måndag 28 februari 2011
Jag tycker den nya Mrs de Winter kunde ha fått en liten bebis...
Titel; Skuggan av Rebecca
Författare; Susan Hill
Förlag; Forum
Men, det kanske hon fick också! Man kan ju aldrig veta, hon kanske var gravid där i slutet av Skuggan av Rebecca. Hoppas det, jag tycker liksom att hon var värd det. Efter allt hon gått igenom kunde hon väl fått ett eget barn, som hon så hett önskade!
Nu har jag raskt dragit igång med läsningen av Rebeccas hemligheter av Sally Beauman. Jag har inte alls komit långt i den och har inte riktigt förstått ännu om man kommer att träffa Mrs de Winter även i denna bok, eller om den är skriven ur en helt annan vinkel. Ska hur som helst bli intressant att läsa.
Skuggan av Rebecca var en tragisk historia...Jag tyckte alltså mycket om att läsa den, men fy vilka öden. Kuska runt i Europa och i långa perioder känna sig rädd, deprimerad, rotlös och hemlös. Vissa stunder var det säkert bra också, när de kunde glömma det som varit och leva i nuet. Men Susan Hill får verkligen fram känslan av hemlängtan väldigt starkt då hon beskriver Mrs de Winters lycka då hon exempelvis känner doften av vårblommor, eller då hon beskriver landskapet i Cornwall. På det stora hela så tycker jag språket känns väldigt likt Daphne du Mauriers språk i Rebecca. Skickligt. Det var i och för sig väldigt längesedan jag läste Rebecca, men jag minns den rätt bra. Filmen också förstås. Jag kan se den läskiga Mrs Danvers framför trappan på Manderley än i dag...Brrr.
Jag blev lite förvirrad när jag läste lite olika omdömen/recensioner/tyckanden om Susan Hills roman, när det står att efter att Maxim de Winter blivit dömt för mordet på Rebecca...Nu blev han inte dömd, utan räddad av klockan i och med att Rebecca på sin dödsdag varit hos sin gynekolog och där fått beskedet att hon var sjuk och inte hade långt kvar att leva. Detta skulle ju ha varit en anledning till självmord och därmed friat Maxim de Winter från alla (även tysta och outtalade?) anklagelser.
Just detta att de Winter inte blev fälld för mordet på sin hustru gör det inte lätt för Susan Hill att få det trovärdigt att paret de Winter tillbringat så lång tid som tio år i sin självvalda exil. Vad som än hände den där dagen då rebecca dog, vad för skuld Maxim de Winter än känner, så blev han ju faktiskt friad enligt lagen. Man tycker att de kunde ha kommit hem till England på besök någon gång kanske? Och inte väntat tills Maxims syster Beatrice dog? Jag förstår inte riktigt hur det skulle vara bättre att alltid vara på sin vakt ute i Europa. Att alltid vara ängslig över att av en olyckshändelse råka träffa på någon de kände hemma i England.
Hur som helst så tyckte jag om boken. Skickligt av Susan Hill att inte heller hon valde ett namn åt den nya Mrs de Winter...Men jag vill ha mer! Jag vill verkligen veta mer om flera av personerna i de här böckerna! Nu håller jag som sagt på med Rebeccas hemligheter, men finns det fler romaner i ämnet? Det är frågan. Jag ska ta och forska lite i detta...
Författare; Susan Hill
Förlag; Forum
Men, det kanske hon fick också! Man kan ju aldrig veta, hon kanske var gravid där i slutet av Skuggan av Rebecca. Hoppas det, jag tycker liksom att hon var värd det. Efter allt hon gått igenom kunde hon väl fått ett eget barn, som hon så hett önskade!
Nu har jag raskt dragit igång med läsningen av Rebeccas hemligheter av Sally Beauman. Jag har inte alls komit långt i den och har inte riktigt förstått ännu om man kommer att träffa Mrs de Winter även i denna bok, eller om den är skriven ur en helt annan vinkel. Ska hur som helst bli intressant att läsa.
