Maresi Krönikor från Röda Klostret

Titel: Maresi, Krönikor från Röda Klostret
Författare: Maria Turtschaninoff
Förlag: Shildts & Söderströms, Berghs

Här kommer ännu en titel jag tänkte prata om på Minikollot i sommar, Maresi av Maria Turtschaninoff. Jag har tidigare läst Underfors av Turtschaninoff, men av någon anledning läste jag aldrig den som kom efter, Arra, legender från Lavora. 

Huvudpersonen är en ung kvinna, eller flicka egentligen, Maresi. Maresi är 13 år och bor som novis i klostret Röda klostret på ön Menos. På ön är inga män tillåtna, bara kvinnor och det vilar något magiskt över ön och dess invånare. Kvinnorna vakar över gamla hemligheter och riter, en del av dem kanske inte behövts användas på mycket lång tid, men kunskapen om dem består.

De lever ett lugnt och fridfullt liv. De unga flickor som kommer som nya till klostret kan hamna där av olika anledningar. Någon kanske kommer från en fattig familj som behöver pengarna, någon kanske har gott läshuvud etc. Sedan så finns det några som kommer för att de flytt från något, som kommer till klostret för att det är det enda ställe som känns tryggt nog att befinna sig på.

Jai tillhör den här sista kategorin. Alla förstår att hon varit med om någonting hemskt men det tar lång tid innan hon öppnar sig och berättar brottsstycken av det hon upplevt innan hon anlände till klostret.

Boken börjar med att Maresi berättar att hon skrivit ned någonting som hände på ön precis efter det att Jai kommit. Man förstår alltså med en gång att någonting hemskt kommer att inträffa och man förstår också att i alla fall Maresi överlevt och kan berätta om det för eftervärlden.

Sedan tar det ganska långt in i boken innan händelsen, som vi fått ana i början, faktiskt inträffar. Istället beskrivs livet på ön ganska ingående och man förstår att öns traditioner med noviser och Systrar inbegriper en del gammal kraft och magi. Det är i så fall det jag har att invända, att det är lite för mycket fokus på Urmoderna och hennes tjänarinnor etc.

Annars tycker jag om boken om Maresi. Jag gillar att få veta hur de lever, att de tar vara på naturens resurser och inte fiskar ut snäckorna som ger dem den röda färg som är deras huvudsakliga inkomst. Jag gillar hur de tar hand om barnen och hur alla på ön förr eller senare hittar sin plats. Att ingen hetsar barn och unga in i någon fålla. Alla ges tid att känna efter vad man vill ägna såg åt, vad man vill lära sig mer om.

Jag har ingen aning om det är meningen att det ska bli en fortsättning, men jag tycker att det kan anas precis på slutet? Sista kapitlet öppnar hur som helst upp för en eventuell fortsättning, och kommer det en sådan så kommer jag säkert att läsa den.

Hanna Mendels chans

Titel: Hanna Mendels chans
Författare: Suzy Zail
Förlag: Berghs

Just nu läser jag ungdomsböcker för det vilda inför vårt Minikollo på biblioteket i sommar. Det är väldigt roligt, men det kräver att man har läst en hel del hyfsat nytt. De här ungdomarna som kommer på Minikollot är för det mesta storläsare, och då duger det inte att komma där och tipsa om förrförra årets böcker, för dem har de förmodligen redan läst ... Nej, det gäller att försöka hinna med lite nytt och fräscht. Nu är Hanna Mendels chans inte helt ny, men den har stått i min hylla ett tag och jag kände att jag ville ha med den.

Hanna är 15 år och skickas tillsammans med sin familj, som består av mamma, pappa och storasyster, till Auschwitz-Birkenau. Precis som så många andra har familjen fogat sig i sitt öde, under de förändringar de redan varit med om. Fråntagandet av rättigheter, hopfösta i gettot, judestjärnan etc etc. Alla dessa brutala hemskheter som hände utan att vanliga familjer, som Hannas, egentligen hann med att förstå vad det var som faktiskt hände.

Väl installerade i gettot, efter det att de har fått lämna kvar så gott som alla deras ägodelar i sin egen lägenhet, tänker de att de ska bo där, anpassa sig och helt enkelt vänta ut krigets fasor. Inte hade de ens i sin vildaste fantasi kunnat ana vad som väntade.

Pappan skiljs från familjen direkt vid ingången till lägret, men Hanna, hennes syster och mamman får hålla ihop. En del i den här berättelsen som drabbar mig hårt är den att mamman på ett ganska tidigt stadie mer eller mindre förlorar förståndet. Hon bubblar in sig och som ett försvar så vägrar hon förstå vad som händer. Detta gör att allt ansvar faller på systrarna. De får helt enkelt försöka hålla mamman vid liv inne i lägret.

Hanna har en dröm om att en dag bli en berömd konsertpianist. Innan lägret tog hon pianolektioner, även efter det att hon flyttats till gettot fortsatte hon att spela. Pianot var en av de personliga ägodelar de fick med sig från lägenheten. Väl i lägret visar det sig att musiken blir Hannas räddning. Hon blir kommendantens personliga pianist och kan därigenom stjäla sig till lite extra portioner mat, som i sin tur gör att systrarna klarar av att uthärda svälten och misären i lägret.

Problemet med boken är att hemskheterna, allt det förskräckliga som hände under förintelsen kommer lite i skymundan. Mycket på grund av att Hanna själv inte riktigt förstår vad det är som försigår. Inte förrän precis på slutet förstår hon vad det är för tjock rök som ligger över lägret, och vart alla människor som spårlöst försvinner tar vägen. På ett sätt är hon naiv, men å andra sidan är det inte särskilt konstigt. Hon (tror jag, jag vet faktiskt inte om det fanns någon tidsangivelse) kommer till Auschwitz ganska sent, och blir snabbt utsedd att arbeta i kommendantens hem.

Självklart är det hemskheter med i boken, men de mildras något av att Hanna själv är något omedveten om vad som händer. Sedan har vi en spirande kärlekshistoria mellan kommendantens son och Hanna. Till en början verkar Karl närmast kall och minst lika hänsynslös som sin pappa, men all eftersom tiden går kommer de båda ungdomarna av olika anledningar att tillbringa lite tid ensamma, och Hanna får en helt annan bild av Karl och hans tankar och åsikter.

Jag ska absolut ta med Hanna ... och prata om den här boken på vårt Minikollo, men jag känner mig lite kluven, som om man på något vis förminskar det som hände under Förintelsen. På plussidan är att man får ungdomar att läsa om det. Ungdomar som sedan kanske får upp ett intresse och fortsätter med annan litteratur och den vägen får en ingång till historien och vad som absolut inte får lov att hända igen. Någonsin.

It's all about them books ...

Chilliwack used book store parody video goes viral - Chilliwack Times

Snart fem år med Bibliotekskatten!

Jag läste Anna på Och dagarna går och hennes inlägg om firandet av bloggens femårsdag. När jag läste det tänkte jag, herregud, fem år. Det är ju jättelänge! Sedan kollade jag hur länge Bibliotekskatten funnits, och det blir också fem år lite senare detta år ... Det känns väldigt märkligt. Jag kommer jätteväl ihåg när jag publicerade första inlägget hemma vid köksbordet. 

Här är utsikten från vårt hus. En utsikt som jag aldrig tröttnar på. Jag kan fastna och bli ståendes som ett fån och bara titta. Kanhända är detta en av anledningarna till att jag inte skriver så många inlägg som jag skulle önska?!?

Jag hade först försökt med namnet Bibliotekskatterna, för vi har två katter, men av någon anledning gick inte det. Jag kommer inte ihåg varför just nu, men det fick bli Bibliotekskatten istället. När jag väl hade sjösatt bloggen blev jag väldigt nervös pga namnet, i o m boktiteln med samma namn. Tänkte att någon skulle bli irriterad.

Mina Bibliotekskatter, Smilla och Pysen

Smilla och Pysen

Hela den här tiden har jag tänkt skriva mer. Fler tematiska inlägg, fler mer ingående inlägg. Fler porträtt av författarskap, fler tillbakablickar, fler funderingar kring läsning mm mm. Hela den här tiden har jag också tänkt att jag ska bli flitigare med att länka till andra bloggar, kommentera mer på andra bloggar, bli mer aktiv inom bloggvärlden helt enkelt.

Samtidigt så känner jag att varför det? Det behöver jag ju inte alls. Jag kan göra som jag vill. Det är min blogg. Jag vet inte, nu känns det ju iof som jag inte har något val direkt. Det finns inte så himla mycket tid att skriva mer än vad jag gör. Eller, det finns det kanske om man prioriterar om lite i livspusslet. Hur som helst så ska jag försöka att inte noja för mycket över att jag skulle vilja bli mer aktiv på bloggen. Det blir som det blir.

Däremot så kommer jag inte ifrån det dåliga samvetet att jag ligger efter med inlägg om recensionsexemplar ... Jag jobbar på det! Att komma ifatt alltså. Det går kanske lite långsamt men det går framåt. Jag tänker att det kan vara bra för en titel att bli uppmärksammad inte bara när den är ny? Utan även när den funnits ute ett tag?  Folk kanske läser ett inlägg och tänker, just det ja, den där boken hade ju jag tänkt att läsa! Sedär! Då blev någon påmind och jag slipper det dåliga samvetet :-)

Pysen

En sak som jag tänker på ofta när jag tänker på bloggandet är alla fantastiskt trevliga människor man kommit i kontakt med i o m bloggen. Alla möten på bokmässan, resorna till Syninge och nu senast till Helsingfors är bara några exempel. Tänk vad trista mina flöden på sociala medier skulle vara utan alla bokiga kontakter! Bokiga kontakter som också blivit någonting mycket mer än just bara bokiga. Kontakter som blivit vänner helt enkelt ... Helt strålande och helt underbart! Min bokcirkel t ex hade jag inte kommit i kontakt med om det inte vore för bloggandet. Bara det!

Den här bloggen har väl inte ändrat karaktär så mycket genom åren. Det är i grund och botten en bokblogg även om jag skrivit lite musikinlägg och lite annat smått och gott, så är de flesta inläggen litteraturrelaterade. Vad jag kan känna nu är att jag skulle mycket väl kunna tänka mig att skriva om lite annat också, då och då. Jag känner absolut inget tvång om att jag ska skriva om böcker exakt hela tiden. Även om det nästan enbart blir det ändå.

Ibland blir jag otroligt sugen på att ändra utseende på bloggen. Ändra layout och färger. Ta bort en massa etiketter! Just det är väldigt tidskrävande märkte jag. Man måste in i varje inlägg och ta bort. Det går inte att plocka bort en etikett helt sonika. Tyvärr.  Ofta blir jag väldigt inspirerad att göra sådana här förändringar vid tillfällen då jag absolut inte har en möjlighet att göra något. Nästa alltid har inspirationen försvunnit iväg någon annanstans tills dess att jag verkligen skulle ha tid att sätta mig ner och vårda bloggen en stund. Frustrerande! 

Smilla

Anyway, jag gillar min blogg! Jag gillar att det här är ett utrymme där jag kan skriva om saker (oftast litteratur då, men kanske kanske kommer det att ändra sig lite?) jag tycker angelägna. Det gör ingenting om det ibland dröjer en vecka eller mer mellan inläggen. Då får det väl göra det då. Så stäm mig! 

