vuxen läsare också kanske tänka till lite, om det är och hur det var. Samt så klart tipsa unga (och någon äldre) i sin omgivning att läsa!

Precis vad jag behövde

Titel; Hundar, hus och hjärtats längtan
Författare; Lucy Dillon
Förlag; Forum
Recensionsexemplar

Det här var precis vad jag behövde för att komma en bit på väg ur min lässvacka

Jag gillar att några av personerna ur Ensamma hjärtan och hemlösa hundar även finns med i Hundar, Hus och hjärtats längtan. De hade gärna fått ta lite mer plats.                                                                                                                       
Jag håller med Fru E:s böcker om att Lucy Dillon skickligt håller sig på rätt sida om gränsen av att bli banal. Det skulle kunna bli helt fel, men det känns istället mysigt och bekvämt. I Hundar, hus och...träffar vi Juliet som alldeles för ung blivit änka. Hennes man Ben föll ner och dog en bit bort från deras hus. Den trogne följeslagaren terriern Minton är med när det händer, och det är först när Minton kommer hemspringandes ensam som Juliet förstår att det är något som är fel. Just när de köpte Minton var en av scenerna i Ensamma hjärtan och hemlösa hundar.

Nu bor Juliet ensam i det renoveringsobjekt till hus hon och Ben köpt tillsammans. Planen var att renovera varsamt och att göra det själva. Nu sitter Juliet där utan ens en fungerande dusch och vet inte riktigt i vilken ände hon ska börja. Om hon alls vill börja. Helst vill hon bara fortsätta sitt sorgearbete. Vilket hon för det mesta gör genom att stänga in sig i huset och följa olika tv-serier.

Mamman och systern gör sitt bästa för att peppa och för att få ut henne i livet igen. Det blir inte lättare av att Juliet och systern hade ett ganska allvarligt gräl precis innan Ben dog, och i och med dödsfallet har det inte varit läge att rensa luften, så de cirklar lite runt varandra och vet inte riktigt hur de ska hantera situationen.

I granhuset har det flyttat in en väldigt högljudd barnfamilj som Juliet till en början inte år något riktigt grepp om. Var är mannen i huset? Och vem är det som verkar ha flyttat in i stället? Tillsammans med just Lorcan som har flyttat in hos grannarna och som också passande nog är hantverkare (!) börjar Juliet att mycket långsamt, rum för rum, renovera sitt hus.

Som sagt, det här är en mysig bok att läsa med många personer att känna sympati för och jag kan varmt rekommendera den om man vill komma igång med sin läsning efter en mycket trög period!

Lite glädjefnatt

Tänk att man kan bli så himla glad över en bok i brevlådan! Det stör mig lite att jag inte kan börja läsa ikväll, men jag vet att jag kommer att vilja sträckläsa här och jag har tänkt att titta på A game of thrones, så jag får inte ihop det! Bättre att vänta tills jag kan läsa några timmar i sträck.