Lika bra som

Utan ett ord och Alltför nära tycker jag nog inte att

Titel; Morgonen hon försvann
Författare; Barclay Linwood
Förlag; Kabusa

var. Klart bäst är, i mitt tycke, Utan ett ord, som jag tyckte var riktigt bra. Men de andra två är helt klart ok läsning. Det är spännande böcker med ett driv som gör att man vill läsa vidare. Och kanske är det jag som är lite trög, men jag tycker Linwood är skicklig på att lura läsaren när det gäller slutet. I Morgonen hon försvann möter vi Tim Blake som är en frånskild, inte så värst framgångsrik bilförsäljare, som ska ha sin dotter,Sidney, boende hos sig över sommaren. I vanliga fall bor Sidney med mamman och mammans nya man. Också han bilförsäljare, men lite mer framgångsrik sådan.

Blake ser fram emot sommaren, livet är inte så illa ändå. Jobbet fungerar hyfsat och Sidney ska sommarjobba på ett hotell i stan. Det flyter på så sakta, men så en dag så kommer Sidney inte hem efter jobbet. När Tim åker till hotellet får han till svar att någon Sidney har aldrig arbetat där...Han börjar med efterforskningar, frågar runt, håller koll på människor och affärer längst gatan där hotellet ligger, men får till en början inget napp. Inga av Sidney vänner vet vart hon har tagit vägen och polisen tar inte särskilt allvarligt på saken. Så hittar man Sidney bil, övergiven på en parkeringsplats, med blodspår från två personer i bilen, dels från Sidney själv och dels från en annan person, som sedan hittas mördad.

Det finns fortfarande inga livstecken från Sidney och mardrömmen bara växer. Någon annan, med annat än Sidney bästa för ögonen, verkar lika desperata av att hitta henne som Tim Blake själv.

Som sagt, en spännande historia och skön avkoppling för stunden, och har man inte läst de två första tycker jag man ska göra så!

Horses, horses, horses # 1

När vi höll på som bäst att flytta om på Barn- och ungdomsavdelningen på jobbet, och jag satt och gallrade och fixade med hästhyllan, så fick jag plötsligt en rad av en låt i mitt huvud som jag inte kunde bli av med; Horses, horses, horses...Ingenting mer, bara detta ord, om och om igen. Väldigt enerverande. Tillslut kom jag på att det var Meg Ryan's röst jag hörde, ur filmen 'När Harry mötte Sally', i en scen på ett stort varuhus där Meg Ryan och Billy Crystal sjunger karaoke. Så kan det gå.

Det har ju egentligen ingenting alls att göra med det här inlägget, men det var när jag höll på där och fixa med hyllorna, bläddrade lite i böckerna, hela tiden med den där raden i huvudet, som jag kom på att jag skulle skriva några inlägg om hästböcker jag läst. Helt idiotiskt egentligen, eftersom det råder lite semesterstiltje här på bloggen, utan att det för den sakens skull råder någon som helst brist på böcker att skriva om, eftersom jag precis som vanligt läser massor. Men, det känns ändå lockande med hästböckerna eftersom jag läst en hel del sådana genom åren. Först då, så klart, när jag själv växte upp, sedan i och med mitt arbete, och sist men inte minst sedan vår dotter, T, började läsa hästböcker.

Först ut i den här lilla serien Häsboksinlägg, får nog bli en av T's, och mina för den delen, favoriter; Sigge-serien av Lin Hallberg, med ljuvliga illustrationer av Margareta Nordqvist. T tycker nog egentligen att hon är lite för stor för Sigge böckerna nu (10 år), men kan absolut inte låta bli att läsa dem i alla fall, så snart det kommer ut en ny. Likadant med Lin Hallbergs serie om Teddy, som kommer att få ett helt eget inlägg längre fram.

Serien om Sigge och de andra shettisarna heter egentligen BUS - Brobyungarnas shettisar. I den första boken, Alla älskar Sigge, får vi träffa Elina, som när hon är ute med sin mamma i bilen, får syn på en hage där det går ett gäng shettisar på bete. Hon fullständigt kräver att mamman ska stanna bilen så hon får kliva ur och ta sig en närmare titt på dessa ljuvliga varelser. Mer än så behövs inte. Elina är fast. När hon sedan får lov att börja ta ridlektioner för Ingela (världens bästa ridlärare!), och dessutom träffar älsklingshästen Sigge, är lyckan total.

Elina blir, en hästtjej uti fingerspetsarna. En sådan där tjej som lever och andas hästar. Dom finns, vet ni, på riktigt! Allt kretsar kring stallet och favorithästen. Men, vad som är så mysigt med Siggeböckerna är att de rymmer en del annat också. Elinas ridkompisar, som också älskar att rida, och som också har favorithästar, tar en del plats i böckerna. Det är inte helt lätt att vara 8-9 år sådär och kanske tycka om samma häst! Det kan bli helt enorma problem. När det sedan är så att Elina är hästtjej i kvadrat och de andra så där lite lagom intresserade kan det bli problem där också. Det gäller ju att hitta en balans i tillvaron, vilket kan vara knepigt som liten tjej eller kille. Hur som helst är det här riktigt mysiga böcker, inte minst med tanke på de urgulliga illustrationerna. Kul är också Sigge och hästbrorsan Sam (och de andra hästarna???) finns på riktigt i Lin Hallbergs ägo. In i mellan kommer det lite tunnare böcker utanför BUS-serien som exempelvis Sam och Sigge, där man får träffa shettisarna innan de kom till Brobystallet.

Siggeböckerna i ordning är:

1. Alla älskar Sigge
2. Torsdagar med Sigge
3. Kom igen, Sigge
4. Sam och Sigge
5. April april, Sigge
6. Ridläger med Sigge
7. Simma lugnt, Sigge
8. Äventyr med Sigge
9. Det spökar, Sigge
10. Hoppa högt Sigge

I november 2011 kommer nästa lilla bok om Sam och Sigge;
Natten då Sigge föddes. Både jag och T kommer säkert att läsa så fort vi kan lägga vantarna på den...

Sedan har det också kommit;

Sigges kompisbok
Ponnystallet 1 
Ponnystallet 2

Så det finns en del att läsa och pyssla med för den som, precis som Elina, blivit drabbad av Siggesjukan!

Sommarhuset

Titel; Sommarhuset

Författare; Anna Fredriksson

Förlag; Forum

Jag tyckte om Sommarhuset, även om jag fick lite ont i magen av den. Men det var kanske det som var meningen? För det första så får jag ju erkänna att jag till en början kände stort medlidande med Eva då hon efter mammans självmord hamnar i en situation där hon själv ser det som självklart att hon, och hon ensam, ska ärva mammans sommarhus. Syskonen har ju aldrig varit intresserade? Det är ju hon, Eva, som tillbringat all sin lediga tid där tillsammans med mamman, som stöd, men också för att hon verkligen älskar det där huset, det där stället. Jag kan förstå den oresonabla skräcken i att inse att det kanske kommer att bli så att någon annan, helt främmande familj, kommer att springa i ens egen trappa,  strosa längst ens egen stig ned till vattnet, eller sitta på ens egen altan om sommarkvällarna. Hemska tanke.

Det här är en bok om relationer, kanske missförstånd sedan lång tid tillbaka, och om att plötsligt inse att ens liv som det sett ut tidigare kommer att ändras, och att man inte vet hur saker och ting kommer att se ut i fortsättningen.

Vad som känns mest sorgligt i boken, tycker jag, är att man förstår ju att syskonen haft en nära relation under en tid då de växte upp, att Eva tog hand om sin lillasyster och att systern såg upp till Eva och strävade efter hennes gillande. Någonting hände på vägen, när Eva blev fast (eller gjorde ett val) att ensam ta ansvar för mammans liv. Mamman som var akademiker ut i fingerspetsarna, som alltid arbetade och satte sitt arbete före allt annat. Men som också var sjuk, så pass sjuk att Eva aldrig kunde släppa kontrollen helt, att hon alltid gick omkring med en liten gnagande känsla av oro.

Man vill ju gärna tro på det där som prästen säger till Eva i boken, att vad som är så fint med syskon är att man alltid har dem kvar, vad som än händer. Men, mitt i en bitter arvstvist med vitt skilda meningar om vad som är rätt och riktigt, tänker nog de flesta inte riktigt så.

Hur som helst så är ju ens syskon människor man har känt på ett väldigt speciellt sätt hela livet och samtidigt en fantastisk tillgång. Någon eller några som man kan vara sig själv tillsammans med på ett unikt sätt. Sedan kan det nog vara bra att inse att även om man är syskon så känner man inte till vartenda skrymsle hos varandra. Och tur är väl det?

Det är en lättläst bok, som inte lämnade jättestarka spår precis efter läsningen, men som jag kommer på mig själv med att tänka på då och då. Den lämnar lite frågetecken efter sig. Jag hade velat gå in lite djupare i några av personligheterna, som exempelvis mamman. Nu blev det lite känslan av att skrapa på ytan. Komplexa personer och komplext ämne som kanske kräver lite fler sidor för att kännas riktigt hel. Men, som sagt, jag tyckte om boken, och det måste ju ändå vara ett gott tecken att jag som läsare skulle vilja veta mer om personerna?

