Blunda och hoppa

Titel; Blunda och hoppa
Författare; Sarah Dessen
Förlag; Rabén & Sjögren
Recensionsexemplar


En ny Sarah Dessen att njuta av! Verkligen, det här är nog min favorit av Dessen. Jag hade läst den på engelska tidigare (This lullaby), så jag visste att den var bra, men den var helt klart värt att läsa om  på svenska.

Från början så satt jag mest och kollade om jag tyckte att det märktes att det var Johanna Lindbäck som hade översatt. Letade efter ord och uttryck som man är van att hitta i hennes egna böcker. Efter ett tag försvann det beteendet och jag började njuta av berättelsen.

Jag gillar verkligen Remy. Jag gillar att hon inte är perfekt, sitt kontrollbehov och hennes totala effektivitet till trots. Jag gillar att man som läsare får reda på att hon både dricker och annat, men att hon lugnat ner sig och börjat bete sig mer ansvarsfullt. Sedan kan man inte annat än att bara älska Dexter, trots hans fel och brister, som exempelvis hans ibland överdrivna impulsivitet och slarvighet.

Jag vet inte vad det är med Dessens böcker, som gör att jag så fullständigt kapitulerar. Jag köper allt med hull och hår; karaktärer, miljöer och handling. Hon (Dessen) skriver med något sorts flyt i orden som tilltalar mig. Sedan tror jag det kan handla till viss del om att hon sammanför olika typer av människor. Jag är ju annars löjligt förtjust i dysfunktionella familjer och mer eller mindre trasiga människor, och det är ju inte på det viset i Dessens böcker. Här har man inte något mörker att tala om, men ändock fullt komplexa personligheter. Härlig läsning är det hur som helst. Det är bara att läsa för er som inte gjort det. Vi andra väntar med spänning på nästa bok.

Rivstart

Japp, hemma igen från Kroatien tog jag genast itu med att förkovra mig inom ämnet amerikansk musikhistoria.

Slängde mig över Outlaw the renegades of Nashville av Michael Streissguth. Inte för att jag är galen i countrymusik, utan för att jag blivit kolossalt intresserad av diverse sammanhang inom vår samtida och för mig nyfunna musik och dess rötter. Känner mig nästan lite rädd för dessa Nashvillelegender. Som om de vet om att jag läser om dem och inte har en susning om någonting.

Hur som helst. Jag hann inte mer än till första sidan innan jag började söka på Spotify. Inte efter några Nashvillesnubbar, utan efter Nashvillebrudar. Närmare bestämt efter den enda kvinna jag hittat som förknippats med Outlawrörelsen, Jessi Colter. Hon är (var?) gift med Waylon Jennings, en av de tre män som efter vad jag förstått drog igång hela "upproret" mot etablissemanget i Nashville på 60-talet. Hon är också mamma till Shooter Jennings, som definitivt är värd att kollas upp.

Istället för att fördjupa mig i männen blir jag ju nu himla nyfiken på deras samtida kvinnor.

Jag tror jag har läsningen av Konsten att vara kvinna av Caitlin Moran, som blev sista semesterläsningen, i färskt minne.

Så mycket att ta reda på! Så mycket att läsa! Lyssna på! Det blir en härlig höst.

Ett litet tilläg; Nu har jag läst några fler sidor i Outlaws-boken, samt googlat lite och har insett att Weylon Jennings gick bort 2002.

Bibliotekskatten goes lite musikblogg med Deadstring Brothers

Nya Darlings

Den 31/3 2013 var N och jag på Pustervik. Vi skulle lyssna på Deadman. Det var särskilt en låt jag ville höra, "If I lay down in the river", och jag noterade lite snabbt att det skulle vara en "Double Dead tour", och att han (Steven Collins) skulle ha med sig ett band som hette Deadstring brothers (hädanefter i den här texten DSB).

Jag hade aldrig hört talas om dem, och det konstiga var att jag brydde mig aldrig ens om att kolla upp dem på Spotify innan spelningen. Det hanns väl inte med. Här får jag nog skriva att det här inlägget inte kommer att handla någonting mer om Deadman. Ber om ursäkt, och jag ska lyssna in mig mer på dem också, men efter den där kvällen glömdes de liksom bort...

