Eggers enligt Horraz
Jobb, jobb, jobb familjeförpliktelser, lite mer jobb och lite mer familjeförpliktelser. Det under stundom minst
sagt lugubra livet som ansvarsfull familjefar behövdes piggas upp. Borta var de spontana ölen med kamraterna, borta var livet med rockbandet och andra russin från livet som ”ungdom”. Vad göra?
Som en skänk från ovan tog P.O upp sin spirande idé om en bokklubb. En i det närmaste genialisk idé som jag genast högg på. Men, alltid detta men, vi kunde såklart inte ha en bokklubb, alldeles för banalt. Ett litterärt sällskap med litterära sammankomster skulle det självklart vara, lite stil vill man ha. En perfekt ursäkt för att träffa kamraterna över en bit mat, en och annan öl och allmänt skitsnack. Läsa böcker är alltid trevligt
och givande. Nästan alla böcker är ju bra, något jag kunde hålla med P.O om, inte som med musik där otroliga mängder skit kastas över konsumenterna. Den alltid osedvanligt kloke FvZ´s kommentar till resonemanget; att vår syn kanske berodde på att vårt musikaliska referensurval och kunnande var större än det litterära skulle senare bevisas.
Cirka 30 böcker och sju år senare med sällskapet, och framför allt livliga litterära diskussioner, kan jag konstatera att både P.O och jag sågat och hyllat om vartannat. Det krävs idag betydligt mer för att blidka en av Eggers äldsta ledamöter. Alla böcker är inte bra. De bra böckerna har blivit bättre, de har fått en lyskraft att likt himlens stjärnor lysa genom hålen i den mörka vägg som skiljer de små tankarna från de stora, ja jisses. Med tiden har bok-ingrediensen i sammankomsterna vuxit i vikt, det är inte längre endast en ursäkt för samkväm vuxna pojkar emellan.
De livliga litterära diskussionerna får en härlig dynamik då den litterära bakgrunden skiftar i det nio man
starka sällskapet. Här finns litterärt belästa, volymbelästa, allmänt belästa samt ett knippe helt vanliga
ingenjörer. Till skillnad från den professionella kritikerkåren finns ingen oro för att tycka fel, här faller
domarna från hjärtat. Vilket var väldigt tydligt vid avhandlingen av ”Ingen konst” som enhälligt sågades
strax nedanför fotknölarna av Eggers medans den professionella kåren inte mäktade med att säga bu
eller bä. I alstrets alla konstigheter kanske någon viktig tyckare skulle se något och säga bä, då kan man
inte säga bu, eller tvärtom, bäst att vara diplomatisk.
Traditioner har smugit sig in, eggning med tillhörande stänkare, bokavtäckning, bastubad, Göstas risotto
etc. Eggningen dvs det finurliga röstningssystemet med gissa egget-elementet överlåter jag åt Gösta att
förklara vid senare tillfälle, han är eggnings- och risotto-ansvarig. Vem vet kanske han avslöjar receptet
till risotton. I de oskrivna stadgarna kan man finna en sällan utnyttjad paragraf om wild-cards. Arrangören
av sammankomsten har rätt att bjuda in en utomstående. Endast två gånger har detta utnyttjats av
sällskapet och med skiftande utkomst. När Jens som taggad till tusen skulle få vara med som wild-card
och avhandla Pause/Play i Gundes vinkällare hade inte Pastorn riktigt kläm på paragrafen, inte heller
på vad Honey sa när han lämnade lägenheten. Som tur var var Jens på sitt mer förstående humör och
Pastorns mer än lovligt tydliga deklamerande om att här kommer minsann inga fler medlemmar in togs
med den nypa salt det förtjänade. Det är alltid lite av rysk roulette att träda ner i Gundes vinkällare,
det sägs att den låga syrehalten där nere i kombination med ljuvliga drycker kan ge överraskande
effekter. Ett vågat men mycket lyckat drag lyckades Kapten med när han tog med en kvinna i sällskapet.
