Ännu bättre

Titel; Skuggsida
Författare; Belinda Bauer
Förlag; Modernista
Recensionsexemplar

Jag tyckte väldigt mycket om Mörk jord, Belinda Bauers debut, och jag tyckte ännu mer om Skuggsida. Slutet var så snyggt och oväntat att jag blev faktiskt helt häpen. Man kanske såg det komma, men inte förrän väldigt sent i handlingen. Mycket bra.

Det är också lite trevligt att man träffar personer från Mörk jord i Skuggsida, även om de inte helt och hållet befinner sig i handlingens centrum.

I Skuggsida träffar vi Hollly som arbetar som enda polis i den lilla byn Shipcott. Han lever tillsammans med sin handikappade fru, och han försöker hantera situationen i hemmet så gott det går.

Hela byn chockeras då en äldre kvinna blir mördad i sitt hem. Vem skulle vilja göra någonting sådant? Det har inte lämnats några spår och helt plötsligt så får Holly finna sig att bli ifråntagen utredningen av en inte helt smidig kriminalinspektör. Holly finner sig i situationen, mest för att han helt enkelt inte har något val, men missnöjet finns där hela tiden under ytan. Samtidigt börjar Holly få anonyma meddelanden där någon ifrågasätter hans kompetens som polis och varför han inte agerar.

När det sedan sker ytterligare ett mord börjar tillvaron rasa allt snabbare. De anonyma breven till Holly blir allt grövre, situationen i hemmet blir mer och mer ohållbart och hela tiden känner Holly att det är någon som bevakar honom och alltid ligger ett steg före.

Som jag skrev tidigare, jag tycker det här är riktigt bra. Det är snyggt och jag tycker att karaktärerna växer sig starkare hela tiden. Kanske är det jag som är naiv, men jag såg inte slutet komma förrän sent och jag tyckte det var väldigt bra. Jag ser fram emot att läsa mer av Bauer i fortsättningen.

Sjutton år och skitsnygg

Titel; Sjutton år och skitsnygg
Författare; Emma Granholm
Förlag; Alfabeta
Recensionsexemplar

När Felix kommer hem efter två veckors semester är allt förändrat och han fattar verkligen ingenting. Han som är van att vara den som alla lyssnar på, och kanske framförallt tittar på. Men nu, nu verkar de inte bry sig alls. Inte ens flickvännen Alexa. Hon och kompisarna bara snattrar på om den mystiska Zäta. Det är Zäta hit och Zäta dit och Felix är grymt trött på den där Zäta innan han ens har träffat honom.

Felix är alltså Sjutton år och skitsnygg. Han vet om det och han gillar det. Alexa, flickvännen är också snygg och populär. En sak de har gemensamt är att de har båda två genomgått en medveten förändring för att förändra sina liv. De tröttnade på de personerna de var tidigare och bestämde sig för att göra någonting åt det hela. På vägen har de båda två sårat människor de tidigare umgicks med.

Efter Alexas brytning med sina gamla vänner blev hon kompis med Diana och Suss, vilka nu bildar någon sorts cirkel utanför Felix och Alexa. Hugo, Suss lillebror som själv har det lite besvärligt i skolan brukar också få vara med. Lite på nåder. Felix förändrade beteende gentemot Hugo är fantastiskt fint beskrivet i boken, och en av de saker som jag tyckte allra bäst om.

Det är med andra ord ett litet harem av tjejer som Felix omger sig med, och han gillar det. Framförallt gillar han Alexa. Hon betyder verkligen allt för honom. Och nu har allting förändrats. Inga dyrkande blickar, ingen frågar ens hur han haft det på semestern. Tjejerna bara tittar på klockan och undran om och när den mystiska Zäta ska dyka upp. När han till slut gör det så blir det naturligtvis en konflikt mellan Felix och Zäta. Allt blir en tävling och till Felix förtret är det hela tiden han som kommer till korta. Men det värsta är ändå att han är helt övertygad om att Zäta är intresserad av Alexa.

Till en början satt jag nog och såg lite lätt förvånad ut, för det här liknade inte riktigt Emma Granholms tidigare böcker. Som jag gillar väldigt mycket alla tre. Jag har nästan alltid med dem på bokprat för den här åldersgruppen och de lånas ut bra på bibblan.

Det kändes lite som om; OK, här har vi extremt utseendefixerade ungdomar. Ytan är allt. De vet om det, har ingen lust att ändra sitt beteende och de kommer undan med det. Men efter bara ett kort tag så ser man det fina. Dels att det är Felix som berättar, och hur ofta får man insyn i hur en sjuttonårig kille ser på sitt utseende i litteraturen? Bara det. Och sedan allteftersom konflikten inom gruppen trappas upp, så kommer personerna varandra närmre och vissa saker som hänt i det förflutna kommer de inte undan utan måste ta upp och ventilera med varandra.