Jag var på rätt uselt humör när vi kom till Pustervik. Nu kommer jag kommer inte längre ihåg varför, men jag kände mig inte alls upplagd egentligen. Hade vi inte köpt biljetter så hade vi nog (hemska tanke!) stannat hemma.

Jag har alltid lyssnat mycket på musik, men det var längesedan jag verkligen lyssnade. Man hinner liksom inte, det är hela tiden så mycket annat man ska göra. Det blir ju mest att man lyssnar på sådant man redan vet om att man gillar. Eller jag gör så, jag ger inte mig själv tiden att leta efter ny musik nuförtiden. Rättare sagt så gjorde jag inte. För efter den där kvällen har det hänt någonting med mitt lyssnande.

För att göra en lång historia kort så åkte jag direkt hem från Pustervik den där kvällen och började lyssna igenom alla DSB:s album. Jag blev lite nervös när jag läste att deras senaste, Cannery Row, precis skulle släppas och att den skulle vara lite mer countryinfluerad än de andra. Nu hade jag inte behövt oroa mig, för den är riktigt, riktigt bra, precis som de tidigare.

Vad jag fastnade för först var helt klart sångarens (frontman och grundare), Kurt Marschkes röst. Röster är extremt viktiga för mig, och här var jag helt fast...Texterna fascinerar också. Tyvärr hittar jag dem inte samlade någonstans. Ni vet, man tycker att man förstår allt, men vill ändå vara helt säker på att man hör rätt? Jag vill definitivt ha tillgång till texterna om det är någonting jag tycker är bra. Kanske en yrkesskada?

På Cannery Row följer inte texterna med, i alla fall inte till cd:n, och jag får erkänna att jag har bara de andra albumen på Spotify. Dock har jag Life of Crime's Demos for the choirbook på cd, och där följer texterna med. Den kom väldigt tidigt och skiljer sig åt från DSB albumen.

I alla fall så blev jag blev såpass nyfiken på det här bandet att jag började kolla upp vad som fanns skrivet om dem, och jag hittade en del. Inte jättemycket, men ändå såpass mycket att mitt intresse djupnade. Jag läste intervjuer, recensioner, kollade upp deras fb sida etc.

Det var mycket som fängslade. Dels att det redan från början skrevs om dem som om de var precis på gränsen att verkligen slå igenom. Marschke beskrevs bl a som en "studio magician". Det östes beröm över de här killarna. Killarna och tjejen ska det vara, för från början, eller i alla fall väldigt tidigt, så var Masha Marjieh med på sång. Men sedan verkar det som om deras väg kantades av en del problem, som medlemmars avhopp pga arbets/uppehållstillstånd osv.

I flera intervjuer beskriver Marschke att han i slutet av 2010 lade bandet på is, på grund av just administrativa problem, för att istället köra vidare på egen hand som Deadstring brother. 2012 startade dock Marschke och basisten JD Mack tillsammans upp DSB igen, och sedan dess verkar det återigen att gå som på räls. Berömmet flödar och bandet har turnerat i stort sett oavbrutet hela 2013, och kommer att fortsätta göra så året ut. Jag hoppas verkligen att de kommer att komma tillbaka till Sverige.

Genom att läsa intervjuer med bandet och nästan lite maniskt kolla in fb, twitter etc, så har jag fått tips på så mycket bra musik att jag inte hinner med att lyssna på allt. Jag har lagt upp slarviga listor på Spotify och döpt dem till "Osorterat", "Related Deadstring" etc. Så jag inte ska glömma av någon artist/något band som jag hittat och gillat.

Men, anledningen till att jag skriver det här inlägget är egentligen att jag tycker att det är så mycket som fascinerar när jag läser, dels om DSB, men också om andra band som jag aldrig hört talas om tidigare, men som jag har haft turen att hitta tack vare det jag skev ovan.

