måndag 23 april 2012

Kaninhjärta

Titel; Kaninhjärta
Författare; Christin Ljungqvist
Förlag; Gilla Böcker
Recensionsexemplar





Först av allt så vill jag tacka Gilla Böcker igen för en trevlig bokrelease i fredags! Mer sådant i Göteborg om man får önska...

Kaninhjärta är en sådan där bok som inte släpper taget om en bara för att man har läst ut den. Jag tror inte det spelar någon roll egentligen om man tycker om den eller inte, den stannar kvar i vilket fall som helst. Nu tyckte jag om den, men det gör inte att det känns lätt att skriva om den. Tvärtom tror jag. Jag har funderat och funderat, hela helgen egentligen, på vad jag tycker och hur jag ska formulera mig. Utan att egentligen kunna komma fram till någonting vettigt. Så nu kör jag i alla fall!

Det tar ett tag för en läsare att komma in i rytmen i språket i Kaninhjärta, men när man väl gjort det så är det nästan vilsamt att läsa. Det här är en mörk, suggestiv roman och det lite lågmälda språket tror jag gör att man lättare kan ta till sig historien.

Handlingen lite snabbt och utan, hoppas jag, spoilers är den att Mary och Anne är ett tvillingpar som alltid, hela deras liv, har varit starkt knutna till varandra. Egentligen så behöver de ingen annan. Eller det är vad de själva tror åtminstone. De var så starkt förknippade med varandra att folk, till och med deras egen mamma, kallade dem för Marianne. Mary och Anne blev till MaryAnne som blev till Maryanne som blev till Marianne. Flickorna fick frågor som; Hur mår ni?Vad har ni gjort idag? Som om de hela tiden kände exakt samma känslor och tyckte exakt samma saker.

I början av boken så har deras pappa precis lämnat familjen för att han har träffat en annan kvinna. Mamman är förtvivlad och mycket sårbar och tappar greppet fullständigt. Döttrarna, framförallt Mary, som är den som anses vara den som är mest framåt, den som styr, tycker det hela är patetiskt och propsar på att hon och Anne ska ge sig av och stanna borta ett tag. De har precis slutat andra året på gymnasiet och har hela sommarlovet på sig.

Så länge de kan minnas så har en spökkvinna ibland tagit kontrollen över Mary. Anne kan se henne och höra vad hon säger, medan Mary aldrig minns någonting av vad som har hänt. Ända sedan de var små har de försökt visa de här händelserna för sina föräldrar som aldrig riktigt kunnat ta det till sig. De har hela tiden förklarat det hela med att Mary lider av narkolepsi, och man ska ju inte gå till läkaren i onödan. Det är något sorts medialt samarbete mellan tvillingarna, eftersom Mary är den som döda männsikor talar igenom och Anne är den som kan höra vad de säger. Den enas gåva är ingenting värd utan den andra.

Genom viss manipulation av pappan som av dåligt samvete ger dem en del pengar, samt att de vid ett besök hos pappan snor med sig hans extranyckel, ordnar de så de helt olovandes kan bo i pappans nya lägenhet i Göteborg. Mary mer eller mindre tvingar Anne att lova att inte tala om för mamman var de håller hus någonstans, vilket bidrar till att göra vistelsen till en plåga för Anne.

Innan de åker till Göteborg meddelar spökkvinnan dels att de måste välja väg och dels att Mary funderar på att ta sitt liv.

Det är det här som drabbar mig mest i boken. Den orimliga börda som läggs på Anne. Föräldrarna har på något vis givit upp. Det är som det är. Mary är som hon är, men Anne klarar upp det. Hon är med och hon är oerhört ansvarstagande. Man förlitar sig på att hon ska ta hand om sin syster. Mary går först, dundrar fram och Anne går efter och samlar ihop och sopar över. Det känns som om föräldrarna alltid har varit lite skrämda av sina barn. Rädda för hur nära de står varandra, och helt ovetande om hur de ska hantera situationen. De har någonstans längs vägen valt att inte göra någontinga alls, utan bara trampa på och låtsas att allt är som det ska.

Tjejerna har det fruktansvärt tufft, båda två, men på olika vis.  Anne med sin ständigt närvarande oro över Mary, och Mary med sin depressiva och destruktiva sida som hon inte vet hur hon ska hantera. Efter ett tag i Göteborg träffar de en kvinna, Emilia, som leder en grupp människor med mediala gåvor i arbetet att söka efter en liten försvunnen flicka. Mary blir som besatt av att hitta den lilla flickan medan Anne känner sig tveksam.

Hela den här gruppen människor känns som vuxna personer som borde veta bättre än att dra med två känsliga tjejer i det här arbetet, och det här är då återkommande tycker jag. Med vuxna som inte tar ansvar, som sviker. Mary och Anne har bara varandra att luta sig emot.

Det här är en fascinerande historia. Det är något magiskt med romaner med tvillingar som karaktärer. Det här med att som utomstående se in i en syskon eller annan familjerelation som är speciell är ofta härlig och omtumlande läsning. Titlar som dyker upp direkt är bland annat Den hemliga historien och Själens osaliga längtan.

Som jag skrev precis i början, är det här en roman som man kommer att återkomma till ett bra tag framöver. Vilket inte gör mig någonting alls.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar