Lättläst om ung kärlek

Titel; Så sjukt kär och Kyssas typ
Författare; Mårten Melin

Förlag; Nypon förlag

Mårten Melin har hittills kommit ut med två böcker om Måns och Emma, och det kommer säkert fler. Böckerna innehåller, trots att de är mycket lättlästa, en hel del. En sak jag funderade över när jag läste är hur gamla de ska vara Måns och Emma. Det kanske är meningen att man ska fundera själv, men jag hade velat veta vilken klass de går i. De ska ändå gå på bio själva utan någon vuxen?

Så sjukt kär beskriver just detta, att Måns så gärna vill bjuda Emma på bio, men inte riktigt vågar. När han väl tar mod till sig så stöter han på patrull av annat slag...I Kyssas typ boken kommer det lite svartsjuka med i bilden, och våndan över att inte veta när det är ok att kysssas.

Som sagt mycket lättlästa böcker som jag tror kommer att hitta fram till sina läsare. Helt klart är att behovet av lättläst som ändå inte känns töntigt eller för barnsligt är stort, men att det är svårt att hitta just den balansen. Både då det gäller text och eventuella illustrationer, och inte minst bokomslag. Vissa framsidor som man som vuxen verkligen tror på kan visa sig vara helt omöjliga att få ut, och vissa som man själv inte alls tycker lockar, lånas ut på en gång. Skumt det där...

Får mig helt otippat att tänka på Gotlandsruss...

Titel; Denna dödens kropp
Författare; Elizabeth George
Förlag; Norstedst

Jaha, så har man plöjt igenom denna tegelsten till roman om Thomas Lynley, Barbara Havers och de andra. På ett sätt så älskar jag dessa riktigt tjocka böcker, eftersom jag läser så fort. Det är lite skönt att ha att göra under några kvällar, utan att behöva tänka på att snart måste jag bestämma vad jag ska ta nästa gång. Barnbok? Ungdoms? Vuxen? Men, dryga 690 sidor är lite väl mycket Lynley och co. även med mina mått mätt. Hade kunna vara något kortare om man kapat en del sidospår och ovidkommande personer i boken.

Nu skulle jag nog visserligen aldrig erkänna om det vore så att jag inte tyckte om Denna dödens kropp. Jag tillhör Elizabeth Georges hängiva och trogna skara läsare. Vi som kommer att försätta läsa om Lynley och de andra vad som än händer med böckerna, tror jag. Bara för att. Men! Jag tyckte riktigt mycket om den. Jag tyckte kanske att Thomas Lynley kändes lite mesig i hans sätt att hantera Isabelle Ardery, sin efterträdare. Jag har inte riktigt bestämt för vad jag tycker om den här hyfsat nya karaktären. Man har ju stött på henne tidigare, men inte i en så pass här framträdande roll, och jag får för mig att det inte blir sista gången hon finns med? Jag tycker definitivt inte om hur Ardery (eller ja, om man ska vara petnoga hur Elizabeth George) behandlar Havers. Men, det är ju en sak, en annan, som jag definitivt inte förstår är varför Barbara Havers faktiskt lyssnar på råden, eller om man ska kalla dem befallningarna? Sedan när har denna underbara, egensinniga, empatiska och kloka kvinna börjat lyssna på vad andra människor säger om hennes klädstil? Nej, Lynleys och Havers sätt att foga sig efter denna kvinnas beslut (som ofta är helt katastrofala dessutom) känns lite skumma. Jag förmodar att vi får en förklaring i nästa bok.

Sedan var tillbakablickarna där man fick mordet på John Dresser förklarat för sig fruktansvärda att läsa. Som alltid, naturligtvis, när det handlar om barn som far illa. Det var knappt jag ville läsa tillslut när det kom ett sådant kapitel i boken.

För min del var det bra att det inte ältades för mycket om lady Helens död. Jag var lite rädd att det skulle bli så, att man skulle få följa Lynleys tankar om sin döda hustru alltför mycket. Självklart kan det inte plockas bort helt, det kändes bra som det var.

Lite kort om handlingen då; Thomas Lynley blir av Isabelle Ardery, sin tillfälliga efterträdare, tillfrågad om han tills vidare komma tillbaka till avdelningen. Gruppen har fått problem med ett mord på en ung kvinna på en gammal kyrkogård i London. Dels har utredningen kört fast, dels får Ardery inte personalen med sig. Alla vill mer eller mindre att Lynley ska komma tillbaka. Kanske med undantag av John Stewart som själv är ute efter tjänsten. Till de flestas förvåning går Lynley med på att komma in som Arderys rådgivare, för att hjälpa henne in i rollen. Det är heller ingen hemlighet att det här fallet fungerar som ett typ av eldprov för Ardery. Löser hon det smidigt blir hon förmodligen kvar, och erbjuds tjänsten permanent. Klantar hon till det åker hon ut med huvudet före.

Handlingen pendlar, dels geografiskt mellan London och Hampshire, dels tidsmässigt mellan nutid och kanske ca 30 år tillbaka tiden. Tillbakablickarna ger oss bakgrunden till en av karaktärerna i boken. Vem dessa syftar på får man inte rent konkret reda på förrän på slutet, men man anar hyfsat tidigt vem de syftar på. Som jag nämnde tidigare tycker jag de här delarna är otäcka att läsa. Kanske också en onödigt lång beskrivning av den här personens förmodade karaktär.

Om man bortser från några lite onödiga sidospår så tycker jag boken håller vad det gäller spänning hela vägen. Slutet är väldigt bra. En annan sak som inte alls har med Elizabeth George eller hennes böcker att göra) är att jag blir grymt sugen på att åka till Hamshire för att få se dessa ljuvliga New Forest ponnyer! Jag har varit en hel del i London och andra delar av England och Skottland men aldrig i New Forest. Får nog bli en tur dit någon gång i livet. Hade med min familj en väldigt fin upplevelse när vi efter mycket letande i tryckande hetta fick syn på Gottlandsrussen på Lojsta! Skulle vara fint att komplettera denna upplevelse med att få se fina New Forest ponnys.

Jag tror jag lyckades skriva det här inlägget med inte alltför många spoilers, eller vad tycker ni?!

Sommaren jag blev vacker

Titel; Sommaren jag blev vacker

Författare; Jenny Han

Förlag; B Wahlström

Det var ett tag sedan jag läste Sommaren jag blev vacker nu, men eftersom jag precis läst tvåan; Ingen sommar utan dig, och snart kommer att skriva om den, känns det lite bra att publicera detta inlägg från Annettes bokblogg på Bibliotekskatten också.

Vi får möta två familjer, eller delar av dem, som alltid firar sommaren tillsammans i en av familjernas sommarhus precis vid havet. Miljöerna är underbara; gammalt lagom slitet trähus med skönt nedsuttna soffor, stora träverandor, härligt kök, precis vid stranden osv. Man blir avundsjuk! Jag vill också ha ett sådant hus att åka till varje sommar.

Huvudpersonen heter Belly och kommer till huset tillsammans med sin storebror Steven och sin mamma Laurel som är barndomsvän till Susannah, som äger huset. Susannah har två söner; Conrad och Jeremiah, som Belly och Steven då har träffat varje sommar ända sedan de var riktigt små.

Man får tillbakablickar genom hela boken, vilket ger en djupare bild av hur relationerna mellan ungdomarna har varit genom åren.Det står ganska snart klart att Belly är förälskad i Conrad, och har varit det i många år, medan Jeremiah är intresserad av Belly. Men, saker och ting förändras? Det är mycket som händer denna sommaren. På både gott och ont.

Det är mest Belly man följer, hur hon tänker och vad hon känner. Det kommer ytterligare en kille, Cam, in i bilden vilket komplicerar saker ännu mer. Det är svårt för alla inblandade att förhålla sig till varandra. Är det som syster och "nästan" bror, eller tjej och kille? Ingen vet riktigt nu när de alla blivit äldre. Conrad har också andra bekymmer denna sommar. Det har de alla, men det kanske märks tydligast på Conrad som har svårt att hantera situationen.

Jag tycker alla personer i boken är kärleksfullt beskrivna, men kan inte låta bli att jämföra Belly med Auden, som huvudpersonen heter i Mycket mer än så av Sarah Dessen. Det är en hel del likheter, men jag tyckte nog mer om Auden. Trots sin bristfälliga sociala förmåga känns hon på något vis som en varmare person.

Men, som sagt, jag kommer absolut att läsa del två och tre och jag tror att det här är en bok som kommer att vara utlånad mycket i år!

Gudar, jättar och evig vinter

Titel; Odd och frostjättarna
Författare; Neil Gaiman
Förlag; Bonnier Carlsen

Jag ska ha några bokprat till innan terminens slut, bland annat med några fyror. Nu är ju inte detta den åldersgrupp där jag är som bäst påläst, så jag behöver fylla på förrådet lite... En av böckerna jag läst är Odd och frostjättarna.

Vi får träffa Odd, som bor med sin mamma (som rövats bort från Skottland under en vikingaräd) och hennes andra man. Odds pappa dog under ett plundringståg. På grund av en olycka strax efter pappans död haltar Odd svårt och styvpappan tycker mest att han är till besvär.

Även utanför hemmet med styvpappan som inte är riktigt snäll, känner Odd att han är annorlunda. En dag får han nog och ger sig iväg. Till saken hör också att det råder ständig vinter, den vill inte släppa taget. Odd letar sig fram till sin pappas gamla koja i skogen, där han träffar en björn, en räv och en örn. Äventyret kan börja!

Det här är en ganska lättläst fantasyberättelse, och det underlättar nog lite om man har ett interesse för vikingatiden och asagudarna.

Inte som Hungerspelen eller Frost men klart godkänd

tycker jag att

Titel; Cirkeln
Författare; Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Förlag; Rabén och Sjögren

var! Vad jag kände när jag läste var att jag reagerade på vissa likheter med andra böcker, vilket ju är oundvikligt när man läst mycket ungdoms. Men, problemet var att jag tillslut började leta likheter och det blev lite jobbigt att läsa med sådana glasögon. Inte för att jag led på något sätt under tiden jag läste. Tvärtom!

I och med att så många har skrivit om boken redan, på olika plan, så känns det här inlägget smått onödigt, men det känns också konstigt att inte skriva någonting...

Lite kort så har vi 6 tjejer i en liten bruksort, där nästan allt utom möjligtvis pizzerian är nedlagt. De här tjejerna har absolut ingenting gemensamt och har absolut inget som helst intresse av att lära känna varandra närmare heller. Det blir en minst sagt påtvingad vänskap i och med att det visar sig att alla 6 är häxor med olika egenskaper, och också utvalda att tillsammans bekämpa de onda krafter som är på väg att växa sig starkare än på många år. Några av tjejerna vill absolut inte vara med om det här, några är väl lite lagom skeptiska och någon tycker det känns helt ok redan från första början. Som en chans att själv påverka och ändra på saker och ting som känns tunga i tillvaron. Nu är det ju inte meningen att de ska använda sina olika gåvor för att lösa sina privata problem, men det blir ju svårt att låta bli.

Meningen är att de ska lära sig att samarbeta för att till fullo kunna utnyttja sina krafter. Faktum är att de måste arbeta tillsammans för att förhindra att fler häxor mördas.

Om man ska reagera negativt på någonting, så tyckte jag nog att jag saknade lite mer bakgrund till vad exakt det är som håller på att hända? Varför växer sig de magiska, mörka krafterna starka just nu och varför är de här tjejerna utvalda och vad är det de ska göra? Mer än att ta reda på vem som är ond och hindra honom/henne från att döda fler häxor? Det saknas lite information här tycker jag men det klarnar kanske i tvåan. Eller så kanske jag missade någon viktig information?

Det bästa med Cirkeln, tycker jag, var inte just de magiska inslagen utan beskrivningen av tjejerna. Jag tyckte att deras olika personligheter kom fram så bra. Man sympatiserade med dem alla! Eller, tja , nästan alla i all fall, och ville att de skulle ta sig igenom de där åren som kan vara så extremt påfrestande på ett bra sätt. Det känns nästan som om alla tjejerna är baserade mer eller mindre på någon verklig person, de blir verkligen levande med sina våndor över kärleksliv, skola, familj, vänner, ja livet helt enkelt.

Som sagt, för mig var det här inte lika bra som Hungerspelen eller Frost, om man nu ska hålla på och jämföra. Men, jag kommer självklart att läsa tvåan och trean när de kommer. Känns bra att ha läst Cirkeln så man kan svara på lite frågor när de dyker upp på bibblan!