Det finns ju redan ett antal inlägg från olika håll gällande Emily Fridlunds Vargarnas historia, särskilt efter vår fantastiska resa till Varberg där vi var många läsande och bloggande människor som läst denna pärla till bok. Här kommer ett till!
Som alltid med mig, även om det är jag själv som valt bokcirkelbok eller om det är någonting jag verkligen vill läsa, så finns det något sorts motstånd så fort det handlar om att jag SKA läsa en bok till ett särskilt tillfälle. Jag försöker komma runt det här genom att läsa ganska tidigt så jag inte behöver hetsläsa. Den här fina planen höll dock inte alls när det gäller läsningen av Vargarnas historia. För mycket att göra veckorna innan helt enkelt, så jag hade inte läst klart när jag kom ner till Varberg under fredagen. Dock hade jag börjat på den ganska tidigt, jag hade bara inte läst klart.
Det här är en bok jag, utan att överdriva, fängslades av redan från första sidan. Eller ja, egentligen redan innan jag ens öppnat boken. Miljön, de destruktiva och udda karaktärerna och det obehagliga man visste skulle komma, gjorde att jag hade ganska höga förväntningar på boken.
Vi får träffa Linda, en 15-årig flicka som bor med sina föräldrar i ett gammalt övergivet kollektiv långt ute i skogen någonstans i Minnesota. Man får via tillbakablickar veta att det från början förmodligen var någonting helt annat att leva i det där huset vid sjön. Linda minns vänner och andra vuxna som, till skillnad från hennes föräldrar och hon själv, undan för undan flyttade tillbaka till stan. Eller i alla fall bort från det omoderna huset i skogen.
Kvar blir alltså Linda med sina föräldrar. Huset är, som sagt, omodernt och ligger väldigt isolerat. Linda är en ensam tjej utan några egentliga vänner. Hon trivs i skogen där hon känner sig helt hemma, men hon har ett något märkligt och ansträngt förhållande till sina föräldrar. Framförallt till sin mamma.
Hon dagdrömmer en hel del och hon är en iakttagare av stora mått, förmodligen på grund av sitt stora utanförskap. Något jag reagerar över vid läsningen är den i stort sett totala bristen på engagemang från vuxenvärlden. Ingen vuxen i Lindas närhet verkar reagera över hennes tillvaro, ingen verkar märka att hon inte har det så bra hemma. Det görs något halvhjärtat försök någonstans i boken, till att hjälpa, men mer är det inte.
En dag flyttar en ny familj in i huset tvärs över sjön. Mannen är borta mycket och kvar blir en ung mamma med sin lilla son, Paul. I Lindas ögon är den lilla familjen oerhört exotisk och hon tar tacksamt emot chansen att få bli en del av deras vardag, som barnvakt åt Paul.
Som den iakttagare hon är, märker Linda tidigt att något inte riktigt stämmer med Paul, men det är svårt att sätta fingret på vad det är och det är så lätt att tänka bort det, att låtsas inte märka. Kanske precis som vuxenvärlden inte märker att någonting är fel med Lindas liv?
Det här är en oerhört suggestivt berättad historia som känns oerhört genomarbetad. En av de saker vi diskuterade i cirkeln var just detta. Att det känns som om det är en berättelse som funnits med Emily Fridlund under lång tid. Det är en imponerande debut och jag hoppas på att få läsa mer av författaren i framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar