Kate Morton; I det förflutna

Titel; I det förflutna
Författare; Kate Morton

Förlag; Forum

I det förflutna utspelar sig i London och på den engelska landsbygden, i nutid och under tiden för andra världskriget. Som alltid i Kate Mortons böcker så handlar det om en händelse i det förflutna som får följder i nutid.  Jag har tidigare läst och tyckt om både Den glömda trädgården och Dimmornas lek av författaren. Inte så att jag hoppade högt av glädje när jag såg att Morton kommit ut med en till, men lite glad blev jag nog.

Edie Burchill arbetar på ett litet bokförlag i London, och är för en Londonälskande bibliotekarie inte särskilt svår att tycka om. Eftersom bostadsmarknaden är som den är i London så får Edie problem när hon blir lämnad av sin partner och då inte har råd att ha kvar lägenheten. En ytterligare komplikation är att hon helst inte vill berätta om separationen för sina föräldrar. Edie och mamman har aldrig stått varandra särskilt nära, och de har svårt att tala med varandra överhuvud taget, och framförallt om lite svårare saker.

En söndag när Edie är hemma hos föräldrarna på söndagsmiddag kommer det ett gammalt brev adresserat till Edies mamma. Det är ett brev som varit på villovägar under lång tid, och som nu äntligen kunde delas ut. Mamman blir märkbart upprörd över brevets innehåll och de blåser av hela middagen. Edie får aldrig något riktigt svar när hon försöker få svar på vad som egentligen stod i brevet och varför mamman reagerade så starkt som hon gjorde när brevet.

Sedan slumpar det sig så att Edie under en biltur hamnar utanför exakt den herrgård där hennes mamma bodde som evakuerad under kriget. Den herrgård som det gamla brevet kom ifrån. De tre gamla damerna som bor på herrgården är de systrar som också bodde där under kriget. De har, av olika anledningar blivit kvar hemma. De äldsta, tvillingarna Persephone och Seraphina, har i alla år tagit hand om sin halvsyster Juniper. Juniper blev sviken av den unge man hon skulle förlova sig med, under kriget. Hon hämtade sig aldrig från detta svek och systrarna har gjort allt för att skydda henne från världen t i alla år.

Det är en väldigt exentrisk familj med många sorger i bagaget som Edies mamma hamnar hos som ensamt evakueringsbarn. Men hon blir väldigt väl omhändertagen. Så bra faktiskt att hon inte vill åka tillbaka till London när föräldrarna kommer för att hämta henne med hem igen. Hon har alltid älskat att läsa och skriva och här i denna författande familj får hon all stimulans till att utveckla sitt skrivande hon kan önska.

Edie undrar självklart varför mamman aldig talat om den här tiden. Vad är det hon inte vill berätta? Edie får kontakt med systrarna på slottet och förstår att det döljer sig mer än en hemlighet bakom de tjocka murarna. Det är ett mysterie som ska lösas, utan att för den sakens skull vara den deckare. Det är trevligt och välskrivet. Det blir aldrig tråkigt, men över 500 sidor känns aningen för långt. Skulle inte ha gjort något om det kortats av något.

Det kändes lite tomt...

...när jag läst ut

Titel; Huset vid havets slut
Författare; Elly Griffiths

Förlag; Minotaur

Precis som det gjorde med de två första böckerna i serien om Ruth Galloway också. Lite orolig var jag ju, att trean inte skulle hålla måttet, att man skulle bli besviken. Men nejdå! Mysfaktorn är lika hög här i tredje delen av denna välskrivna deckare som i de båda första.

Nu är det flera veckor sedan som jag läste ut boken, och som vanligt är det inte bra att vänta med att skriva om en bok man precis har läst. Hur bra den än är, så tycker i alla fall jag att det är lättast att skriva om en bok när man har den i färskt minne och inte hunnit läsa en massa annat efteråt. Men, eftersom jag inte skrivit någonting alls på bloggen på alldeles för länge blev det som det blev.

Som vanligt så njuter jag av att läsa om platsen, Norfolk, där romanerna utspelar sig. Det känns som om Elly Griffiths genuint gillar den här platsen på jorden, och det förmedlar hon bra till oss läsare. Sedan kan man ju inte annat än att tycka om Ruth, Nelson och de andra. De känns som riktiga människor med sina fel och brister.

I den här boken så hittar man skelettdelar djupt begravda i sanden i en klippskreva. Det visar sig vara skeletten av sex män från 40-talet. Mitt under kriget med andra ord. När det sedan står klart att männen blivit kallblodigt avrättade, skjutna i huvudet, samt att det är tyskar det handlar om, står kriminalkommisarie Harry Nelson med ytterligare ett brott från en annan tid att lösa. Tur då att han kan ta hjälp av Ruth Galloway!

Som sagt; välskrivet, härliga miljöer, väl sammansatta karaktärer med hög charmfaktor och en helt ok deckar historia. Det kommer man rätt långt med. Lägger man sedan till att Ruth fortfarande inte talat om för någon vem som är pappa till lilla Katie samt att Nelsons fru plötsligt lägger märke till en speciellt formad virvel i Katies hår under namngivningen, så hinner man (jag!) knappt avsluta trean förrän jag börjar längta efter fyran!

Änglar, finns dom?

Titel; Extra, en morgon stod hon bara där (Hcg)
Författare; Per Nilsson

Förlag; Alfabeta

Ja, det verkar i alla fall finnas gott om änglar i litteraturen. Jag tycker jag har stött på dem lite här och där, både i barn, ungdom och vuxen det sista. Som exempel kan jag nämna; Angelologi, änglarnas tecken  av Danielle Trussoni, Fallen ängel av Becca Fitzpatrick, Djävulsdåd och änglavrål av Helena von Zweigbergk och slutligen Extra, en morgon stod hon bara där av Per Nilsson.

Nu handlar det ju om lite olika typer av änglar, men ändå.

En morgon stod hon bara där handlar om Extra och Pim-Pim, och är den första i en serie. Första gången Pim-Pim ser Extra så är han ute och spelar fotboll på rasten med kompisarna. Bollen far iväg utanför plan och Pim-Pim jagar iväg efter den. När han kommer fram så står Extra där med foten på bollen. Ja, då vet han förstås inte att hon heter Extra. Han vet överhuvud taget ingenting alls om den här tjejen som bara står där och liksom inte verkar höra riktigt hemma. Bara att han blir nervös av henne, lite blyg. Han som inte alls brukar bli blyg vet inte riktigt hur han ska hantera situationen. När hon lyfter på foten så att han kan ta bollen igen så lägger han märke till en liten vit fjäder som ligger där på marken, och doften av äpple...

Nästa gång de träffas så följer hon med honom hem, och han känner sig märkvärdigt nöjd, och utvald. Tredje gången de ses är när Extra plötsligt står på tröskeln till Pim-Pims klassrum och ska börja i samma klass, och inte låtsas om honom alls. Hon pratar med alla andra, men inte med Pim-Pim.

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken och ser fram emot att ha med den på bokprat på jobbet. Ska bli kul att se om den blir mycket utlånad. Jag hoppas det, och jag ser redan fram emot nästa del i serien.

Kärleken, den kärleken

Titel; Dilsa och kärlekens mysterier (Hcf)
Författare; Petrus Dahlin
Illustratör; Sofia Falkenhem

Förlag; Rabén & Sjögren

Det finns ju en liten nätt samling deckarförfattare, även då det gäller författare som skriver för barn och ungdom. En av mina favoritserier för lite yngre barn är den om Kalle Skavank, skriven av Petrus Dahlin. Kalle kallas för Kalle Skavank därför att han skadade sitt ena ben i en olycka när han var liten. Han sprang rätt ut på ett tågspår. Kalle klarade sig, men hans mamma som räddade honom, dog i olyckan.

Kalle bor tillsammans med sin pappa som äger en liten kiosk där Kalle hjälper till när han är ledig. Han löser också olika mysterier som folk kommer till honom med. Alltså kan han kalla sig kioskdeckare! Mycket fyndigt! En av mina favoritfigurer i böckerna om Kalle Skavank, är Kalles kusin Dilsa. De jobbar alltid ihop när det drar ihop sig till ett nytt fall att lösa.

Nu har Dilsa fått en egen serie, och först ut är alltsås Dilsa och kärlekens mysterier. Smart drag där, tycker jag, om det kanske är så att man missar en del läsande tjejer i och med att det är Kalle som kanske märks mest i Kalle Skavank serien. Här är det Dilsa som är huvudperson. Kalle finns med, men bara i utkanten av berättelsen.

Det är en mysig bok, det enda som stör lite är det att Kalle inte tycker det är något riktigt fall att lösa. Det är ju bara en tjej som är kär i en kille och inte vågar fråga chans för att hon är så blyg? Vad är det för mystiskt med det? Dilsa ser det inte riktigt så, hon ser det som en uppgift att lösa. Att ta reda på om killen är kär tillbaka. Den här motsättningen gör det till lite av ett "tjej och kill problem". Att det blir lite tjejigt att lösa kärleksmysterier. Killarna håller sig till annat. Nu är det ju jag som vuxen som läser med mina vuxenglasögon såklart, men lite störd blir jag.

Hur som helst så tror jag den här serien kommer att gå ut minst lika bra som Kalle Skavank böckerna på bibblan.

Jag har ju lite tur som har dottern, hon får agera testpanel, på hur boken fungerar på tjejer i "snart tio-årsåldern"!