Love eller Love? Det är frågan...

Titel; Jag är Love
Författare; Mårten melin
Förlag; Rabén & Sjögren
Recensionsexemplar

Min son heter Love. Alltså med långt o. När han var lite yngre så kunde han ibland vara lite bekymrad över hur hans namn skulle uttalas i engelspråkiga länder, när stavningen är identisk med deras love, alltså kärlek. När min dotter läste Mårten Melins bok Jag är Love så undrade hon såklart om det är Love som i vår Love eller Love som i kärlek, som killen i boken heter. Först sa jag tvärsäkert Love som i namnet. Men sedan när jag läst ett tag och insett vem Loves pappa är så blev jag mer tveksam. Undrar hur Mårten Melin själv uttalar namnet? Skulle vara lite kul att veta.

Jag är Love är en fristående fortsättning på Förvandlad som kom förra året. Pojkarna i de båda böckerna hamnar på samma skola, "monsterskolan" som den kallas av byborna. Kanske inte så konstigt egentligen, med tanke på att där går både vampyrer, häxor, hamnskiftare och andra ovanliga varelser.

Vad jag reagerade på i Loveboken är ungefär detsamma som jag reagerade på i Förvandlad, att pojkarna inte får veta lite mer innan de skickas iväg. Hux flux bara körs de iväg till en skola med galler för fönstrena och annat skumt och inten talar egentligen om för dem varför. Visserligen har de personlig utveckling på schemat, men ändå.

Annars är det här spännande böcker som barnen älskar. De lånas ut hela tiden på bibblan, och det är kö på dem. Det är lite roligt att det finns sådana här böcker som passar åldersgruppen, en sorts "Twilight light" i brist på bättre beskrivning. Jag menar egentligen böcker som gör att 10-åringarna inte behöver låna just från ungdomshyllan med vampyrer, utan kanske vänta med de böckerna något eller några år. Melins serie känns som ett ok alternativ att sätta i händerna på dem, som barnen själva inte tycker känns för barnsligt. Känsliga frågor det där! Och svåra.