SLÄKTET; Guillermo del Toro och Chuck Hogan

Efter att ha läst Twilight, House of Night, Vampire Academy och True Blood (OK, lite slarvläsning har det varit, förutom med Twilight…) kände jag mig lite mätt på vackra, diamantgnistrande och charmiga vampyrer…

Därför kändes det helt rätt att läsa SLÄKTET. Som en sorts motvikt till glorifierandet av vampyrer, som faktiskt SUGER BLOD och dödar människor!!!

SLÄKTET, som är första delen i en planerad trilogi är grymt spännande redan från allra första början. Och den är långt, långt ifrån Twilight och de ovan nämnda vampyrserierna.

Det börjar med att en Boeing 777 från Berlin landar i NY. Direkt vid landning förlorar kontrolltornet all kontakt med planet som släcks ned utan att visa några tecken på liv av vare sig passagerare eller personal. En specialstyrka kallas in i och med att man misstänker något slags virus. När de tar sig in i planet finner de nästan alla passagerare samt nästan all personal döda. De finner också spår av jord och en lång kistliknande låda…

När sedan liken ett efter ett försvinner från de olika bårhusen runt om i NY blir det riktigt otäckt. Eph Goodweather, en av huvudpersonerna i boken, som är läkare och ledde den styrka som gick ombord på planet misstänks för att ha något att göra med bortförandet av de döda.

Efter att ha blivit kontaktad av en äldre man som äger en antikvitetsaffär och som har mycket att berätta om det som hänt i planet från Tyskland, börjar Eph ana vad de har att göra med, även om det är svårt att tro på. Han får av den gamle mannen reda på vad som har anlänt till NY, samt att en urgammal ”fred” mellan olika släkten har brutits och han får reda på av vem…

De nysmittade vampyrerna är många och törstiga, och de är alla på fri fot i NY. Lite väl mycket grotesk skräck för min smak kanske, men ändå väldigt bra! Man vill verkligen fortsätta at läsa och det är varning för sträckläsning här.

Detta inlägg är tidigare publicerat på Annettes bokblogg

Skendöd

 

SKENDÖD; Tess Gerritsen

Det här var den första boken av Gerritsen som jag läste, så jag kom in lite fel i böckerna om mordutredaren Jane Rizzoli och hennes parhäst, obducenten Maura Isles. Men, det gjorde ingenting så länge jag läste Skendöd. Man kom snabbt in i handlingen, och personerna är så väl beskrivna att det kändes som om man hade träffat på dem tidigare. Men, när jag sedan läste SYNDAREN, som kom ut före kändes det lite trist att man redan visste vad som händer rent privat med karaktärerna...

Det känns lite Patricia Cornwell över det hela, med tanke på att rätt så mycket tid tillbringas i obduktionssalen, och det är väl egentligen inte riktigt min kopp te. (Det är märkligt att man kan läsa allsköns ruskigheter!) Det får dock inte bli för detaljerade beskrivningar av lik, obduktioner och andra läskigheter för mig.

När det gäller skendöd så är dock det mesta förlåtet, tycker jag. Det här är en välskriven deckare som jag fastnade i med en gång.

Den börjar riktigt ruggigt, i den här ovan nämna obduktionssalen. Maura Isles får en obehaglig känsla av att det är någon kvar i salen, förutom hon själv. Det ska det visserligen vara också, men det ska inte finnas fler levande personer därinne…

Hon går igenom de döda personerna i sina liksäckar när hon kommer till en ung kvinna, som plötsligt slår upp ögonen! Kvinnan förs i ilfart till akuten och läggs in på sjukhuset. På samma sjukhus befinner sig mordutredare Jane Rizzoli, som är där för att föda barn.

Saker och ting går riktigt snett med den skendöda kvinnan. Hon skjuter en läkare och tar flera patienter som gisslan. Bland dessa höggravida Jane Rizzoli som just har börjat få verkar. Det hela kompliceras ytterligare när en person bryter sig in (!), inte ut, i sjukhuset och ansluter sig till kvinnan som håller gisslan. Rizzoli, hennes man som arbetar för FBI, och andra poliser som blivit tillkallade försöker alla dölja det faktum att Rizzoli är polis, för pressen. De är rädda att kidnapparna kommer att dra fördel av detta om de får reda på sanningen.

Det är ett tag sedan jag läste Skendöd nu, och jag har hunnit med att läsa föregångaren SYNDAREN (som det kommer inlägg om vid något senare tillfälle), och ser fram emot att läsa mer av Gerritsen. Kanske blir det på engelska nästa gång, så jag slipper vänta på trean om Jane Rizzoli och Maura Isles? Eller så kanske den svenska översättningen har hunnit komma ut innan jag kommer till slutet av min ”att läsa hylla”? Ganska troligt skulle jag vilja säga! Den hyllan fylls på i stadig takt…

Jag tyckte bättre om Skendöd än om Syndaren. Varför vet jag egentligen inte. Det har antagligen att göra med att jag läste dem i fel ordning. Lite orättvist mot SYNDAREN... Jag tyckte i alla fall tillräckligt mycket om dem båda för att absolut läsa mer av författaren i fortsättningen.

Detta inlägg är tidigare publicerat på Annettes bokblogg