Fifteen love

Titel; Fifteen love

Författare; Peter Barlach

Förlag; Bonnier Carlsen

Jag läste Inte bara tennis när den kom, jag tror det var 2007. Då var John bara 12 år och hans mamma hade precis omkommit i en bilolycka. Sedan har jag av någon anledning inte läst Dubbelfel, som är den andra boken om John. Varför vet jag inte riktigt, för jag tyckte mycket om Inte bara tennis.

I Fifteen love har John hunnit bli 15 och ska fylla 16. Det är helt andra tankar i hans huvud nu, såklart, om man jämför med den första boken. Nu är det mycket sex och festande som tar plats. John går i nian och är väldigt trött. Han är skoltrött och han är trött på tennisen och trött så där i största allmänhet. Han går liksom och väntar på att något ska hända. Vilket det också gör. Jag tycker det är fint skildrat, det där om att på ett sätt vilja att något ska hända men på annat plan vilja stoppa det som håller på att ske. Att man är medveten om att något är fel, men att det ligger utom ens kontroll att göra någonting åt det. Som om stenen i rullning inte går att få stopp på.

Jag blev, även om jag gillade ettan, positivt överraskad av läsningen. Nu hoppas jag att det kommer en bok till. Jag vill väldigt gärna veta vad John tänker göra av sina nyfunna livserfarenheter.

Utan djur så dör jag

Titel; Utan djur så dör jag

Författare; Siri Spont

Illustratör; Jonna Björnstjerna

Mysig bok om Tilda och bästa kompisen Thea, som efter att ha parat sina kaniner, står där med en hel koloni kaniner. Deras föräldrar är väl inte så där över sig förtjusta, så tjejerna har lovat att skaffa fram lyckliga ägare till alla ungar.

Det bästa med den här boken är inte djuraspekten, även om det är kul att läsa om kaninerna, hundarna, hästarna etc., utan hur kompisrelationerna skildras. Det är så mitt i prick på ”leka tre temat” fast för lite äldre barn.

Att texten bryts av med lite gulligt humoristiska illustrationer i ett serieliknande format gör det hela ännu roligare att läsa. Jag ser fram emot att läsa de andra delarna i serien när de kommer och jag tror att det här blir en riktig hit för många läsare i den ”icke existerande bokslukaråldern”…

Läser gärna mer av

Titel; Fyra dagar fyra nätter

Författare; Morgan Matson

Förlag; Rabén & Sjögren

Jag hade verkligen rätt så höga förväntningar på Fyra dagar fyra nätter. Allt positivt som skrivits om den på Amazon och inte minst Johanna Lindbäcks inlägg på Bokhora bidrog självklart till detta. Bara jämförelsen med Sarah Dessen gjorde ju att jag ville läsa med en gång. Och jag blev inte besviken, tvärtom. Jag gillar verkligen det här och bara hoppas att det kommer mer. Jag har inte kollat upp om det är någon ny roman på gång på engelska ännu, det kanske det är?

Sedan gillar jag Morgan Matsons tack i slutet av boken där bland annat David Levithan och Jenny Han nämns. Känns mysigt att tänka sig att dessa författare suttit och fikat och pratat fyra dagar fyra nätter och Ingen sommar utan dig tillsammans!

I början kände jag mig lite kluven till de inflikade låtlistorna och reseanteckningarna om de olika delstaterna, men efter ett tag tyckte jag absolut att jag ville ha med dem. Huvudpersonerna, Roger och Amy är sådana där karaktärer som man bara älskar med en gång och verkligen vill veta allt om, och de här inflikade sidorna gör att det känns som om man kommer de närmre inpå livet.

Amys liv är inte alls särskilt muntert i början av boken. Pappan har omkommit i en trafikolycka där det var Amy som körde bilen. Hon anklagar sig själv, även om olyckan inte var hennes fel. Mamman är inte till så stor hjälp här heller. Hon bestämmer sig hux flux för att familjen, det vill säga Amy, hennes tvillingbror Charlie och mamman, ska flytta från Kalifornien till Connecticut för att få en ny start. Charlies drogproblem, som alla har mer eller mindre blundat för alltför länge, spårar plötsligt ur helt och han sätts på en avgiftningsklinik. Mamman själv flyttar iväg själv först för att fixa med nya boendet och det är meningen att Amy ska komma efter direkt när hon slutat skolan. Problemet är att hon behöver få med sig familjens bil, och hon kör inte bil längre. Inte efter olyckan. Man kan fundera lite över mammans sätt att hantera saker och ting här. Amy blir lämnad ensam och får hantera all sorg och all skuld över olyckan helt ensam. Till saken hör att Amy är, eller har i alla fall alltid varit före olyckan, en ”duktig flicka”. Hon fixar, hon klarar, hon är inte till bekymmer. Till skillnad då från brorsan. Förmodligen hänger mamman upp sin egen tillvaro på det här att hon vet att hon kan lita på Amy. På Amy som håller på att gå i bitar utan att någon lägger märke till det.