Skuggan av Rebecca var en tragisk historia...Jag tyckte alltså mycket om att läsa den, men fy vilka öden. Kuska runt i Europa och i långa perioder känna sig rädd, deprimerad, rotlös och hemlös. Vissa stunder var det säkert bra också, när de kunde glömma det som varit och leva i nuet. Men Susan Hill får verkligen fram känslan av hemlängtan väldigt starkt då hon beskriver Mrs de Winters lycka då hon exempelvis känner doften av vårblommor, eller då hon beskriver landskapet i Cornwall. På det stora hela så tycker jag språket känns väldigt likt Daphne du Mauriers språk i Rebecca. Skickligt. Det var i och för sig väldigt längesedan jag läste Rebecca, men jag minns den rätt bra. Filmen också förstås. Jag kan se den läskiga Mrs Danvers framför trappan på Manderley än i dag...Brrr.
Jag blev lite förvirrad när jag läste lite olika omdömen/recensioner/tyckanden om Susan Hills roman, när det står att efter att Maxim de Winter blivit dömt för mordet på Rebecca...Nu blev han inte dömd, utan räddad av klockan i och med att Rebecca på sin dödsdag varit hos sin gynekolog och där fått beskedet att hon var sjuk och inte hade långt kvar att leva. Detta skulle ju ha varit en anledning till självmord och därmed friat Maxim de Winter från alla (även tysta och outtalade?) anklagelser.
Just detta att de Winter inte blev fälld för mordet på sin hustru gör det inte lätt för Susan Hill att få det trovärdigt att paret de Winter tillbringat så lång tid som tio år i sin självvalda exil. Vad som än hände den där dagen då rebecca dog, vad för skuld Maxim de Winter än känner, så blev han ju faktiskt friad enligt lagen. Man tycker att de kunde ha kommit hem till England på besök någon gång kanske? Och inte väntat tills Maxims syster Beatrice dog? Jag förstår inte riktigt hur det skulle vara bättre att alltid vara på sin vakt ute i Europa. Att alltid vara ängslig över att av en olyckshändelse råka träffa på någon de kände hemma i England.
Hur som helst så tyckte jag om boken. Skickligt av Susan Hill att inte heller hon valde ett namn åt den nya Mrs de Winter...Men jag vill ha mer! Jag vill verkligen veta mer om flera av personerna i de här böckerna! Nu håller jag som sagt på med Rebeccas hemligheter, men finns det fler romaner i ämnet? Det är frågan. Jag ska ta och forska lite i detta...
Inte på bokrean, men
väldigt bra ändå är;
Titel; Skuggan över stenbänken
Författare; Maria Gripe
Förlag; Bonnier Carlsen
Om man läser lite olika bokbloggar, så har man kanske noterat att det är många som slagit till på boxen med uppväxtklassiker. Det har inte jag gjort, men när jag såg att Maria Gripes Agnes Cecilia fanns med där, så fick jag ett närmast akut behov av att läsa om Gripes Skuggserie, som börjar med Skuggan över stenbänken. Jag vet inte hur många gånger jag läst den boken! Jag minns att det tog ett tag innan jag förstod att det fanns fler delar, och hjälp vad glad jag blev då.
I den här första delen av Skuggserien så träffar vi Berta, som är berrättaren och hennes familj, som består av Mamma, eller 'Frun', pappa Carl-Vilhelm, Lillebror Roland och lillasyster Nadja. I hushållet finns också hushållerskan Svea. Eftersom deras jungfru precis har slutat har farmodern hjälpt till och hittat en ny flicka åt dem, som precis ska börja. När Carolin kommer, ställs tillvaron lite på ända för hela familjen. Berta känner sig både glad och förväntansfull, men också orolig. Hon känner på sig att det kommer att hända saker. Carolin liknar inte någon annan hon eller någon annan i familjen någonsin har träffat. Hon ifrågasätter och säger ofta rakt ut vad hon tycker och tänker, vilket inte var helt vanligt av en jungfru år 1911...
Pappan håller på med ett arbete om den store Emanuel Swedenborg, och är inte speciellt närvarande, även om Berta har ett bra förhållande med sin pappa. Mamman är osäker och håller hårt på etiketten. Den som verkligen styr hushållet är Svea. Det viktigaste är att Svea trivs! Om Svea inte trivs så märks det tydligt och stämningen i huset försämras till på gränsen till outhärdligt. Och det vill man ju inte! Så alla ser till att Svea trivs.
Det är också så att det är Svea som bestämmer om de nya husorna ska få stanna i huset. Blir det så att de gör något som inte faller Svea i smaken så byts de inom kort ut mot någon annan. Många är de husor som kommit och gått innan Carolin anlände.
Berta är 14 år i den här första boken. Hon är smart och hon funderar mycket. Innan Carolin kommer så är det nog mycket i samhället som hon tycker är fel, men i och med att det inte är ok för en tjej att säga vad hon tycker så tiger hon. När hon lär känna Carolin så öppnar sig Bertas ögon på ett sätt som nog inte hade varit möjligt utan någons hjälp. Hon lär sig om feminismen, orättvisor ute i världen och också i sin egen omedelbara närhet. På så vis så är det här en utvecklingsroman för Berta. Men dessa böcker är så mycket mer! Det är mycket vänskap, magiska inslag, kärlek och mycket, mycket mer.
I berättelsen är det ett, eller egentligen två, fotografier som spelar en viktig roll. Genom dessa fotografier kommer Berta så småningom något närmare Carolins hemlighet, och båda två frågar sig i slutet av boken; hur ska det bli nu, hur ska de förhålla sig till dels varandra och dels sin omgivning?
Ja, det blir nog en omläsning av hela serien framöver känner jag. I alla fall första och andra delen. Och! Jag tänker skylta med dem på jobbet och försöka få någon elev ett låna...Alltid en utmaning när det handlar om lite äldre böcker!
Inlägget är även publicerat på Annettes bokblogg
Titel; Skuggan över stenbänken
Författare; Maria Gripe
Förlag; Bonnier Carlsen
Om man läser lite olika bokbloggar, så har man kanske noterat att det är många som slagit till på boxen med uppväxtklassiker. Det har inte jag gjort, men när jag såg att Maria Gripes Agnes Cecilia fanns med där, så fick jag ett närmast akut behov av att läsa om Gripes Skuggserie, som börjar med Skuggan över stenbänken. Jag vet inte hur många gånger jag läst den boken! Jag minns att det tog ett tag innan jag förstod att det fanns fler delar, och hjälp vad glad jag blev då.
I den här första delen av Skuggserien så träffar vi Berta, som är berrättaren och hennes familj, som består av Mamma, eller 'Frun', pappa Carl-Vilhelm, Lillebror Roland och lillasyster Nadja. I hushållet finns också hushållerskan Svea. Eftersom deras jungfru precis har slutat har farmodern hjälpt till och hittat en ny flicka åt dem, som precis ska börja. När Carolin kommer, ställs tillvaron lite på ända för hela familjen. Berta känner sig både glad och förväntansfull, men också orolig. Hon känner på sig att det kommer att hända saker. Carolin liknar inte någon annan hon eller någon annan i familjen någonsin har träffat. Hon ifrågasätter och säger ofta rakt ut vad hon tycker och tänker, vilket inte var helt vanligt av en jungfru år 1911...
Pappan håller på med ett arbete om den store Emanuel Swedenborg, och är inte speciellt närvarande, även om Berta har ett bra förhållande med sin pappa. Mamman är osäker och håller hårt på etiketten. Den som verkligen styr hushållet är Svea. Det viktigaste är att Svea trivs! Om Svea inte trivs så märks det tydligt och stämningen i huset försämras till på gränsen till outhärdligt. Och det vill man ju inte! Så alla ser till att Svea trivs.
Det är också så att det är Svea som bestämmer om de nya husorna ska få stanna i huset. Blir det så att de gör något som inte faller Svea i smaken så byts de inom kort ut mot någon annan. Många är de husor som kommit och gått innan Carolin anlände.
Berta är 14 år i den här första boken. Hon är smart och hon funderar mycket. Innan Carolin kommer så är det nog mycket i samhället som hon tycker är fel, men i och med att det inte är ok för en tjej att säga vad hon tycker så tiger hon. När hon lär känna Carolin så öppnar sig Bertas ögon på ett sätt som nog inte hade varit möjligt utan någons hjälp. Hon lär sig om feminismen, orättvisor ute i världen och också i sin egen omedelbara närhet. På så vis så är det här en utvecklingsroman för Berta. Men dessa böcker är så mycket mer! Det är mycket vänskap, magiska inslag, kärlek och mycket, mycket mer.
I berättelsen är det ett, eller egentligen två, fotografier som spelar en viktig roll. Genom dessa fotografier kommer Berta så småningom något närmare Carolins hemlighet, och båda två frågar sig i slutet av boken; hur ska det bli nu, hur ska de förhålla sig till dels varandra och dels sin omgivning?
Ja, det blir nog en omläsning av hela serien framöver känner jag. I alla fall första och andra delen. Och! Jag tänker skylta med dem på jobbet och försöka få någon elev ett låna...Alltid en utmaning när det handlar om lite äldre böcker!
Inlägget är även publicerat på Annettes bokblogg
torsdag 17 februari 2011
Jag skulle så gärna vilja veta vad som hände
Titel; Fråga Alice
Författare; Anonym
Förlag; Tiden
Jag har tänkt läsa den här boken så många gånger, men det har inte blivit av förrän nu. Det var egentligen så att jag när jag letade efter ungdomsböcker där det förekommer ett drogmissbruk, för ett projekt med sjuorna, som jag kom att tänka på Fråga Alice.
Den är skriven i dagboksform och vi får lära känna Alice och hennes familj, vänner, ovänner, etc enbart via Alice egna dagboksanteckningar. Det är en stark berättelse, och min enda invändning egentligen är väl att den kan kännas lite gammal för dagens trettonåringar att läsa. Den har ju några år på nacken. Jag tror att första svenska upplagan kom ut 1979 och originalet på engelska 1971. Samtidigt tror jag igenkänningsfaktorn kan vara hög ändå. De typiska tankarna som kommer under tonåren, all oro, alla känslor, de är i mångt och mycket det samma nu som då.
En sak som slog mig när jag läste var att det går så ruskigt fort för Alice att bli helt fast i ett drogberoende. Man får en känsla av att det nästan går från ena dagen till den den andra. Detta kan nog göra att en del läsare har svårt att tro på berättelsen, man kan få en känsla av att det är lite konstruerat, vilket jag inte läst någonting om att det skulle vara.
Under läsningen så märkte jag att jag fick upp en bild av en annan bok i tankarna hela tiden, och efter ett tag kom jag på att det var Till minnet av Mari som spökade för mig. Den kom ut 1981, så jag var i 15 årsåldern någonstans när jag läste den och jag kommer ihåg att den drabbade mig totalt. Det är Maris dagboksanteckningar som samlats, blandat med återgivna samtal med mamman Mariann, samt Marianns egna dagboksanteckningar för tiden precis efter Maris självmord.
Jag tror att likheten mellan dessa båda böcker är att man får en känsla av att tjejerna, fast att de är så unga, är så kloka. De resonerar och spekulerar om allt mellan himmel och jord och verkar så väldigt mogna, mitt i all ångest och oro.
Obs! Spoilervarning!
I och med att författaren till Fråga Alice hittas död bara några veckor efter det att hon skrev den sista dagboksanteckningen så känns det så oavslutat på något vis. Det framgår inte om man i efterhand fått reda på om det var en avsiktlig överdos, eller ens om hon tagit några droger alls eller om det faktiskt var någonting annat. Något inte organ kanske sa stopp helt enkelt efter allt kroppen blivit utsatt för? Som läsare så tror man ju strax före slutet av boken att det kommer att ordna upp sig till slut. Familjen har stöttat hela vägen och gör det fortfarande, vistelsen på beandlingshemmet är över, skolan väntar och det finns också en eventuell pojkvän med i bilden. Så, man undrar, vad gick snett? Sorgligt är det, och en mycket läsvärd bok. Hoppas att några av sjuorna nappar på den.
Detta inlägg har även publicerats på Annettes bokblogg
Författare; Anonym
Jag har tänkt läsa den här boken så många gånger, men det har inte blivit av förrän nu. Det var egentligen så att jag när jag letade efter ungdomsböcker där det förekommer ett drogmissbruk, för ett projekt med sjuorna, som jag kom att tänka på Fråga Alice.