När det gäller DSB så är deras resa, både geografiskt och musikaliskt, från Detroit till Nashville enormt intressant. Sedan är jag helt fascinerad när det gäller band som i stort sett lever ute på vägarna nästan hela året. De turnerar precis hela tiden. Åker land och rike runt och spelar i, efter vad det verkar, varenda delstat.

Hur de orkar, vad det är som driver dem och mycket annat har gjort mig grymt nyfiken. Så pass nyfiken att jag i små anfall av hybris känner mig helt säker på att det här vill jag skriva mer om. En biografi över några olika band som lever på det här viset? Med massor av bilder och kanske en film? Helt utifrån ett utanförperspektiv (mitt eget), utan någon egentlig kunskap. Enbart nyfikenhet och intresse. Jag hör ju att det låter helt galet, men samtidigt så varför inte? Skulle vara ett helt fantastiskt kreativt projekt att sätta tänderna i!

En annan aspekt i det här som fängslar är hela Nashvillegrejen. Det känns nästan lite heligt. Som om att man egentligen borde läsa typ 10 universitetspoäng bara för att ens veta vad man ska börja lyssna på. Nu har jag aldrig brytt mig om att egentligen analysera min egen musiksmak. Jag är ganska klar över vad jag tycker om och har inga problem med det. (Eller ja, för det mesta inte. Jag kanske inte vill att alla människor ska se min "spring 2013-lista" t ex...). Med detta sagt, så har jag ju alltid varit intresserad av sammanhang och traditioner inom litteraturen. Nu har jag börjat titta på detsamma inom musiken, och hjälp vad snårigt det är. Jag känner att jag skulle behöva en guidad tur genom den amerikanska musikens historia.

(Jag undrar om man överhuvudtaget skulle våga erkänna att man har magasinerat sina vinylskivor och lyssnar på det mesta på Spotify. Förmodligen skulle man bli stoppad redan vid stadsgränsen).

Sedan blev jag blev lite nojig över att jag inte riktigt vet hur konservativt Nashville egentligen är och började googla på en massa olika saker, som t ex abortkliniker. Till min lättnad hittade jag flera stycken i Nashville! Känns bra. Sedan började jag fundera över vapenlagarna och inställningen till dessa...Då bestämde jag mig för hejda mig lite, innan det blir för komplicerat.

Fortsättning följer. Tror jag. Om musiken och banden alltså, inte om abort- och vapenlagar.

Man kan följa Deadstring Brothers på Facebook och Twitter @DeadstringAlert.

Testar lite

http://open.spotify.com/track/0g89QcYabnaRUUPgFOLKZ9

Testar för att se hur det ser ut när man länkar från Spotify.

Längtar så jag spricker

Titel; Längtar så jag spricker
Författare: Siri Spont
Förlag; Hippo Bokförlag
Recensionsexemplar

Tredje delen i serien om Tilda och de andra är minst lika charmig som de två första. Mycket om kompisar, familj och vardagsbekymmer. I Längtar så jag spricker får vi också läsa lite mer om kärleksbekymmer än i de två tidigare delarna.

Tilda är på biblioteket när hon får en syn på en kille hon aldrig sett tidigare, och det slutar med att hon går hem med en packe seriealbum som hon aldrig skulle ha lånat om det inte var så att han stod och bläddrade i dem.

Senare får hon reda på att det är just den här killen som kanske ska börja rida på Holly nu när Tilda själv börjar bli för stor för henne. Och det är ju bra. Det är bara det att hon får också reda på att Samir som killen heter är två år yngre är Tilda. Kan man verkligen bli kär i någon som är yngre? Och hur ska man egentligen bära sig åt för att inte verka som en komplett idiot om man vill lära känna  någon lite bättre? Ja, om det och mycket annat handlar Längtar så jag spricker om, och jag kan verkligen rekommendera den! Dels som högläsning, eller att läsa själv från ca 9-12 år. Har man inte läst de två tidigare delarna så har man tre härliga böcker framför sig.

Läsning på bryggan

Som jag har längtat! Äntligen kunde man ta en flaska vatten, en solstol och några böcker med sig ner till bryggan. Det blåser lite, men solen skiner! Ljuvligt...