Bilkörningsproblemet löser man genom att mammans väninnas son, Roger, kommer in som en räddande ängel och erbjuder sig att köra Amy. Vad ingen av mammorna vet är att Roger har en egen agenda. En liten sak som han känner att han behöver ta hand om. Något ouppklarat. Allt som krävs är en liten omväg från deras in i minsta detalj planerade resrutt.

En resa på fyra dagar genom landet, som Amy befarat skulle bli helt outhärdliga dagar, blir efter deras första lilla omväg någonting helt annat. Sakta börjar Amy känna och tänka igen. Hon träffar människor som får henne att vakna upp ur den där dvalan hon befunnit sig i allt sedan bilolyckan. Det kanske finns en väg tillbaka genom sorgen, en väg tillbaka till ett vanligt liv igen.

Som sagt, jag gillar det här jättemycket. Amy och Roger är helt underbara karaktärer med mycket värme och den där stillsamma typen av humor som jag bara älskar. Jag läser gärna mer av Morgan Matson och jag läser också gärna mer om Amy och Roger. Lite upplagt för en fortsättning var det väl allt?

En sak till; Den där ”gissa vilken person jag tänker på-tävlingen”, de håller på med. Den gör vi alltid också en variant av i min familj när vi åker bil. Hädanefter kommer jag förmodligen alltid att skänka Amy och Roger en tanke när vi leker den här leken…Och kanske önska att min familj befann sig på en resa tvärsöver USA...

Little Darlings

Titel; Little darlings

Författare; Jacquelin Wilson

Förlag; Alfabeta

Destiny har i hela sitt liv vetat om att hon är dotter till en berömd rockstjärna. Hennes mamma har alltid varit helt ärlig och berättat precis hur det var. Att de var så unga när de träffades, hur förälskade de var, men att det sedan var något som gick snett. Hon har också berättat att precis då hon hade tänkt åka till London och berätta för Destinys pappa att hon var med barn, så fick hon läsa i skvallerpressen att han hade träffat någon annan, som även hon var gravid. Då bestämde Destinys mamma sig för att inte störa, utan att istället vänta på rätt tillfälle.

Destiny och hennes mamma följde med i händelserna kring pappan och hans andra familj genom vad som skrevs i tidningarna. De hade en stor klippbok där de klistrade in alla bilder på Destinys halvsyskon, och på något underligt vis så kände Destiny att hon hörde samman med den här andra familjen som levde så totalt annorlunda mot vad hon själv och mamman gjorde.

När Sunset, som halvsystern som är lika gammal som Destiny heter, och Destiny tillslut träffas (under rätt underliga förhållanden) känner de båda ett starkt band emellan sig. Sunsets mamma, den berömda fd fotomodellen, ställer till ett fasligt liv och skiljer tjejerna åt. Men, nu har de träffats och ingenting kan göra det mötet ogjort.

Man känner igen karaktärer och handling i Little darlings från JW tidigare böcker, och jag tycker om det, precis som jag har tyckt om det mesta jag läst av henne. Främst för att hon alltid skildrar barn och ungdomar så fint. Barnen är för det mesta kloka och omhändertagande och det är ofta någon lite alternativ, halvtokig men innerst inne snäll mamma med i bilden. Ibland blir man aningen trött på alla dumma vuxna som skildras i barn och ungdomslitteraturen, men så känner jag inte då det gäller Jacquelin Wilson, även om det även hos henne förekommer att det är barnen som står för det praktiska och ofta också för förnuftet. Skillnaden tror jag är att hon skildrar i stort sett alla karaktärer med respekt för personen (undantag finns, det existerar riktigt elaka vuxna även hos Jacquelin Wilson, men dem skildras som just elaka, med eller utan förklaring till sitt beteende, och inte bara som hopplöst idiotiskt dumma vuxna). Det finns också alltid bra och omhändertagande vuxna i JW böcker. Det kan vara en mamma, en mormor eller någon annan, men där finns alltid någon.

Har man läst och gillat JW förra bok Tvillingsjälar så tror jag absolut att man tycker om Little Darlings också. En sak gällande JW tidigare böcker; varför dessa barnsligt tecknade omslag? De avskräcker de lite äldre läsarna. Innehållet är ofta mognare är vad omslagen visar och det är (som alla som arbetar med att få barn och ungdomar att läsa känner igen sig i!!!) fruktansvärt svårt att sälja in en bok som signalerar ”barnslig” till unga läsare. Tvillingsjälar och Little darlings är fina undantag, med mycket tilltalande omslag som går hem.