tisdag 21 april 2015
apropå målarböcker för vuxna
Bokresa Helsingfors 2015
Jaha, då var den över. Bokresan till Helsingfors som Breakfast Book club ordnade så fantastiskt fint. Det kändes verkligen bra från början till slut. Visst var jag trött igår när vi landade i Landvetter, men det var det värt.
Så mycket vi hann med! Så många supertrevliga människor! Så god mat! Kjell Westö! Det här är en resa man kommer att minnas länge ...
Vi var några stycken som reste tillsammans från Landvetter, och när vi satt där och fikade i lugn och ro innan avresan, så såg vi Marcus komma ångandes förbi. Han såg lite ut som kaninen i Alice i Underlandet (kan vara att jag har Alice lite på hjärnan i o m 150-års jubileum och att vi haft Alice-aktiviteter på biblioteket ...). Han tittade på klockan och gick med raska steg BORT ifrån där vi satt ... Han har hur som helst dyrt och heligt lovat att han inte såg oss!
Resan gick bra, och vi hann precis med en flygbuss in till Helsingfors. Väl framme blev det lite tokigt eftersom vi gick lite fel och dessutom råkade ut för en hagelskur ... Hotellet, Klaus K, var jättefint. Trevliga rum, fina allmäna utrymmen och två restauranger. Och nattklubb!?! Vi vet inte riktigt om det där med nattklubb stämmer i o m att det drog igång redan vid 18:30 för att vara helt över vid 21:00. Hur som helst så dansades det och sprejades vatten och guldig konfetti. Vi var nästan med.
En av restaurangerna på hotellet var Italiensk och där åt några av oss på kvällen. Jag åt en sparris ravioli to die for ... Det är ju sparrissäsong, så det blev överlag mycket färsk sparris under de här dagarna. Inte mig emot. Vi blev kvar på hotellet under kvällen. Vi flyttade bara upp till en annan del av hotellet och satt och pratade och tog ngt att dricka. Perfekt.
På lördagsmorgonen sedan så åt vi en Italiensk frukost på hotellet som var riktigt god innan vi gick ut på stan. Vi hann med Marimekko, Iittala och Akademiska bokhandeln innan det var dags för en vandring i Kjell Westös karaktärers fotspår. Vandringen höll på i ca en timma och guidade gjorde Annika Hällsten som är kulturredaktör på Hufvudstadsbladet och twittar på @annikabirgitta.
Besöket avslutades med en "Kjellfie", ett uttryck myntat av Kjell Westö själv som vi fnissade mycket åt allihopa.
Jag åt lax och färsk sparris ... Det blev en mycket trevlig middag som några av oss avsluta på Steam Hellsinke, en ganska nyöppnad steampunk bar där vi drack gindrinkar med gurka och mynta. Jag trodde aldrig jag skulle säga att det var gott med gin, men det här var gott!
På söndagen åt vi frukost i hotellets andra restaurang och åtminstone jag åt alldeles för mycket, Tänkte inte riktigt på att vi skulle bruncha på Fazer kl 12 ... Men, vi hann med en stadspromenad samt ett lyckat besök på Kiasma, där vi fick se Robert Mapplethorpeutställningen, innan den där fantastiska brunchen.
Efter Fazer hade vi som skulle flyga på kvällen några timmar att spendera på vad vi ville. Vi ville tillbaka till Akademiska samt köpa målarböcker för vuxna och fina pennor. Sedan damp vi ner i hotellfoajen ett tag innan vi knatade iväg och tog flygbussen ut till flygplatsen.
Vart är vi på väg?!?
creative colouring for grown ups
Jag hittade en som jag köpte i Helsingfors och är på jakt efter fler. Mönster och bilder i de här böckerna är otroligt detaljerade och jag blir väldigt sugen på att färglägga. Man färglägger inte med tuschpennor utan med vanliga färgpennor och där finns det verkligen hur mycket som helst att välja emellan. Hemma hos oss la dottern genast beslag på de pennor jag köpt hem. Inte för att färglägga utan för att använda när hon tecknar. Hon till skillnad mot mig kan verkligen teckna och måla.
Jessica på Bokbabbel tipsade också om ett Instagramkonto värt att följa om man vill få inspiration:
inspiracaojardimsecreto.
