Spännande att lyssna på hur dessa skrivande kvinnor själva upplevde sina första skräckupplevelser. Gemensamt verkar vara att man upptäckte skräcken tidigt och sedan trots sin rädsla inte kunde hålla sig därifrån.
Läskigast: ngt sorts väsen som klamrar sig fast på ryggen och inte släpper taget!
Är skräckens kärna egentligen vår rädsla för döden? En sorts förberedelse? Rädslan för ju oss också framåt. Hur som helst är ju skräcken ett sätt att hantera sina rädslor.
Intressant tanke om spökhistoriens funktion fört i tiden om man exempelvis hade många barn man ville skulle hålla sig borta från brunnen eller bäcken. Då kom ju historier om brunnsgubbar och Näcken väl till pass.
Spökhistorier ser också ganska lika ut på olika platser i världen. Vi har samma rädslor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar