Författare; Anonym
Jag har tänkt läsa den här boken så många gånger, men det har inte blivit av förrän nu. Det var egentligen så att jag när jag letade efter ungdomsböcker där det förekommer ett drogmissbruk, för ett projekt med sjuorna, som jag kom att tänka på Fråga Alice.
Den är skriven i dagboksform och vi får lära känna Alice och hennes familj, vänner, ovänner, etc enbart via Alice egna dagboksanteckningar. Det är en stark berättelse, och min enda invändning egentligen är väl att den kan kännas lite gammal för dagens trettonåringar att läsa. Den har ju några år på nacken. Jag tror att första svenska upplagan kom ut 1979 och originalet på engelska 1971. Samtidigt tror jag igenkänningsfaktorn kan vara hög ändå. De typiska tankarna som kommer under tonåren, all oro, alla känslor, de är i mångt och mycket det samma nu som då.
En sak som slog mig när jag läste var att det går så ruskigt fort för Alice att bli helt fast i ett drogberoende. Man får en känsla av att det nästan går från ena dagen till den den andra. Detta kan nog göra att en del läsare har svårt att tro på berättelsen, man kan få en känsla av att det är lite konstruerat, vilket jag inte läst någonting om att det skulle vara.
Under läsningen så märkte jag att jag fick upp en bild av en annan bok i tankarna hela tiden, och efter ett tag kom jag på att det var Till minnet av Mari som spökade för mig. Den kom ut 1981, så jag var i 15 årsåldern någonstans när jag läste den och jag kommer ihåg att den drabbade mig totalt. Det är Maris dagboksanteckningar som samlats, blandat med återgivna samtal med mamman Mariann, samt Marianns egna dagboksanteckningar för tiden precis efter Maris självmord.
Jag tror att likheten mellan dessa båda böcker är att man får en känsla av att tjejerna, fast att de är så unga, är så kloka. De resonerar och spekulerar om allt mellan himmel och jord och verkar så väldigt mogna, mitt i all ångest och oro.
Obs! Spoilervarning!
I och med att författaren till Fråga Alice hittas död bara några veckor efter det att hon skrev den sista dagboksanteckningen så känns det så oavslutat på något vis. Det framgår inte om man i efterhand fått reda på om det var en avsiktlig överdos, eller ens om hon tagit några droger alls eller om det faktiskt var någonting annat. Något inte organ kanske sa stopp helt enkelt efter allt kroppen blivit utsatt för? Som läsare så tror man ju strax före slutet av boken att det kommer att ordna upp sig till slut. Familjen har stöttat hela vägen och gör det fortfarande, vistelsen på beandlingshemmet är över, skolan väntar och det finns också en eventuell pojkvän med i bilden. Så, man undrar, vad gick snett? Sorgligt är det, och en mycket läsvärd bok. Hoppas att några av sjuorna nappar på den.
Detta inlägg har även publicerats på Annettes bokblogg