Det namn som verkar dyka upp överallt i de här sammanhangen är Johanna Basford. Jag har inte lyckats få tag på någon av hennes böcker ännu, men det är på gång! Hon har en fin blogg också som man kommer till här.
Jag är också på jakt efter målarböcker i den här stilen med hus. Hus i alla former. Långa rader med stadshus, hus med fina trädgårdar etc. Så, om någon får syn på det någonstans så får ni gärna hojta till!
torsdag 16 april 2015
Fangirl
Titel: Fangirl
Författare: Rainbow Rowell
Förlag: Berghs
Jag tyckte mycket om Rowells Eleanor & Park och jag gillar nog Fangirl lika mycket.
Cath och Wren är tvillingsystar och ska precis åka iväg och börja på college. Wren har gjort fullständigt klart för Cath att hon inte vill dela rum, inte bo i samma hus och faktiskt inte ens låtsas om att de är systrar. Det är extremt viktigt för Wren att frigöra sig ifrån symbiosen med systern som har präglat dem från den dag de föddes.
Inte nog med att de som tvillingar står varandra nära, de har också varit med om en del i livet som gjort dem än mer sammansvetsade. Mamman försvann någon gång när de var runt 6 år, tror jag, och pappan som uppfostrat tjejerna ensam lider helt klart av någon ångest/manisk-relaterad sjukdom. De har, de här tre, hankat sig fram i tillvaron så gott de har kunnat och det har på det stora hela gått hyfsat bra. Mycket tack vare att tjejerna haft varandra att ty sig till. De har aldrig behövt tackla något problem på egen hand, den andra har alltid funnits där och stöttat.
Att mamman lämnade dem utan att någonsin försöka ta någon sorts kontakt har självklart satt sina spår. Kanske allra mest hon Cath som inte på några villkors vis vill glömma, förlåta eller gå vidare. Wren försöker nog, på samma sätt som hon försöker kämpa sig fri från sin syster, att förlåta mamman och ta sig igenom och vidare ut på andra sidan.
Cath lider av någon sorts social fobi och får det tufft på alla möjlig plan på college. Hon vill inte lära känna nya människor, hon vill helst enbart äta medhavda proteinbars och skriva på sin fanfiction story. Hon har alltid varit helt besatt av fantasyserien om Simon Snow. Cath skriver fanfiction om berättelserna i ett stort forum och har hur många läsare som helst. När allt annat känns helt övermäktigt tar hon sin tillflykt till sina berättelser. Tidigare skrev tvillingarna tillsammans, men nu har Wren lagt av att skriva, även om hon fortsatt att läsa det Cath skriver.
Utöver sina egna sociala fobier och stora sorg över att Wren knappt vill kännas vid henne så oroar sig Cath för deras pappa som går därhemma och glömmer bort att äta och sova.
Det låter ju rätt beklämmande det här, märker jag när jag skriver, men jag uppfattade inte alls berättelsen som sådan. Det är otroligt fint beskrivna relationer tycker jag. Framförallt mellan Cath och pappan, men också tvillingarnas inbördes relation är riktigt väl beskriven. Man förstår dem så väl båda två. Wren som vill vara sin egen och Cath som vill att allt ska vara som det alltid varit.
Det händer en hel del och på ett sätt så kan man nog kalla det här för utvecklingsroman. Wren blir tvungen att dämpa sin entusiasm över collegelivet och ta det något lugnare på samma gång som Cath faktiskt vågar sig ut och skaffar en del vänner och blir tvingad att skriva annan än fanfiction för att utvecklas och komma vidare.
Ja, jag gillar det här även om det finns en del att invända emot. T ex så blir jag inte riktigt klok på om Rowell är en stor förespråkare av nej till sex före äktenskap. Tjejerna är ända 18 år? Det känns som om den utåtagerande Wren blir straffad för sin nyfikenhet. Även om den i o f drar iväg lite väl långt med henne. Men, men. Man kan inte få allt. Jag får stå ut med den aningen skenheliga tonen, för det här är en bok jag kommer att tipsa om, absolut. Bland annat under vårt Minikollo på bibblan i sommar.
Författare: Rainbow Rowell
Förlag: Berghs
Cath och Wren är tvillingsystar och ska precis åka iväg och börja på college. Wren har gjort fullständigt klart för Cath att hon inte vill dela rum, inte bo i samma hus och faktiskt inte ens låtsas om att de är systrar. Det är extremt viktigt för Wren att frigöra sig ifrån symbiosen med systern som har präglat dem från den dag de föddes.