Kicksans personlighet och år i Japan kryddade sammankomsten till Murakami’s ypperliga ”Kafka på
stranden”, Zozaki’s sushi var inte dum den heller. När jag ändå är inne på toppnoteringar i den Eggerska
minnesbanken: Vodka, borst och Bulgakov i Svensson-Gettot var en fin kombination som sent skall
glömmas då Bryschan insåg att PJ’s Black Pilate travesterade på den i ”Mästaren och Margarita”
avhandlade Pontius Pilatus och världens bästa band spelades om och om igen på stereon. Eller vad
tycks om Krakows Bigos a’la Prinsessan Lillian med Bison Vodka ihop med Dr. Aue’s omtumlande
historia i ”De Välvilliga”, svårt att slå. Nja, en som kan matcha, ”Just Kids” på Slussens Pensionat, P.O på
scen sjungandes ”Keep on rocking in the free world”, nattligt nakenbad och av Pluborg ordnad efterfest.
Eller mästerverket ”In Cold Blood”; först på film hos Kapten för vidare avhandling på Ölrepubliken. Många
oförglömliga upplevelser.
Jag kan bara hålla med Kapten, jag ser också fram emot att stråla samman med bröderna som pensionär, kanske kan vi öka frekvensen till en gång i månaden då. //Horraz
onsdag 5 juni 2013
tisdag 4 juni 2013
Så har jag det nu
Titel; Så har jag det nu
Författare; Meg Rosoff
Förlag; Brombergs
Imorgon ska vi ha vår sista träff med vår bokcirkel för unga på jobbet och vi har läst Så har jag det nu. Jag har läst den tidigare och jag tror jag har skrivit om den på Annettes bokblogg, men nu läste jag alltså om den. Det här blir inget långt inlägg, men jag kände att jag var tvungen att skriva något, för den är verkligen bra. Mycket läsvärd. Vacker, sorglig och tänkvärd. Passar alla tror jag, gammal som ung. Läs!
Litet tillägg; Jag har tydligen inte skrivit om den tidigare...Får kanske återkomma i ärendet.
Författare; Meg Rosoff
Förlag; Brombergs
Litet tillägg; Jag har tydligen inte skrivit om den tidigare...Får kanske återkomma i ärendet.
lördag 1 juni 2013
lördag 25 maj 2013
Personer du kanske känner
Titel; Personer du kanske känner
Författare; Jay Asher & Carolyn Mackler
Förlag; Bonnier Carlsen
Till en början så var jag inte särskilt imponerad av Personer du kanske känner. Jag kände mig snarast lite besviken eftersom förväntningarna var höga i och med att jag gillade Tretton skäl varför så mycket.
Jag tyckte det skrevs ut för mycket i texten, saker som inte behövs förklaras, att det inte litades tillräckligt mycket på läsarens förmåga att se bilden själv. Men, jag ändrade uppfattning ganska snabbt ändå. Jag fastnade i karaktärerna och jag gillar upplägget.
Mycket kort om handlingen är att 1996 får Emma en dator av sin pappa. Hon installerar den och får sedan en cd-rom av grannen, för att kunna koppla upp sig på AOL (America online). Istället för AOL:s startsida hamnar hon på någonting som heter Facebook...Först tror hon självklart att någon driver med henne, men förstår efter ett tag att det här faktiskt är något från framtiden som hon på något underligt vis kan se. Hon hittar sig själv såklart, och hon är inte alls nöjd med vad hon ser. Tillsammans med Josh, grannkillen, märker hon att deras handlingar 1996 påverkar vad som händer på Facebook 15 år senare.
Det hela låter kanske lite krystat, men det blir bra, jag lovar! Det är lite kul att läsa om Facebook utifrån ett synsätt från någon som inte har en aning om vad det handlar om. Man får sig helt klart en tankeställare.
Det jag gillar mest i boken är nog att det ges en sådan fin bild av de fyra vännerna; Emma, Josh, Tyson och Kellan. Visst bråkar de och visst är de taskiga mot varandra ibland, men i grund och botten så tar de hand om varandra.. Framförallt så ser de varandra, på riktigt, och märker om något inte står rätt till. De drar sig inte heller för att säga ifrån om de tycker att någon av de andra flippar ur och kanske inte beter sig så smidigt som man skulle önska. Jag hör nu när jag skriver det hur präktigt det låter, men det kändes absolut inte så under läsningen.
Jag är glad att jag fortsatte min läsning och inte avbröt när jag blev lite besviken i början. Personer du kanske känner får absolut följa med för att pratas om på bokpraten i sommar!
Jag hade inte läst någonting av Carolyn Mackler tidigare, jag tror inte det finns någon mer titel översatt till svenska. Nu efter Personer du kanske känner står hon på min lista över författare att kolla upp.
Författare; Jay Asher & Carolyn Mackler
Förlag; Bonnier Carlsen
Jag tyckte det skrevs ut för mycket i texten, saker som inte behövs förklaras, att det inte litades tillräckligt mycket på läsarens förmåga att se bilden själv. Men, jag ändrade uppfattning ganska snabbt ändå. Jag fastnade i karaktärerna och jag gillar upplägget.
Mycket kort om handlingen är att 1996 får Emma en dator av sin pappa. Hon installerar den och får sedan en cd-rom av grannen, för att kunna koppla upp sig på AOL (America online). Istället för AOL:s startsida hamnar hon på någonting som heter Facebook...Först tror hon självklart att någon driver med henne, men förstår efter ett tag att det här faktiskt är något från framtiden som hon på något underligt vis kan se. Hon hittar sig själv såklart, och hon är inte alls nöjd med vad hon ser. Tillsammans med Josh, grannkillen, märker hon att deras handlingar 1996 påverkar vad som händer på Facebook 15 år senare.
Det hela låter kanske lite krystat, men det blir bra, jag lovar! Det är lite kul att läsa om Facebook utifrån ett synsätt från någon som inte har en aning om vad det handlar om. Man får sig helt klart en tankeställare.
Det jag gillar mest i boken är nog att det ges en sådan fin bild av de fyra vännerna; Emma, Josh, Tyson och Kellan. Visst bråkar de och visst är de taskiga mot varandra ibland, men i grund och botten så tar de hand om varandra.. Framförallt så ser de varandra, på riktigt, och märker om något inte står rätt till. De drar sig inte heller för att säga ifrån om de tycker att någon av de andra flippar ur och kanske inte beter sig så smidigt som man skulle önska. Jag hör nu när jag skriver det hur präktigt det låter, men det kändes absolut inte så under läsningen.
Jag är glad att jag fortsatte min läsning och inte avbröt när jag blev lite besviken i början. Personer du kanske känner får absolut följa med för att pratas om på bokpraten i sommar!
Jag hade inte läst någonting av Carolyn Mackler tidigare, jag tror inte det finns någon mer titel översatt till svenska. Nu efter Personer du kanske känner står hon på min lista över författare att kolla upp.
fredag 24 maj 2013
Eggers litterära sällskap 3
Gästbloggare nummer två från Eggers litterära sällskap är P.O. För att sätta lite press på de andra medlemmarna att skicka in sina bidrag så är det bara att kommentera och skynda på dem! Både här på bloggen och på facebook...
Det var någonting som saknades. Egentligen var det flera saker som saknades men det visste jag inte då. Jag hade kommit hem från 6 månader i Tanzania, separerat från min dåvarande sambo och hade ett högst tillfälligt jobb som jag inte trivdes med alls. Musiken och sporten som jag sysslat med i mitt liv låg i träda och min fritid och mina lediga kvällar gick mest ut på att gå på krogen och ganska planlöst dricka stora stark med nära vänner eller mycket ytligt bekanta. Den intellektuella stimulansen var i princip 0 och jag gick i funderingar på vad jag skulle kunna göra för att mitt liv skulle hoppa upp ett par pinnar i livskvalitet. Så kom jag på det!
Jag gillar att läsa men har alltid varit lite dålig på att ta mig tid till att göra det. Jag började fråga de personer som stod mig närmast om de ville vara med om jag skulle starta en bokklubb. Alla svarade nej utom Horraz som gillade iden. Så vi kom överens om en bok och Horraz tyckte att vi skulle ses på hotell Eggers på grund av dess historiska miljö och att detta skulle säkert tillföra lite kultur i vår lilla klubb. Vi träffades en söndagskväll och drack några öl samt pratade om "män som hatar kvinnor". Vad vi upptäckte var att man kan uppleva en bok så oerhört olika trots att vi är ganska lika som personer och diskussionen blev ganska intressant trots att vi bara var två till antalet.
