Then she was gone/Och sen var hon borta

Jag gillade verkligen Then she was gone av Lisa Jewell. Jag har inte läst allt av Jewell, men tror nog jag gillat det jag har läst. Flickorna i parken var nog den senast och den tyckte jag verkligen om. Fågelburen och Den tredje hustrun likaså. Jag har inte läst Jag fann dig, men har den hemma så den kanske kommer med i min sommarläsningshög. Som ändrar sig dag för dag, om inte timme för timme ...

I "Then she was gone" träffar vi Laurel vars femtonåriga dotter, Ellie, spårlöst försvann för tio år sedan. Laurels liv, ja hela familjens liv, slogs i spillror. Nu lever Laurel ensam och har ett ansträngt förhållande till sin exman och deras två andra barn. Hon är ensam och sörjer fortfarande självklart, sin förlust.

En dag träffar hon en man och blir förälskad. Men, det är väl många sammanträffanden för att Laurel ska kunna bortse från att något kanske inte är helt som det skall vara. Första gången Laurel känner oron hugga till ordentligt är när hon för första gången träffar mannens dotter. Hon är nämligen kusligt lik Ellie.

Det här blev en riktig bladvändare för mig, och var kanske just den bok jag behövde för att komma i rätt semesterläsningsstämning (långt konstigt ord!). Man sugs snabbt in i berättelsen och man (läs jag) ville inte lägga ifrån mig boken innan slutet. Jag frestades vid ett par tillfällen att bläddra fram och läsa lite sporadiskt från några slumpmässigt utvalda sidor, men jag motstod frestelsen!

Att det hela utspelar sig i London är också alltid ett plus tycker jag. Jag gillar att läsa böcker som utspelar sig i en av mina favoritstäder. Känns hemtamt och tillför en extra dimension. Jag läste någonstans att i och med denna bok så skulle Lisa Jewell ta steget från spännande relationsromaner till att skriva en riktig thriller, men jag vet inte jag ... För mig är detta en psykologisk spänningsroman med komplicerade och dysfunktionella familjer och karaktärer. Precis som jag vill ha det! Men jag tycker nog att den är skriven lite i samma anda ändå som exempelvis "Flickorna i parken". Bra är det hur som helst!

Felsteg

Felsteg av Maria Adolfsson var precis vad jag hade hoppats på. En ny och fräsch serie som har något helt eget och nytt att komma med, även om det i o f är en lite trasig och sliten polis(kvinna) som huvudkaraktär. En av anledningarna till att jag gillade det här så mycket är helt klart den fiktiva miljön, Doggerland.

Så himla smart att förlägga handlingen till en ö-grupp mitt i Nordsjön, som inte existerar i verkliga livet. Jag blev nyfiken på direkten när jag hörde talas om boken. Doggerland! Detta häftiga område som faktiskt fanns under den senaste istiden och säkert tusentals efteråt. Här kan man läsa en intressant artikel av Karin Bojs om Dogerland ur DN från den 18 januari 2015 och här kan man läsa en artikel ur Illustrerad vetenskap från den 2 oktober 2012. Så fascinerande.

Det är perfekt tycker jag, att kunna blanda redan befintliga närliggande kulturer och traditioner som det brittiska och det nordiska, och göra det till Doggerlands egna traditioner och vanor. Vi känner igen oss, men det är ändå nytt. Snyggt drag.

I Adolfssons Felsteg existerar alltså ö-gruppen Doggerland fortfarande och den består av tre huvudöar, Heimö, Nooröö och Frisel. Boken börjar under den kväll då man firar oistra, en stor årligen återkommande ostronfest. Kriminalinspektör Karin Eiken Hornby har återvänt till Doggerland efter ganska lång tid i England. Någonting, i början av boken får vi inte veta vad, har hänt henne och hennes familj i England. Någon sorts olycka som gör att hon ensam har återvänt till Doggerland. Under oistra sker ett mord, en kvinna blir mördad, och kvinnan är ingen mindre än Karens chefs fd fru och numera Karens granne.

För att inte behöva gå ut med var hon själv befann sig under mordnatten får Karen gå försiktigt tillväga när hon blir tillsatt att leda utredningen. Spåren leder långt bak i tiden, kanske så långt tillbaka som till tidigt 70-tal och ett ganska kortlivat kollektiv på ön. Jag ser mycket fram emot nästa del i serien!