Inte nog med att de som tvillingar står varandra nära, de har också varit med om en del i livet som gjort dem än mer sammansvetsade. Mamman försvann någon gång när de var runt 6 år, tror jag, och pappan som uppfostrat tjejerna ensam lider helt klart av någon ångest/manisk-relaterad sjukdom. De har, de här tre, hankat sig fram i tillvaron så gott de har kunnat och det har på det stora hela gått hyfsat bra. Mycket tack vare att tjejerna haft varandra att ty sig till. De har aldrig behövt tackla något problem på egen hand, den andra har alltid funnits där och stöttat.
Att mamman lämnade dem utan att någonsin försöka ta någon sorts kontakt har självklart satt sina spår. Kanske allra mest hon Cath som inte på några villkors vis vill glömma, förlåta eller gå vidare. Wren försöker nog, på samma sätt som hon försöker kämpa sig fri från sin syster, att förlåta mamman och ta sig igenom och vidare ut på andra sidan.
Cath lider av någon sorts social fobi och får det tufft på alla möjlig plan på college. Hon vill inte lära känna nya människor, hon vill helst enbart äta medhavda proteinbars och skriva på sin fanfiction story. Hon har alltid varit helt besatt av fantasyserien om Simon Snow. Cath skriver fanfiction om berättelserna i ett stort forum och har hur många läsare som helst. När allt annat känns helt övermäktigt tar hon sin tillflykt till sina berättelser. Tidigare skrev tvillingarna tillsammans, men nu har Wren lagt av att skriva, även om hon fortsatt att läsa det Cath skriver.
Utöver sina egna sociala fobier och stora sorg över att Wren knappt vill kännas vid henne så oroar sig Cath för deras pappa som går därhemma och glömmer bort att äta och sova.
Det låter ju rätt beklämmande det här, märker jag när jag skriver, men jag uppfattade inte alls berättelsen som sådan. Det är otroligt fint beskrivna relationer tycker jag. Framförallt mellan Cath och pappan, men också tvillingarnas inbördes relation är riktigt väl beskriven. Man förstår dem så väl båda två. Wren som vill vara sin egen och Cath som vill att allt ska vara som det alltid varit.
Det händer en hel del och på ett sätt så kan man nog kalla det här för utvecklingsroman. Wren blir tvungen att dämpa sin entusiasm över collegelivet och ta det något lugnare på samma gång som Cath faktiskt vågar sig ut och skaffar en del vänner och blir tvingad att skriva annan än fanfiction för att utvecklas och komma vidare.
Ja, jag gillar det här även om det finns en del att invända emot. T ex så blir jag inte riktigt klok på om Rowell är en stor förespråkare av nej till sex före äktenskap. Tjejerna är ända 18 år? Det känns som om den utåtagerande Wren blir straffad för sin nyfikenhet. Även om den i o f drar iväg lite väl långt med henne. Men, men. Man kan inte få allt. Jag får stå ut med den aningen skenheliga tonen, för det här är en bok jag kommer att tipsa om, absolut. Bland annat under vårt Minikollo på bibblan i sommar.
tisdag 14 april 2015
Dagens boktips i Radio Göteborg
Då har jag varit och besökt Förmiddag i P4 Göteborg & Stefan Livh igen, och överlevt! Klicka på länken för att komma till programmet. Jag är med vid halv 12, men vet i vanlig ordning ej var i programmet det är. Idag tipsade jag som sagt om snö, is, vargar och karga platser. Titlarna jag hann med idag var:
Jag hade hoppats hinna med den här också, men fick hoppa över pga tidsbrist.
Eventuellt kommer blogginlägg om de titlar jag inte redan skrivit om vid något senare tillfälle, beroende på tid, humör och inspiration!
Jag hade hoppats hinna med den här också, men fick hoppa över pga tidsbrist.
Eventuellt kommer blogginlägg om de titlar jag inte redan skrivit om vid något senare tillfälle, beroende på tid, humör och inspiration!
Snö, vargar och Arktisk kyla
Jag brukar känna mig lite lugnare när det väl drar igång. Det känns som man är i trygga och proffsiga händer!
Wish me luck!
söndag 12 april 2015
Där vi ska gå på fredag?
onsdag 8 april 2015
Lyckan i att kunna bromsa sig nedför en backe
Snart 14-åriga dottern och jag har varit i Trysil och "åkt skidor". Vi har inte åkt utför alls denna gång, utan bara hängt i stugan och åkt längdskidor.
Vi är lyckligt lottade eftersom det är mina föräldrars stuga som vi kan utnyttja nästan precis när vi vill. De har haft den i över 20 år nu (!), så det har ju blivit ett antal besök. Vi känner oss som hemma, och det var otroligt skönt, tycker jag, att vara där över påsken utan att hetsa iväg till backen.
Jag är ingen skidåkare. När stugan köptes hade jag aldrig åkt utför, till skillnad från sambon som åkt sedan han var ca fyra år. Det här var ju innan barnen kom, så jag kunde ju åtminstone helt koncentrera mig på mig själv, de där första gångerna i backen. Man kan väl säga som så att jag aldrig blivit riktigt kompis med utförsåkandet. Ner tar jag mig, förr eller senare, det är upp jag har absolut svårast för. Dessa förbannade liftar. Helt livsfarliga! Det har naturligtvis uppstått ett antal absurda situationer där skidliftar varit involverade, under åren, med t-liftar i huvudet, avstängda backar och annat.
Vad som var riktigt skönt, när barnen blev såpass stora att de började åka, var att jag aldrig behövde ta något huvudansvar eftersom N var så mycket mer hemmastadd i backarna. Trots detta så har jag aldrig känt mig riktigt bekväm vid de där stora skidanläggningarna. Jag har känt mig lite fel, som om jag liksom fuskar och inte borde vara där egentligen.
Allt detta trassel innan alla faktiskt står där med pjäxor och skidor på, med liftkort i fickorna och matsäcken väntandes i bilen. De allra flesta gångerna har jag frusit om fötterna redan innan vi kommit iväg upp i liften första gången, och ganska så med en gång så har jag längtat in i värmestugan.
Dyrt är det också! Finns inga planer att äta i backen varje dag om man är en vanlig familj med normalinkomst. För att inte tala om vad liftkorten kostar! Och all utrustning! Men, med detta sagt, så har det absolut funnits tillfällen då jag faktiskt kan se tjusningen i det hela. När man med solen i ögonen beger sig nerför en lagom svår backe efter att ha tagit sig upp med liften helt problemfritt!
I och med att vi haft stugan, så har vi aldrig känt stressen i att vi måste utnyttja exakt varje timma i backen. Vi har kunnat åka upp en vecka och kanske åka utför tre dagar och stanna hemma i stugan de andra dagarna och åka på tur, eller pulka, eller bara gå promenader och hänga i stugan. De allra flesta år har har det funnits en eller två hundar med i bilden som har älskat Trysil lika mycket som vi människor gör, och de har ju behövt sina långa promenader.
Något som jag verkligen har lärt mig uppskatta mer och mer för varje år är att åka längdskidor. Jag hade ju ingen större vana av det heller när stugan köptes, även om man åkt en del som barn. Det finns faktiskt knappt något härligare än att åka ut i fina spår i strålande solsken. Det är alltid lite läskigt, för man vet aldrig riktigt hur snabba spåren är, och det finns en del riktigt branta backar där vi brukar åka. Under påsken är det alltid väldigt många fina spår uppkörda, men man har ju sina favoritrundor. Nu när vi var uppe såg jag spår lite överallt som jag inte hade någon koll på alls, så jag höll mig till de spår där jag hittar bra.
När det är plusgrader under dagen men lite kallare på natten så kan det vara riktigt halt i spåren och uppe på skaren. Vid ett tillfälle när vi var tvungna att ta av oss skidorna för att gå över en väg (när det är mycket snö går spåren rätt över, men när det börjat smälta undan lite kommer ju gruset fram och då kan det bli olyckliga tvärstopp om det exempelvis är en liten nedförsbacke innan man ska korsa vägen ...) åkte dotterns ena skida iväg med hög fart ut över skaren och stannade inte förrän den åkte nedför ett litet stup rätt ner i en å ... Som tur var var det fortfarande till viss del fruset vatten, så efter en del möda kunde jag tillslut få fatt i den där skidan igen.
Annars så gick det riktigt bra ute i spåren! Jag var ute ensam några gånger, och tillsammans med dottern några gånger. Man vill ju inte tjata ihjäl henne! Det känns viktigt att det inte ska vara tråkigt att åka ut. När jag åkte ut ensam så vågade jag mig inte på de spår där de brantaste backarna är. Jag blev nervös över vad dottern skulle göra om det hände mig något? Lämna henne ensam i stugan och få tag på ambulans etc. Nej, jag höll mig till lite säkrare spår, och hade helt ljuvliga turer.
Jag kan omöjligt säga om jag blivit säkrare på skidor under de här åren som vi varit i Trysil. Egentligen så borde man ju ha blivit lite bättre? När man faktiskt åker lite skidor varje år? Fast å andra sidan så var jag ju 20 (!!!) år yngre som sagt var, när stugan köptes, och en del kilo lättare. Det kan jag faktiskt märka, att det är svårare att ta sig upp när man ramlar. Men, jag kanske inte ramlar lika ofta? Jag vet inte. En sak dock, som jag lärt mig de senaste åren: Jag kan bromsa mig nedför i backarna när det är riktigt halt i spåren! Lyckan när man får till tekniken att lyfta en skida ur spår i farten och ploga sig ner, så man faktiskt dämpar farten! Det är hemskt när man får upp riktig fart i backarna och är helt utelämnad. Dels till att det inte är någon annan stackare framför i spåret, som inte har lika bra före, dels till att det inte är för skarpa kurvor eller ojämnheter i spåret. Då kan det vara helt kört ...
Oerhört märkligt blogginlägg det här, men jag har märkt att jag gått omkring och haft det här med plogandet i nedförsbackarna i huvudet sedan vi lämnade stugan, så jag tänkte att jag behövde formulera mig omkring det, och nu är det gjort.
Allt detta trassel innan alla faktiskt står där med pjäxor och skidor på, med liftkort i fickorna och matsäcken väntandes i bilen. De allra flesta gångerna har jag frusit om fötterna redan innan vi kommit iväg upp i liften första gången, och ganska så med en gång så har jag längtat in i värmestugan.
Dyrt är det också! Finns inga planer att äta i backen varje dag om man är en vanlig familj med normalinkomst. För att inte tala om vad liftkorten kostar! Och all utrustning! Men, med detta sagt, så har det absolut funnits tillfällen då jag faktiskt kan se tjusningen i det hela. När man med solen i ögonen beger sig nerför en lagom svår backe efter att ha tagit sig upp med liften helt problemfritt!
I och med att vi haft stugan, så har vi aldrig känt stressen i att vi måste utnyttja exakt varje timma i backen. Vi har kunnat åka upp en vecka och kanske åka utför tre dagar och stanna hemma i stugan de andra dagarna och åka på tur, eller pulka, eller bara gå promenader och hänga i stugan. De allra flesta år har har det funnits en eller två hundar med i bilden som har älskat Trysil lika mycket som vi människor gör, och de har ju behövt sina långa promenader.
Något som jag verkligen har lärt mig uppskatta mer och mer för varje år är att åka längdskidor. Jag hade ju ingen större vana av det heller när stugan köptes, även om man åkt en del som barn. Det finns faktiskt knappt något härligare än att åka ut i fina spår i strålande solsken. Det är alltid lite läskigt, för man vet aldrig riktigt hur snabba spåren är, och det finns en del riktigt branta backar där vi brukar åka. Under påsken är det alltid väldigt många fina spår uppkörda, men man har ju sina favoritrundor. Nu när vi var uppe såg jag spår lite överallt som jag inte hade någon koll på alls, så jag höll mig till de spår där jag hittar bra.
När det är plusgrader under dagen men lite kallare på natten så kan det vara riktigt halt i spåren och uppe på skaren. Vid ett tillfälle när vi var tvungna att ta av oss skidorna för att gå över en väg (när det är mycket snö går spåren rätt över, men när det börjat smälta undan lite kommer ju gruset fram och då kan det bli olyckliga tvärstopp om det exempelvis är en liten nedförsbacke innan man ska korsa vägen ...) åkte dotterns ena skida iväg med hög fart ut över skaren och stannade inte förrän den åkte nedför ett litet stup rätt ner i en å ... Som tur var var det fortfarande till viss del fruset vatten, så efter en del möda kunde jag tillslut få fatt i den där skidan igen.
