onsdag 8 april 2015

Lyckan i att kunna bromsa sig nedför en backe

Snart 14-åriga dottern och jag har varit i Trysil och "åkt skidor". Vi har inte åkt utför alls denna gång, utan bara hängt i stugan och åkt längdskidor.

Vi är lyckligt lottade eftersom det är mina föräldrars stuga som vi kan utnyttja nästan precis när vi vill. De har haft den i över 20 år nu (!), så det har ju blivit ett antal besök. Vi känner oss som hemma, och det var otroligt skönt, tycker jag, att vara där över påsken utan att hetsa iväg till backen.

Jag är ingen skidåkare. När stugan köptes hade jag aldrig åkt utför, till skillnad från sambon som åkt sedan han var ca fyra år. Det här var ju innan barnen kom, så jag kunde ju åtminstone helt koncentrera mig på mig själv, de där första gångerna i backen. Man kan väl säga som så att jag aldrig blivit riktigt kompis med utförsåkandet. Ner tar jag mig, förr eller senare, det är upp jag har absolut svårast för. Dessa förbannade liftar. Helt livsfarliga! Det har naturligtvis uppstått ett antal absurda situationer där skidliftar varit involverade, under åren, med t-liftar i huvudet, avstängda backar och annat.

Vad som var riktigt skönt, när barnen blev såpass stora att de började åka, var att jag aldrig behövde ta något huvudansvar eftersom N var så mycket mer hemmastadd i backarna. Trots detta så har jag aldrig känt mig riktigt bekväm vid de där stora skidanläggningarna. Jag har känt mig lite fel, som om jag liksom fuskar och inte borde vara där egentligen.

Allt detta trassel innan alla faktiskt står där med pjäxor och skidor på, med liftkort i fickorna och matsäcken väntandes i bilen. De allra flesta gångerna har jag frusit om fötterna redan innan vi kommit iväg upp i liften första gången, och ganska så med en gång så har jag längtat in i värmestugan.

Dyrt är det också! Finns inga planer att äta i backen varje dag om man är en vanlig familj med normalinkomst. För att inte tala om vad liftkorten kostar! Och all utrustning! Men, med detta sagt, så har det absolut funnits tillfällen då jag faktiskt kan se tjusningen i det hela. När man med solen i ögonen beger sig nerför en lagom svår backe efter att ha tagit sig upp med liften helt problemfritt!

I och med att vi haft stugan, så har vi aldrig känt stressen i att vi måste utnyttja exakt varje timma i backen. Vi har kunnat åka upp en vecka och kanske åka utför tre dagar och stanna hemma i stugan de andra dagarna och åka på tur, eller pulka, eller bara gå promenader och hänga i stugan. De allra flesta år har har det funnits en eller två hundar med i bilden som har älskat Trysil lika mycket som vi människor gör, och de har ju behövt sina långa promenader.

Något som jag verkligen har lärt mig uppskatta mer och mer för varje år är att åka längdskidor. Jag hade ju ingen större vana av det heller när stugan köptes, även om man åkt en del som barn. Det finns faktiskt knappt något härligare än att åka ut i fina spår i strålande solsken. Det är alltid lite läskigt, för man vet aldrig riktigt hur snabba spåren är, och det finns en del riktigt branta backar där vi brukar åka. Under påsken är det alltid väldigt många fina spår uppkörda, men man har ju sina favoritrundor. Nu när vi var uppe såg jag spår lite överallt som jag inte hade någon koll på alls, så jag höll mig till de spår där jag hittar bra.

När det är plusgrader under dagen men lite kallare på natten så kan det vara riktigt halt i spåren och uppe på skaren. Vid ett tillfälle när vi var tvungna att ta av oss skidorna för att gå över en väg (när det är mycket snö går spåren rätt över, men när det börjat smälta undan lite kommer ju gruset fram och då kan det bli olyckliga tvärstopp om det exempelvis är en liten nedförsbacke innan man ska korsa vägen ...) åkte dotterns ena skida iväg med hög fart ut över skaren och stannade inte förrän den åkte nedför ett litet stup rätt ner i en å ... Som tur var var det fortfarande till viss del fruset vatten, så efter en del möda kunde jag tillslut få fatt i den där skidan igen.

Annars så gick det riktigt bra ute i spåren! Jag var ute ensam några gånger, och tillsammans med dottern några gånger. Man vill ju inte tjata ihjäl henne! Det känns viktigt att det inte ska vara tråkigt att åka ut. När jag åkte ut ensam så vågade jag mig inte på de spår där de brantaste backarna är. Jag blev nervös över vad dottern skulle göra om det hände mig något? Lämna henne ensam i stugan och få tag på ambulans etc. Nej, jag höll mig till lite säkrare spår, och hade helt ljuvliga turer.

Jag kan omöjligt säga om jag blivit säkrare på skidor under de här åren som vi varit i Trysil. Egentligen så borde man ju ha blivit lite bättre? När man faktiskt åker lite skidor varje år? Fast å andra sidan så var jag ju 20 (!!!) år yngre som sagt var, när stugan köptes, och en del kilo lättare. Det kan jag faktiskt märka, att det är svårare att ta sig upp när man ramlar. Men, jag kanske inte ramlar lika ofta? Jag vet inte. En sak dock, som jag lärt mig de senaste åren: Jag kan bromsa mig nedför i backarna när det är riktigt halt i spåren! Lyckan när man får till tekniken att lyfta en skida ur spår i farten och ploga sig ner, så man faktiskt dämpar farten! Det är hemskt när man får upp riktig fart i backarna och är helt utelämnad. Dels till att det inte är någon annan stackare framför i spåret, som inte har lika bra före, dels till att det inte är för skarpa kurvor eller ojämnheter i spåret. Då kan det vara helt kört ...

Oerhört märkligt blogginlägg det här, men jag har märkt att jag gått omkring och haft det här med plogandet i nedförsbackarna i huvudet sedan vi lämnade stugan, så jag tänkte att jag behövde formulera mig omkring det, och nu är det gjort.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar