#boblmaf

Måste ju få visa mitt fina halsband som kom idag! Förmodar att vi är några stycken som kommer bära strosa runt på bokmässan med likadana halsband ;-)

Ytterligare ett hösttecken

Ett säkert hösttecken är ju som bekant BTJ:s förlagsdagar! Vi på Mölnlycke bibliotek är glada att de återigen är förlagda här hos oss!

Nu är hösten här ...

... Men sommaren kan väl omöjligt vara slut redan? Eller? Så himla konstig känsla det där att ena dagen ligger man i och badar mest hela tiden och sedan så upptäcker man plötsligt att det var flera dagar sedan man var nere på bryggan, och att det inte alls känns lika naturligt att skutta iväg nerför backen och kasta sig i böljan den blå. Eller kanske inte skutta iväg och kasta sig i, men ni förstår vad jag menar.

På grund av olika situationer med våra och grannens katter inblandade så sover vi med öppet sovrumsfönster, och kommer fortsätta göra så tills vi fått ordning på ny kattlucka plus lyckats med konststycket att få båda katterna att faktiskt använda den. Och inatt var det KALLT! På riktigt kyligt för första gången på väldigt länge.

Det har varit en bra och ganska konstig sommar för mig, tycker jag nog. Inte så bra om man tittar på lästa böcker kanske, även om jag tycker jag läst en del riktigt bra titlar, men för övrigt ganska bra. Varm, som sagt, men det behöver man ju inte skriva så himla mycket om. Otäckt med bränder och obehagligt med de tankar som går igång när kommunerna går ut med direktiv om bevattningsförbud etc. Och snart är det val ...

Några av böckerna jag läst i sommar och som det kommer att komma inlägg om framöver:

Plus några till. Jag har, som sagt, gillat det mesta jag läst även om det inte blivit så många titlar som jag tänkt mig.

Sonen har precis flyttat hemifrån för att plugga i Lund, och det känns ju mycket märkligt. Kommer nog ta ett tag innan det verkligen sjunker in.

Vi har inte varit iväg på någon utlandsresa, vilket irriterande nog gör att jag inte riktigt känner att jag har haft semester. Att det ska hänga på det? Att jag inte ska kunna koppla av hemma i vårt hus, som jag verkligen älskar att vara i, det stör mig. Det stör mig att jag tydligen är en person som måste städa, plocka och greja hela tiden när jag är hemma för att, ja för att vad då egentligen? Rättfärdiga att jag faktiskt är hemma? Känna att jag duger? Att det är stökigt precis hela tiden och att jag aldrig blir nöjd? För att det faktiskt ÄR så att, ja har man ett gammalt hus och är en familj så självklart finns det alltid någonstans att fixa till och städa. Men att känna att jag måste? Nej, det känns inte bra. Får jobba på att bli bättre på att strunta i saker och ting utan att få dåligt samvete. Tro nu inte att vi har ett superstädat och fläckfritt hem, för det har vi absolut inte. Vi har det nog som folk har det mest skulle jag tro. Välstädat ibland och stökigt ibland.

En sak som har varit riktigt besvärlig denna sommar är att en av våra katter, vår lilla söta Smilla, har blivit ganska svårt biten vid flera tillfällen. Förutom att det är synd om Smilla, så innebär det så himla mycket trassel. Man måste t ex ha dörrarna stängda. Om man då tänker på att det varit en extremt varm sommar, och att vi ofta har alla altandörrar runtom huset öppna nästan jämt på somrarna så förstår man att det blir knepigt. Särskilt som alla springer ner och badar hela tiden och att vi har en katt till som inte ska vara instängd. Ja, herregud vad rörigt det blev där i några veckor. I olika omgångar då ska tilläggas. Senast det hände var min sista semestervecka. Som ju då alltså gick åt till att åka till veterinär och trixa med skadad katt. Inte precis så jag hade tänkt mig min sista vecka. Nej, min sista vecka hade jag trott att vi skulle hinna ut en sväng till i några nätter med vår finna båt som vi köpte nu i somras!

Fina Albin 25:an Lady H blev vår nu i sommar. Hon hette redan Lady H och det ska hon få fortsätta med. Av någon anledning så kallade jag henne för Lady H med engelskt H redan från början. Det bara blev så, har ingen aning om varför!

Vi har fått några riktigt fina turer med denna lila pärla i sommar. Vi har övernattat på Styrsö, Vrångö och på Tistlarna samt besökt lite andra småöar. Nästa sommar hoppas jag på att få se många fler öar i vår fina skärgård. Jag håller gärna till i Södra skärgården, men nästa år blir det nog några turer uppåt också. Just nu ligger båten vid Hinsholmen precis vid Saltholmen i Göteborg, så då blir det ju naturligt att vi åker söderut. Nästa år så får vi se var vi ska ha vår hemmahamn, det är inte riktigt klart ännu. Nästa projekt blir att gå någon sorts utbildning nu i vinter så vi känner oss lite säkrare på att åka ut själva, N och jag. Nu i sommar har vi haft sällskap av kunnig vän och partner in crime som har varit mycket tålmodig och försökt lära oss allt han kan!

Hjälp!!!

Såg till min fasa att det inte är mitt instagram som visas här på bloggen i widgeten från instagram ... Jag tittade bara av en slump, så jag har ingen aning om hur länge det varit någon annans bilder. Undrar ju lite hur det ens kan hända? Känns lite läskigt.

Ryser lite nu, faktiskt

Åh! Lyssna på det här från sidan 14 i Det fina med Kerstin av Helena Hedlund:

"...Ibland när Kerstin är ensam får hon en speciell känsla i kroppen. Då behöver hon titta i en spegel. Länge måste hon titta. Först händer ingenting, det är som en vanlig spegelbild bara. Men efter en stund blir allting suddigt och alldeles klart, liksom tredimensionellt. Och plötsligt blir det magiskt! Kerstin kan se sig själv inifrån och utifrån, samtidigt. Hon tittar ut ur sig själv - på sig själv!
 - Det är jag som är jag som är jag, viskar hon till spegeln och just då vet hon hur allting hänger ihop. Och så POFF! Känslan är borta, som om någon stuckit fingret i en såpbubbla."

Så fin beskrivning, tycker jag. Total igenkänning på den känslan. Plus att jag brukade stå och titta mig i spegeln intensivt för att sedan blunda hårt och känna paniken komma smygande. Jag var nämligen helt övertygad om att jag på något sätt var ett medium, och att när jag öppnade ögonen skulle de, som bevis på detta, ha ändrat färg ... Jag knep ihop ögonen för allt vad jag var värd och mumlade samtidigt snälla, snälla inte ännu. Jag är inte riktigt redo ... Japp, lite av en drama queen, jag vet. Om det gått över undrar ni? Kanske lite svarar jag på det.

Snart är det dags för bokmässan!

Japp, snart är det dags igen. Känns helt obegripligt att det gått ett helt år sedan sist ... Några saker känns som igår. Som t ex när jag råkade sätta igång larmet när jag skulle ut ifrån restaurangen (heter den kanske Ristoria? Tidigare Incontro?) ... De hade ju bytt in- och utgång så jag tror (hoppas) att det var fler än jag som gjorde samma misstag.

Sedan var det ju den där stora skärmen som höll på att välta vid minglet före Årets bok ...

Jaja, det var en fin mässa förra året, trots otäck stämning utanför och orolig tid innan. Fin pga alla fina möten och alla bra och intressanta föreläsningar jag var på.

Jag sitter som bäst med programmet för årets mässa och försöker få till det. Det är ju alltid programpunkter som krockar, med det brukar ju ge sig när man väl är på plats. Jag tänker i alla fall att jag ska försöka hänga mer vid Biblioteks & berättarscenen, i D-hallen, detta år. Jag är alltid så nöjd när jag väl tar mig dit. Då brukar det sluta med att jag blir kvar ett bra tag.

Nytt för i år är ju Crimetime Göteborg. Det kommer ju såklart inte bli som Visby ... Hur skulle det vara möjligt?!? Men jag hoppas det blir bra, fast på ett annat vis. I den delen av mässan kommer jag säkert att befinna mig rätt mycket också skulle jag tro.

Hur som helst, jag är som alltid jättepepp! Det ska bli härligt med detta fantastiska (och utmattande!) myller i ett höstfint Göteborg. Vi ses väl där?!?

Närmare kommer vi inte

Närmare kommer vi inte av Anneli Furmark och Monika Steinholm är en riktig lite pärla, både text- och bildmässigt. Så fina illustrationer.

Vi träffar Jens som är rädd för nästan allt och Edor som är en cool kille som inte är rädd för någonting. Nästan. Han är lite rädd för hur det känns när han är tillsammans med Jens. Han är rädd för att det där som han borde känna när han är tillsammans med Beate känns mer, och rätt på ett helt annat sätt, när han är tillsammans med Jens.

Vi får följa de här båda killarna under en sommar och en höst som ingen av dem kommer att glömma. Det är lite som vartannat kapitel, vilket är bra, för man lär känna dem var för sig först. Får träffa dem i deras hemmiljö, och det tar inte många serierutor innan det känns som om man träffat dem på riktigt.

Jag läser inte många serieromaner, men den här gav mig mersmak för detta format så det kanske blir fler.