Kanske kommer jag ändra färger någon dag nu snart. Eller också så låter jag det vara som det är. Det är lite det som är det fina i kråksången. Det som tilltalar mig. Att det här är min blogg och jag får faktiskt göra som jag vill :-) Kanske kommer jag ihåg att uppmärksamma denna lilla blogg fram i höst när det närmar sig 5-årsdagen på riktigt, annars får det räcka med detta inlägg ...

Oavgjort?

Nu har jag gått några ronder mot bl a Digital Editions, Adobe id och acrobate reader ... Tanken var att jag snabbt och lätt skulle föra över några biblioteksböcker till Letton. Nu finns böckerna där de ska, men herregud vad krångligt det blev? Eller så var det jag som krånglade till det. Jag känner mig lite matt. 

Jag får nog ladda över lite fler böcker ganska snart så jag begriper mig på vad det var som blev så bökigt.

Hammarbypolisen

Jag såg precis att det är recensionsdatum för Carin Gerhardsen's Falleri, Fallera Falleralla idag. Hennes sista del i serien Hammarbypolisen. Jag håller på med ett inlägg och kanske blir det färdigt ikväll. Men jag ville i alla fall uppmärksamma boken idag och uppmana er som som inte läst de här åtta böckerna att faktiskt sätta igång. Ni kommer inte att ångra er.

Den unga eliten

Titel: Den Unga Eliten
Författare: Marie Lu
Förlag: Modernista
Recensionsexemplar

Så, då har jag läst Marie Lu's Den Unga Eliten. Hennes debut, trilogin som börjar med Legend, är ett dåligt samvete för mig. Jag har fått den som recex (Tack Modernista! Ni är alltid så generösa, och jag ska verkligen skriva om den också. Jag skriver alltid om recexen, även om det ibland tar orimligt lång tid ...) och sedan så har den blivit liggande. Det blir ju tyvärr så där ibland i o m att det kommer nytt precis hela tiden. Svårt att hinna med.

I den unga eliten får vi träffa Adelina Amoutero, som överlevde när Blodfebern svepte över landet för ca 10 år sedan. Många dog, och de barn som överlevde blev märkta. De kallas Malfetto och är fruktade och jagade av de som styr landet.

Ett fåtal av dessa Malfetto har unika gåvor och förmågor och har fått namnet Den unga eliten.

De styrande gör allt för att krossa denna grupp ungdomar och börjar allt mer hänsynslöst jaga alla Malfetto, för att på så vis komma åt Den unga eliten.

Adelina blir själv räddad av Den unga eliten precis när hon är på väg att brännas på bål efter det att hon varit ansvarig för sin pappas död. På något sätt hade det framgått att Adelina besitter krafter som den lilla gruppen av frihetskämpar eftertraktar. Krafter som hon själv varit helt ovetande om ända fram tills dess att hon faktiskt är på väg att dö.

Hon tas om hand av den här lilla gruppen av Malfettos och börjar tränas i att kontrollera sina förmågor. Samtidigt som Adelina blir mer och mer medveten om vad hon faktiskt kan göra så dras snaran åt kring Den unga eliten och en stor strid mot makthavarna i landet är oundviklig.

Det här kanske inte tilltalade mig så där väldigt mycket, men jag är glad att jag har läst, för jag är helt säker på att de som gillade Legend även kommer att vilja läsa Lu's nya serie. De som är fast i dystopierna, i svallvågorna efter Hungerspelen, Divergent etc kommer också att hitta fram till denna serie, tror jag. Och då är det så bra att ha läst, så man kan tipsa ;-)

Jag är ju inget stort fan av Fantasy som utspelar sig i helt andra världar än vår egen. Med några underbara undantag. Dystopier däremot har jag inte tröttnat på ännu. Serier som Den unga eliten känns som om de hamnar någonstans mitt emellan. Jag ska ta och försöka få läst Legend också. Jag tror kanske att den är mer åt Dystopihållet, även om jag kan ha fel. Jag får återkomma om detta!

Titel: Öppnas i händelse av min död
Författare: Liane Moriarty
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Jag har också läst! Som så många andra. Det gick som ett sus genom mina flöden på sociala medier under någon vecka. Alla, eller i alla fall väldigt många, verkade läsa Öppnas i händelse av min död ungefär samtidigt.

Det blir ju så med vissa titlar att om man inte är först på bollen, eller åtminstone läser innan det börjar skrivas om den i olika sammanhang så känns det ibland som om man läst fast att man inte ens har öppnat boken. Eller det kanske är en bibliotekariegrej? Vissa titlar kommer man sig helt enkelt inte för att läsa på grund av att man hanterar så många exemplar av boken så många gånger om dagen att man hinner tröttna. Vilket naturligtvis är väldigt synd många gånger.

Öppnas i händelse ... skulle kunna ha varit en sådan bok för mig, men av någon anledning så fick den åka med hem från jobbet och sedan så läste jag den ganska snabbt. Jag var mitt i mellan böcker och kunde inte riktigt bestämma mig för vilken som stod på tur så den slank så att säga emellan.

Jag tyckte om den och jag är glad att jag läst, men jag tror inte det är en bok som kommer att stanna kvar i mitt minne särskilt länge.

Cecilia, som är en högst effektiv mamma och fru (boken utspelar sig förresten i Sydney, Australien, vilket är trevligt) med en plan för alla händelser, klättrar upp på vinden för att leta i sina gömmor. Hon ska försöka hitta igen sin lilla bit av Berlinmuren till mellandottern som för närvarande (denna dotter går stenhårt inför olika ämnesområden i olika perioder och ny är det andra världskriget som är på tapeten) är som hypnotiserad av av andra världskriget.

Lika välorganiserad som Cecilia är, lika oorganiserad är hennes man. Så när Cecilia är på väg ner igen efter att ha hittat vad hon letat efter råkar hon välta en av makens skokartonger så hela innehållet flyger ut. Där ligger så brevet till Cecilia med orden "öppnas i händelse av min död" skrivet utanpå. Handstilen är hennes mans och självklart snurrar tankarna hos Cecilia. Ska hon låta det bero? Ska hon slita upp kuvertet? Ska hon prata med sin man först?

Förutom detta huvudspår i boken får vi också möta Tess, som är bosatt i Melbourne och precis fått veta att hennes man och hennes kusin, som har varit som en syster för Tess i alla år, har blivit förälskade i varandra. Lite brådstörtat tar Tess sin son och åker hem till mamman i Sydney och skriver in sonen på samma skola som Cecilias barn går på.

Där arbetar också Rachel som förlorade sin dotter för längesedan utan att någonsin ha fått reda vad som hände. Dessa kvinnors, och andra människors liv, vävs på olika sätt samman. Dels genom vad som sker i nutid, men också genom tillbakablickar.

Jag gillar det som sagt även om det inte kommer att lämna något bestående intryck. Det är några saker jag hakar upp mig på och några saker som är riktigt snygga. Som t ex sättet att få fram, inte vad som faktiskt hände utan vad som kunde ha hänt, om exempelvis en person hade vetat om någonting som personen inte hade fått veta. Man får alltså glimtar av ett helt annat händelseförlopp än det som faktiskt inträffade. Plötsligt ser man flera parallella berättelser vilket om man fortsätter den tanken nästan kan bli lite svindlande! Vilket kan vara rätt frustrerande samtidigt som det kändes lite uppfriskande och som ett nytt grepp.

Sedan störde jag mig lite på en händelse på slutet som jag inte vill gå in för mycket på för att inte spoila, men det var lite mycket arvsynd för min smak där. En känsla av att det var ok att barnen skulle sona föräldrarnas brott.

Nätverksträff

Just nu sitter jag på ett tåg på väg mot Skövde och en nätverksträff med ungdomsbibliotekarier.