Kanske var det just detta som gjorde att folk började bli nyfikna på vad vi hade startat. Efter denna första träff så visade kapten, FvZ, Bryschan intresse och genast var vi 5 personer på den andra träffen! Sedan dess har den vuxit till 9 medlemmar med stort intresse för gott sällskap, god mat, goda öl och diskussion kring en bok som ofta hamnar i liknelser med samhället. Numer fattas det faktiskt inget i mitt liv. Jag har en underbar dotter, ett jobb jag trivs med, ett nystartat rockband och sist men inte minst Eggers litterära sällskap som sätter guldkant på livet. Jag säger inte att Eggers gjorde så att jag är nöjd med mitt liv men den tillförde i alla fall en positiv effekt.
PO
Det var någonting som saknades. Egentligen var det flera saker som saknades men det visste jag inte då. Jag hade kommit hem från 6 månader i Tanzania, separerat från min dåvarande sambo och hade ett högst tillfälligt jobb som jag inte trivdes med alls. Musiken och sporten som jag sysslat med i mitt liv låg i träda och min fritid och mina lediga kvällar gick mest ut på att gå på krogen och ganska planlöst dricka stora stark med nära vänner eller mycket ytligt bekanta. Den intellektuella stimulansen var i princip 0 och jag gick i funderingar på vad jag skulle kunna göra för att mitt liv skulle hoppa upp ett par pinnar i livskvalitet. Så kom jag på det!
Jag gillar att läsa men har alltid varit lite dålig på att ta mig tid till att göra det. Jag började fråga de personer som stod mig närmast om de ville vara med om jag skulle starta en bokklubb. Alla svarade nej utom Horraz som gillade iden. Så vi kom överens om en bok och Horraz tyckte att vi skulle ses på hotell Eggers på grund av dess historiska miljö och att detta skulle säkert tillföra lite kultur i vår lilla klubb. Vi träffades en söndagskväll och drack några öl samt pratade om "män som hatar kvinnor". Vad vi upptäckte var att man kan uppleva en bok så oerhört olika trots att vi är ganska lika som personer och diskussionen blev ganska intressant trots att vi bara var två till antalet.
Kanske var det just detta som gjorde att folk började bli nyfikna på vad vi hade startat. Efter denna första träff så visade kapten, FvZ, Bryschan intresse och genast var vi 5 personer på den andra träffen! Sedan dess har den vuxit till 9 medlemmar med stort intresse för gott sällskap, god mat, goda öl och diskussion kring en bok som ofta hamnar i liknelser med samhället. Numer fattas det faktiskt inget i mitt liv. Jag har en underbar dotter, ett jobb jag trivs med, ett nystartat rockband och sist men inte minst Eggers litterära sällskap som sätter guldkant på livet. Jag säger inte att Eggers gjorde så att jag är nöjd med mitt liv men den tillförde i alla fall en positiv effekt.
PO
torsdag 23 maj 2013
Hemma kanske inte är en plats
Titel; Hemma kanske inte är en plats
Författare; Lin Hallberg
Förlag; Rabén & Sjögren
Recensionsexemplar
Som jag skrev lite snabbt för ett tag sedan så tycker jag Lin Hallbergs senaste ungdomsroman Hemma kanske inte är en plats är riktigt bra. Jag tycker hon har hittat en helt suverän ton i de här böckerna som inte är hästböcker, men som ändå handlar om att leva med hästar, och som riktar sig till lite äldre ungdomar än de som kanske läser hästböcker i vanliga fall.
Karaktären Sara i Hemma...har råkat ut för en olycka. En häst bet henne svårt och hon hamnade på sjukhus under en ganska lång tid. Väl hemma igen bestämmer hon sig för att använda försäkringspengarna till att återvända till Argentina, där hon tillbringade sina första sju (?) år. Sara minns de här åren som helt perfekta. När hon sedan återvänder inser hon ganska snart att hon som barn självklart inte såg allt som hände. Saker som klasskillnader och fattigdom är inte lätt för ett litet barn att få syn på, om man själv tillhör de som har det bra.
