"...Ibland när Kerstin är ensam får hon en speciell känsla i kroppen. Då behöver hon titta i en spegel. Länge måste hon titta. Först händer ingenting, det är som en vanlig spegelbild bara. Men efter en stund blir allting suddigt och alldeles klart, liksom tredimensionellt. Och plötsligt blir det magiskt! Kerstin kan se sig själv inifrån och utifrån, samtidigt. Hon tittar ut ur sig själv - på sig själv!
- Det är jag som är jag som är jag, viskar hon till spegeln och just då vet hon hur allting hänger ihop. Och så POFF! Känslan är borta, som om någon stuckit fingret i en såpbubbla."
Så fin beskrivning, tycker jag. Total igenkänning på den känslan. Plus att jag brukade stå och titta mig i spegeln intensivt för att sedan blunda hårt och känna paniken komma smygande. Jag var nämligen helt övertygad om att jag på något sätt var ett medium, och att när jag öppnade ögonen skulle de, som bevis på detta, ha ändrat färg ... Jag knep ihop ögonen för allt vad jag var värd och mumlade samtidigt snälla, snälla inte ännu. Jag är inte riktigt redo ... Japp, lite av en drama queen, jag vet. Om det gått över undrar ni? Kanske lite svarar jag på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar