Sjuka själar

Titel: Sjuka själar
Författare: Kristina Ohlsson
Förlag: Piratförlaget

Jag har inte alls läst allt av Kristina Ohlsson, men jag har läst en del, och det jag har läst har jag gillat. Barnböckerna tycker jag är riktigt bra. Spännande och välskrivna.

Jag vet egentligen inte riktigt varför jag plockade med mig Sjuka själar hem, men det var förmodligen för att det var en av titlarna Piratförlagets representant tog upp på BTJ:s förlagsdagar som var förlagda här hos oss på Kulturhuset i Mölnlycke för några veckor sedan.

Jag ångrar mig inte kan jag säga. Det här var riktigt bra! Spännande på gränsen till olidligt ett par gånger. Typisk sträckläsning.

Lite om handlingen: Lukas återvänder till sin hemstad efter tio år. Tio år av skräck och oro. Tio år av rädsla och förtvivlan av att inte minnas vad som egentligen hände den där gången för längesedan, när han fördes bort och misshandlades svårt, för att sedan plötsligt återvända utan något minne av vad som hänt.

Lukas var den enda som kom tillbaka. De två kvinnorna som fördes bort innan honom förblev borta, och så gott som alla är överens om att de mördades och att man inte kommer att få reda på vad som egentligen hände, eller varför det hände.

En person som inte kan släppa taget, och som inte heller kan förlika sig med det faktum att Lukas kom tillbaka utan att minnas vad som hänt, är den ena unga kvinnans pappa. Han och frun lever kvar i samma hus som när det hände, tvärsöver gatan från Lukas föräldrahem. När Lukas återvänder efter så lång tid river det upp en massa gamla sår.

Det är inte heller bara Lukas som återvänder. Ungefär samtidigt flyttar Anna och David in i den gamla prästgården på orten. David och Lukas var nära vänner innan det fruktansvärda hände, men av anledningar som Lukas inte har något minne av, bröt de med varandra efter det att Lukas återvände efter det att han kidnappats.

Lukas drivs av viljan att veta vad som hände och av att vilja förstå varför det hände. Han vill ha svar på sina frågor. Att leva resten av livet i ovisshet är mer än han tror att han klarar. Särskilt som den gnagande oron över att han själv på något sätt skulle ha varit inblandad i bortförandet av de två kvinnorna, alltid finns där.

Berättelsen drivs framåt från olika håll, och flera gånger känns det som att man som läsare är något på spåren. För att lika snabbt igen föras bort ifrån det där som man trodde att man visste. Det är snyggt gjort och Kristina Ohlsson håller sina läsare i ett järngrepp, verkligen, fram till den allra sista meningen.

Jag kände mig lite lätt matt efter det att jag avslutat boken, och blev sittandes och bara stirrade ut i luften. Jag visste inte, och vet fortfarande inte, vad jag egentligen tycker om slutet. ett slut som jag verkligen inte tänker skriva någonting om här. Det är bara att läsa själv, så kommer man förstå vad jag menat!