Den är skriven i dagboksform och vi får lära känna Alice och hennes familj, vänner, ovänner, etc enbart via Alice egna dagboksanteckningar. Det är en stark berättelse, och min enda invändning egentligen är väl att den kan kännas lite gammal för dagens trettonåringar att läsa. Den har ju några år på nacken. Jag tror att första svenska upplagan kom ut 1979 och originalet på engelska 1971. Samtidigt tror jag igenkänningsfaktorn kan vara hög ändå. De typiska tankarna som kommer under tonåren, all oro, alla känslor, de är i mångt och mycket det samma nu som då.
En sak som slog mig när jag läste var att det går så ruskigt fort för Alice att bli helt fast i ett drogberoende. Man får en känsla av att det nästan går från ena dagen till den den andra. Detta kan nog göra att en del läsare har svårt att tro på berättelsen, man kan få en känsla av att det är lite konstruerat, vilket jag inte läst någonting om att det skulle vara.
Under läsningen så märkte jag att jag fick upp en bild av en annan bok i tankarna hela tiden, och efter ett tag kom jag på att det var Till minnet av Mari som spökade för mig. Den kom ut 1981, så jag var i 15 årsåldern någonstans när jag läste den och jag kommer ihåg att den drabbade mig totalt. Det är Maris dagboksanteckningar som samlats, blandat med återgivna samtal med mamman Mariann, samt Marianns egna dagboksanteckningar för tiden precis efter Maris självmord.
Jag tror att likheten mellan dessa båda böcker är att man får en känsla av att tjejerna, fast att de är så unga, är så kloka. De resonerar och spekulerar om allt mellan himmel och jord och verkar så väldigt mogna, mitt i all ångest och oro.
Obs! Spoilervarning!
I och med att författaren till Fråga Alice hittas död bara några veckor efter det att hon skrev den sista dagboksanteckningen så känns det så oavslutat på något vis. Det framgår inte om man i efterhand fått reda på om det var en avsiktlig överdos, eller ens om hon tagit några droger alls eller om det faktiskt var någonting annat. Något inte organ kanske sa stopp helt enkelt efter allt kroppen blivit utsatt för? Som läsare så tror man ju strax före slutet av boken att det kommer att ordna upp sig till slut. Familjen har stöttat hela vägen och gör det fortfarande, vistelsen på beandlingshemmet är över, skolan väntar och det finns också en eventuell pojkvän med i bilden. Så, man undrar, vad gick snett? Sorgligt är det, och en mycket läsvärd bok. Hoppas att några av sjuorna nappar på den.
Detta inlägg har även publicerats på Annettes bokblogg
onsdag 16 februari 2011
Fortsättning önskas...
Titel; Farsta fritt fall
Författare; Ulrika Lidbo
Förlag; Alfabeta
Efter pappans, som är polis, hjärtinfarkt flyttar Henrika och hennes familj från Lund till Farsta. Pappan som inte kan arbeta på samma sätt som tidigare blir erbjuden en skrivbordstjänst i Farsta som han tackar ja till. Hellre än att gå i förtidspension, som han absolut inte kan tänka sig.
Mamman reser mycket i jobbet och är sällan hemma. När hon kommer hem har hon fina presenter med sig till Henrika. Fina presenter men ingen tid över för att lägga märke till att Henrika inte fixar det här med flytten särskilt bra. Dels tar hon ett alltför stort ansvar för pappan eftersom mamman sällan är hemma, dels kommer hon inte in i nya klassen över huvud taget. Allt är så annorlunda mot hur det var i Lund. Hon vet inte hur hon ska bete sig, vad hon ska säga eller vad hon ska ha på sig för kläder. Allt blir bara helt fel.