Annars så gick det riktigt bra ute i spåren! Jag var ute ensam några gånger, och tillsammans med dottern några gånger. Man vill ju inte tjata ihjäl henne! Det känns viktigt att det inte ska vara tråkigt att åka ut. När jag åkte ut ensam så vågade jag mig inte på de spår där de brantaste backarna är. Jag blev nervös över vad dottern skulle göra om det hände mig något? Lämna henne ensam i stugan och få tag på ambulans etc. Nej, jag höll mig till lite säkrare spår, och hade helt ljuvliga turer.
Jag kan omöjligt säga om jag blivit säkrare på skidor under de här åren som vi varit i Trysil. Egentligen så borde man ju ha blivit lite bättre? När man faktiskt åker lite skidor varje år? Fast å andra sidan så var jag ju 20 (!!!) år yngre som sagt var, när stugan köptes, och en del kilo lättare. Det kan jag faktiskt märka, att det är svårare att ta sig upp när man ramlar. Men, jag kanske inte ramlar lika ofta? Jag vet inte. En sak dock, som jag lärt mig de senaste åren: Jag kan bromsa mig nedför i backarna när det är riktigt halt i spåren! Lyckan när man får till tekniken att lyfta en skida ur spår i farten och ploga sig ner, så man faktiskt dämpar farten! Det är hemskt när man får upp riktig fart i backarna och är helt utelämnad. Dels till att det inte är någon annan stackare framför i spåret, som inte har lika bra före, dels till att det inte är för skarpa kurvor eller ojämnheter i spåret. Då kan det vara helt kört ...
Oerhört märkligt blogginlägg det här, men jag har märkt att jag gått omkring och haft det här med plogandet i nedförsbackarna i huvudet sedan vi lämnade stugan, så jag tänkte att jag behövde formulera mig omkring det, och nu är det gjort.
tisdag 7 april 2015
Vildmarken lockar ...?
Jag har inte helt läst ut Vargavinter av Nevada Barr ännu, men jag har inte alls mycket kvar och jag måste säga att jag gillar det här! Fantastiska miljöer. Sådana där svåra, otillgängliga ställen gör någonting med mig. De får mig att vilja packa en väska (efter att ha varit in i en vildmarksaffär och fått experthjälp med att välja ut utrustning!!!) och bege mig ut någonstans och bosätta mig i en liten timmerstuga utan el och rinnande vatten. Gärna någonstans i Kanada eller Alaska. Jag inser naturligtvis att jag inte skulle ha klarat mig mer än några dagar, men tanken lockar ... Den här typen av miljöer får mina nybyggarinstinkter att vilja dra sig upp till ytan och få komma ut och vädra sig lite. Ett litet tag i alla fall. Tills längtan efter varma duschar och Internet blir för stark.
Rangern Anna Pigeon befinner sig ute på en ö i Lake Superior nära Kanadensiska gränsen för att delta i ett forskningsprojekt om vargar och älgar. Projektet är på väg att läggas ner och åsikterna går isär hos de som befinner sig på ön om det bör fortsätta eller inte.
Man upptäcker spår efter en overkligt stor varg, någon typ av hund- och varghybrid som man antar är dumpad på ön av oansvariga ägare, nästan samtidigt som en av deltagarna i forskningsprojektet försvinner för att senare hittas död. Det ser vid en första anblick ut som om hon blivit attackerad och till vis del uppäten på av vargar.
Eftersom detta inte alls är något naturligt vargbeteende orsakar naturligtvis händelsen ännu mer uppståndelse än vad ett vanligt dödsfall skulle ha gjort. Anna förstår ganska snart att något inte står rätt till på ön. Bland annat så uppträder mannen som anställts för att avgöra om projektet ska få fortsätta eller inte, mycket underligt.
Det här är snyggt och spännande samtidigt som huvudpersonen har en stor portion humor, vilket gör det hela ännu mer intressant att läsa. Jag har sett att det kommit ut en tidigare titel om Anna Pigeon (Stum rädlsa) och att det är en till på gång (Pumaspår) senare i vår, och jag kommer absolut att läsa vidare om den här karismatiska och viljestarka rangern.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)