Det känns som om jag skulle kunna sitta på ett tåg hela dagen och läsa, skriva och sova lite. Som ett glapp i tiden. Skulle inte vara så himla dumt. Tvärtom, skulle vara rätt välbehövligt faktiskt.

Nu tar det ju bara en timma till Skövde, så det blir mest lite läsning och sådana här små snabba inlägg! Inte fel det heller, och det blir säkert en intressant dag. Jag önskar bara att jag inte var så himla trött ...

Tålamodsprövning

Häromdagen skulle jag fixa över e-böcker som jag hade på min Ipad till min nyligen införskaffade Letto. Enkel match tänkte jag. Det var det också när jag väl kommit på hur jag skulle göra. Vägen dit? Inte så himla enkel faktiskt.

Jag har funderat på att köpa läsplatta av och till under lång tid, och nu slog jag alltså till med en Letto. Adlibris lockade mig helt skamlöst genom att låta ett rosa fodral ingå ... Då föll jag till föga. Snyggt är det!

Tanken var väl att jag skulle ha den fullproppad med böcker inför sommarsemestern, och då skulle jag alltså börja med att föra över de böcker jag redan hade på min mini. Om jag bara hade lugnat mig i ca två minuter så hade jag sluppit allt trassel, för då hade jag insett att det bara var att mejla boken, öppna på datorn, lägga på skrivbordet och dra över till Letton ... Men det hade ju varit alldeles för enkelt! Nej, istället så kopplade jag in Ipaden till min Mac och vips så var ju såklart synkning via Itunes igång.

Jag är och har aldrig varit någon vän av Itunes, även om jag är inne på min tredje Iphone nu. Det händer ALLTD något knas när jag ska in där och vela. Nu vet jag inte riktigt hur jag ska ta mig ur det här. Jag vill inte ha min mini synkad via Itunes, men det måste väl gå att plocka bort en enhet i Itunes förmodar jag. Jag får titta på det någon gång när jag har gott om tid.

Vad jag undrar är vad som händer om jag kopplar min Iphone till min Mac nu? Vad gör Itunes då? Kan man ha två enheter liggandes synkade via Itunes på samma dator? Inte vet jag. Jag vet bara att vid något tillfälle lyckades jag föra över sonens mobil till dotterns (eller om det var tvärtom) just när jag höll på och krångla med Itunes. Det var inte alls populärt kan jag meddela.

Hur som helst så märkte jag ju att det var ju bara att mejla boken och lägga den på skrivborden. Men då uppstod nästa frågetecken. När jag kopplade Letton till datorn så fick jag bara upp en bild där man såg att den var uppkopplad, men sedan kom jag inte längre. Nu är det så att jag är ingen van användare av Mac även om jag kört Iphone ganska länge, så det tog ett tag innan jag kom ihåg att jag behövde gå via Finder ... Men det hjälpte inte så himla mycket, för när jag väl hittat Letton i Finder så var det ändå några inte helt logiska steg innan jag hamnade rätt på Letton och kunde dra in böckerna i rätt mapp. Det här fick jag googla innan jag fattade hur man skulle göra, för det står ju ingenstans i instruktionerna till Letton.

Den var Bokons text som hjälpte mig. Tack för det! Enkla och tydliga instruktioner.

Gör så här för att föra över e-boken manuellt till din Letto:

• Anslut Letto till datorn med en USB-kabel.
• Öppna ”Den här datorn” (Windows) eller öppna ett nytt Finderfönster (Mac).
• Hitta symbolen för Letto och klicka för att öppna den.
• Klicka dig fram till mappen Digital Editions > Bundle > Svenska. Här sparas e-böckerna på din Letto. Se bilden nedan.
• Överför nu e-boken till denna mapp (dubbelkolla att filen verkligen är överförd genom att öppna mappen och kontrollera att e-boken verkligen finns där.
• Nu kan du koppla från USB-kabeln (på Mac matar du först ut Letto-ikonen). När du uppdaterar biblioteket på din Letto, ser du boken där

Sedan när jag kom till jobbet idag och pratade med en kollega så sa hon att det förmodligen går att öppna mejlen på Letton och få ner boken direkt den vägen, och det låter ju logiskt, så det får jag prova nästa gång. Det, plus att jag ännu inte har provat att ladda ner någon e-bok från biblioteket, vilket jag måste få koll på också.