Hon reser tillbaka till Argentina för att försöka ta reda på vad som egentligen hände, varför familjen plötsligt lämnade en för henne som barn en perfekt tillvaro. Svaren hon får är inte enkla och definitivt inte lätta att ta till sig, ingenting är som svart eller vitt. Jag förmodar att Lin Hallberg tillbringat en del tid i Argentina, annars tror jag det skulle vara svårt att så målande beskriva dels miljöer och dels de känslor Saras barndomsvänner besitter gentemot strukturer i de samhälle de lever i.
Ett fint grepp i boken är de brev som Sara skriver till sin mamma. Som läsare vet man inte riktigt från början var mamman befinner sig någonstans, men man förstår att något har hänt, som gjort att Sara lever med sin bror och pappan.
Det lätt att ta in Saras frustration. Hon är en smart tjej som förstår att saker och ting inte riktigt är så enkelt som hon upplevde dem som barn, men hon kan inte få sina barndomsvänner och deras familjer att tala klarspråk, att försöka hjälpa henne som utomstående att förstå hur det politiska läget i landet var och är. Det är som att de antingen tycker att det är någonting hon har med att göra, eller att de inte vill belasta henne med insikter som skulle bli tunga att bära med sig. Saras naivitet i kombination med hennes vilja att förstå och göra rätt gör henne till en komplex karaktär man gärna följer under resans gång.
Det här är tredje boken Lin Hallberg skriver för ungdomar som hamnar i någon sorts egen kategori häst/identitets/utvecklingsroman och jag hoppas på fler. Jag hoppas också att de här böckerna hittar många läsare och då inte bara ungdomar utan även vuxna läsare.
Författare; Lin Hallberg
Förlag; Rabén & Sjögren
Recensionsexemplar
Karaktären Sara i Hemma...har råkat ut för en olycka. En häst bet henne svårt och hon hamnade på sjukhus under en ganska lång tid. Väl hemma igen bestämmer hon sig för att använda försäkringspengarna till att återvända till Argentina, där hon tillbringade sina första sju (?) år. Sara minns de här åren som helt perfekta. När hon sedan återvänder inser hon ganska snart att hon som barn självklart inte såg allt som hände. Saker som klasskillnader och fattigdom är inte lätt för ett litet barn att få syn på, om man själv tillhör de som har det bra.
Hon reser tillbaka till Argentina för att försöka ta reda på vad som egentligen hände, varför familjen plötsligt lämnade en för henne som barn en perfekt tillvaro. Svaren hon får är inte enkla och definitivt inte lätta att ta till sig, ingenting är som svart eller vitt. Jag förmodar att Lin Hallberg tillbringat en del tid i Argentina, annars tror jag det skulle vara svårt att så målande beskriva dels miljöer och dels de känslor Saras barndomsvänner besitter gentemot strukturer i de samhälle de lever i.
Ett fint grepp i boken är de brev som Sara skriver till sin mamma. Som läsare vet man inte riktigt från början var mamman befinner sig någonstans, men man förstår att något har hänt, som gjort att Sara lever med sin bror och pappan.
Det lätt att ta in Saras frustration. Hon är en smart tjej som förstår att saker och ting inte riktigt är så enkelt som hon upplevde dem som barn, men hon kan inte få sina barndomsvänner och deras familjer att tala klarspråk, att försöka hjälpa henne som utomstående att förstå hur det politiska läget i landet var och är. Det är som att de antingen tycker att det är någonting hon har med att göra, eller att de inte vill belasta henne med insikter som skulle bli tunga att bära med sig. Saras naivitet i kombination med hennes vilja att förstå och göra rätt gör henne till en komplex karaktär man gärna följer under resans gång.
Det här är tredje boken Lin Hallberg skriver för ungdomar som hamnar i någon sorts egen kategori häst/identitets/utvecklingsroman och jag hoppas på fler. Jag hoppas också att de här böckerna hittar många läsare och då inte bara ungdomar utan även vuxna läsare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)