Två inlägg på två dagar! Hur ska detta sluta kan man fråga sig?!? Jag vet inte om detta ens är ett inlägg. Eller jo, det är det ju, för jag skriver det och publicerar det på min blogg. Alltså är det ett inlägg. Men egentligen så är det nog mest svammel och virriga tankar. Jag har funderat lite på samtalet om Stephen Kings "Att skriva ..." som jag var på i tisdags och tänker lite på dessa saker:
Att många förfasar sig över adverb har man ju förstått, och detta gör mig lite nervös. Jag har en känsla av att jag använder alldeles för många adverb när jag skriver. Jag är rädd för att jag använder för många ORD över huvudtaget. Att det blir babbligt, vare sig jag skriver här, på fb eller i andra sammanhang, som i de små skrivprojekt som jag håller på med hemma. Det här är någonting som jag behöver se över känner jag.
Men, då kommer vi in på en annan sak som jag funderat över, den där de nämnde om att så fort man börjar fundera över hur ens text kommer att tas emot så låser det sig ... Om jag ska försöka ha i huvudet när jag skriver att inte använda adverb och vara snålare med orden så kommer det att ta över skrivandet.
Är det här redigeringen kommer in då, måntro? Först skriva pladdrigt med många adverb. Bara skriva på, för att sedan sätta sig och stryka? Det där med redigering har aldrig varit min starka sida. Jag vill få ur mig texten innan den försvinner och sedan tycker jag det är trist att gå tillbaka. Får nog träna på det.
En annan sak som jag tänkt på, eller kanske mer konstaterat, är det här med tipset att läs, läs och läs samt skriv, skriv och skriv. Ja, läser gör jag ju. Sedan har ju livet lite andra ingredienser också, såsom ex familj, hus, trädgård, mat ... Ja, ni fattar ju. Alltså tycker jag att min skrivtid inte finns. Då får jag ta tid ifrån någonting annat och då blir det från läsningen vilket jag inte vill. Besvärligt!
Sist tänkte jag bara nämna att jag blev lite stressad när jag läste
det här blogginlägget av (superduper)duktiga Sara Lövestam, vilket resulterade i att jag raskt reserverade båda hennes grammatikböcker och känner mig faktiskt lite peppad på att läsa. Vad är det som händer? Jag undrar om det hänger ihop med att jag igår när jag satt med dottern (Nej det gjorde jag inte, jag stod och tjuvlyssnade när sonen (20 år) hjälpte dottern (16 år) med matten) och plötsligt förstod vad de pratade om! Jag rusade fram och tvingade dem att titta i facit för att se om jag hade rätt. Det hade jag! Jag höll på att svimma av stolthet (och förvåning). Ett mattetal! På gymnasienivå! Nu var det i o f ett tal som dottern inte hade några som helst problem med, men ändå.
Kanske står jag inför en tid i mitt liv när jag kommer att börja intressera mig för grammatik och att räkna matte? Eller kanske inte ändå. Vi får se. Det är spännande tanke!