Lärdomen av det här blir väl att jag ska passa mig som ögat för att blanda in Itunes i det jag gör samt att ta det lite lugnare och inte göra saker och ting svårare än vad de faktiskt är ...

Vår egen lilla hemlighet

Titel: Vår egen lilla hemlighet
Författare: Ninni Schulman
Förlag: Forum
Recensionsexemplar

Det här är någonting som jag väntat på, och riktigt längtat efter! Fjärde delen om bland annat reportern Magdalena och polisen Petra i det lilla samhället Hagfors, i Värmland. Inte blev jag besviken heller, den var helt klart värd att vänta på.

Jag har gillat de tidigare delarna också, men jag undrar om inte den här var den som krupit längst in under skinnet på mig? Riktigt obehagligt blev det på sina ställen. Fast på ett bra sätt då såklart om man nu, som ju jag är, gillar den här typen av spänningsromaner.

De allra bästa deckarna tycker jag är de där man kommer exempelvis poliserna som man följer riktigt nära på det personliga planet. Sedan är det naturligtvis en bonus om själva brottet/brotten är väl sammansatta också. Men det viktigaste är helt klart det runt omkring.

Ninni Schulmans serie hamnar definitivt i kategorin med huvudkaraktärer som man känner att man kommer nära. Vi har till exempel journalisten Magdalena som kommit hemflyttande till Hagfors efter en jobbig skilsmässa, tillsammans med sin adopterade son. Hon har visserligen fått jobb på lokaltidningen, men det känns hela tiden som om hon hänger på ett snöre och att den mycket lilla lokala redaktionen är på väg att rationaliseras bort.

Sedan får vi lära känna Petra, som avancerat och numera är chef på den lilla polisstationen på orten. Även polisen får känna på neddragningar och den oro som följer med detta. Petra känner sig i den här sista boken inte bra, och tror själv att det kanske kan vara stressrelaterat.

Handlingen i Vår egen lilla hemlighet är den att socialsekreteraren Anna-Karin försvinner en dag på väg hem från jobbet. Hennes man anmäler henne som försvunnen och verkar helt säker på att hon är död. Efter det att man hittar Anna-Karins bil vid vägkanten och den är full med blod verkar det inte bättre än att han har rätt. När polisen börjar ställa frågor till mannen och dottern visar det sig dock att det eventuellt döljer sig en del under ytan, som kanske inte syns vid en första anblick.

Det här är en riktig bladvändare och det är riktigt svårt att slita sig när man väl börjat läsa! Man får se till att ha god tid på sig och att man inte blir störd på ett tag så man får njuta i lugn och ro av läsningen!

Som jag skrev tidigare så är det riktigt obehagligt på sina ställen, inte minst då det gäller en av de parallella historierna som berättas. Som alltid när det handlar om barn och övergrepp så blir det extra svårt att hantera.

Oj, oj, oj lilla bloggen ...

Hjälp vad dåligt jag har uppdaterat nu det sista ... Helt förskräckligt. Men, jag har läst en hel del trots allt. Jag har bara inte hunnit skriva så mycket om det jag läst. Faktiskt så är jag rätt så duktig på att uppdatera på Goodreads när jag läst ut böckerna. Lite mallig är jag över detta i o m att jag tidigare varit lite slarvig med att dokumentera ordentligt.

Nu satt jag och bläddrade lite i Sommarens böcker, och ser ju att det finns ju (inte särskilt förvånande) en del jag gärna vill läsa.

Bara från Rabén & Sjögren hittade jag de här barn- och ungdom som jag absolut kommer att läsa.