Både Felix och Alexa tvingas analysera sitt eget beteende och agerande, och de kommer båda starkare ut på andra sidan. Jag vill inte avslöja för mycket, men slutet känns som en rockkonsert, och jag köper det rätt av. Emma Granholm är absolut fortfarande en av mina favoriter då det gäller svenska ungdomsförfattare och jag är rätt så säker på att Sjutton år och skitsnygg kommer att hitta lika många läsare som hennes tidigare böcker.

Lite tankar om Eld

Titel; Eld
Författare; Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren
Förlag; Rabén &Sjögren
Recensionsexemplar

Egentligen känns det inte särskilt meningsfullt att skriva ytterligare ett inlägg om Eld...Jag vet inte hur många jag läst redan, med de är ganska många. Jag har egentligen ingenting nytt att komma med, allt känns nämnt redan. Men, några rader vill jag ändå bidra med.

Först så känner jag att det måste nämnas att det är rätt fantastiskt att Eld blev recenserad i de stora dagstidningarna på recensionsdatum! Hur ofta händer det då det gäller ungdomslitteratur? Kul.

När jag började läsa Eld fick jag lite lätt panik, för jag märkte att jag inte kom ihåg så bra vad som hänt i Cirkeln. Alla namn, alla magiska förmågor, alla händelser. Jag rörde ihop det och tänkte att, hjälp, skulle jag bli tvungen att läsa om delar av Cirkeln för att hänga med? Jag som redan hade högar att läsa? Men efter ett tag så släppte den där känslan och namn och händelser kom tillbaka till mig.

Nu vill man ju inte komma med spoilers för er som ännu inte läst, men så mycket kan jag ju skriva att det här är spännande. Och fängslande. Man sugs in i den här berättelsen och man sitter som klistrad tills den är utläst. Författarna har verkligen lyckats. De har tagit bitar från olika typer att Fantasylitteratur och de har fått ihop den här mycket täta och drivna berättelse. Synd att det kommer att dröja innan trean kommer! Man vill gärna läsa med en gång...

Något jag tänkte på under läsningen är också att det är häftigt att det är två som skriver. Är det bara jag som inte tycker att det märks? Nu är man ju så inne i handlingen att man kanske inte läser med just de glasögonen på sig, men jag tycker inte man märker alls att det är två författare till boken.

Skalpelldansen

Titel; Skalpelldansen
Författare; Jenny Milewski
Förlag; Telegram
Recensionsexemplar

Ibland känns det lite märkligt. Att vilt slänga sig mellan pek- och bilderböcker, kapitelböcker för lite äldre barn, ungdomsböcker och t ex Skalpelldansen. Men, men. Ombyte förnöjer.

I Skalpelldansen träffar vi författaren Jonas Lerman som skriver skräcklitteratur. Hans romanfigur, en psykopatisk kirurg, Carl Cederfeldts främsta nöje är att tortera och lustmörda unga flickor. Det går bra för Jonas Lerman. Hans böcker säljer bra och livet leker. Så anledningen till att han plötsligt inte har någonting att skriva om kommer som lite av en överraskning för honom. Men så är det i alla fall. Han skriver inte, och utan att egentligen ha reflekterat över det i förväg hör han sig själv i direktsändning meddela att han är färdig med Carl Cederfeldt. Det får vara nog. Han är innerligt trött på att försvara sin romanfigurs sjuka personlighet.

Då beslutet väl är fattat känner han först bara lättnad. Men ganska snart kommer en gnagande känsla av oro, som följs av en skakande upptäckt. Lerman får svårt att skilja på dikt och verklighet. Händelser som han är med om i verkligheten har han för bara några timmar sedan själv diktat ihop hemma i lägenheten. Sedan kommer minnen som han inte visste om att han hade smygande. Allt är en enda röra och Jonas Lerman är rädd att han håller på att förlora förståndet.

Det finns en del ganska groteska scener i den här boken som jag kan tycka är lite väl magstarka, men precis innan slutet blir det riktigt spännande. Jag skulle ha föredragit om det varit lite färre splatterscener och lite mer av den spänning som byggs upp i den avslutande delen av boken.

Trevligt paket

Glad blev jag när jag kom hem och hittade de här godingarna i brevlådan!

Jag tror Pia Hagmar är min nya idol

Ibland har man det extra trevligt på sitt arbete. Som idag när jag fått vara med på en heldag med Pia Hagmar och 40 st 11-åringar som fått en kurs i att skriva deckare! Såååå roligt! Underbart att se alla dessa barn som skrev så pennorna glödde, och helt fantastiskt att lyssna på Pia Hagmar. Otroligt inspirerande och väldigt duktigt med eleverna.

Tuvas boktips nr 1