I ett programöverskridande projekt blir Henrika och Mira hopsatta att arbeta i en grupp. Det går inget vidare. De är varandras motsatser. Mira bor med en alkoholiserad, tablettmissbrukande mamma i en liten lägenhet vid Farsta centrum. Hon hänger med andra i samma utsatta situation och har nog provat det mesta när det gäller droger. Vad som gör dem lite lika ändå är att de båda tar stort ansvar för en förälder, fast med helt olika förutsättningar. De vet egentligen ingenting alls om varandra, varje möte slutar mer eller mindre i katastrof. Mira vräker ur sig någonting dumt som hon sedan ångrar och Henrika bara sluter sig och säger ingenting alls.
Det känns ändå som om det är Mira som till slut blir drivande i det att de faktiskt till viss del hittar fram till varandra. Mira som bestämt sig för att faktiskt gå till skolan, att lägga av med sprit och droger. Att faktiskt försöka ordna upp sin tillvaro så gott det går. När sedan mamman beslutar sig för att göra ett försök hon också så anar man en ljusning.
Henrika genomgår också en förändring. Hon sätter på något vis stopp för att alltid vara artig och trevlig, att acceptera pappans sätt gentemot henne. Det här med att han fortfarande behandlar henne på samma sätt, pratar med henne på samma vis, som han gjorde för fem år sedan.
Jag tyckte väldigt mycket om den här boken. Jag gillade Ulrika Lidbo's debut; Decembergatans hungriga andar också, men den här är, tycker jag, bättre. Ulrika Lidbo skriver med ett språk som känns äkta. Det låter inte ett dugg konstruerat, något som är viktigt i all ungdomslitteratur. Det finns också ansvarstagande vuxna, vuxna som faktiskt bryr sig. De kanske inte syns så värst tydligt, men de finns där i alla fall. Detta är annars något man ofta saknar i barn- och ungdsböcker. Vettiga vuxna. De flesta vuxna verkar vara helt egotrippade och totalt ansvarslösa och inte märka någonitng av vad som händer med barnen eller ungdomarna i deras närhet. Man kan bli lite trött på dumma vuxna. Nu är väl detta fenomen i och för sig mest synligt i barnböcker och inte lika tydligt inom ungdomslitteraturen.
Jag gillar verkligen de här båda tjejerna som är så starka båda två, fast på olika sätt. Jag vill veta hur det går för dem. Jag vill ha en fortsättning! Jag vill veta om Henrika kan stå emot, om hon orkar att göra det hon innerst inne vet är rätt. Om hon orkar att inte välja det enkla, bara för att hon är så trött på att vara oskulden, tönten och trött på att inte vara en av de andra. Jag hoppas hon orkar vänta på de där andra kompisarna som säkert kommer att dyka upp om hon har lite tålamod. De där kompisarna som hon kan känna sig hemma med, där hon inte behöver känna sig så fel hela tiden.
Och hur ska det gå för Mira? Mira som envetet bestämt sig för att bryta med det gamla, som till slut har förstått att hon faktiskt ser dåligt, tagit mod till sig och och gått till optikern och fått glasögon. Ingen vuxen har över huvud taget brytt sig så pass mycket att de har förstått att hon har dålig syn. Ja,det skulle vara fint med en fortsättning!
Författare; Ulrika Lidbo
Efter pappans, som är polis, hjärtinfarkt flyttar Henrika och hennes familj från Lund till Farsta. Pappan som inte kan arbeta på samma sätt som tidigare blir erbjuden en skrivbordstjänst i Farsta som han tackar ja till. Hellre än att gå i förtidspension, som han absolut inte kan tänka sig.
Mamman reser mycket i jobbet och är sällan hemma. När hon kommer hem har hon fina presenter med sig till Henrika. Fina presenter men ingen tid över för att lägga märke till att Henrika inte fixar det här med flytten särskilt bra. Dels tar hon ett alltför stort ansvar för pappan eftersom mamman sällan är hemma, dels kommer hon inte in i nya klassen över huvud taget. Allt är så annorlunda mot hur det var i Lund. Hon vet inte hur hon ska bete sig, vad hon ska säga eller vad hon ska ha på sig för kläder. Allt blir bara helt fel.
I ett programöverskridande projekt blir Henrika och Mira hopsatta att arbeta i en grupp. Det går inget vidare. De är varandras motsatser. Mira bor med en alkoholiserad, tablettmissbrukande mamma i en liten lägenhet vid Farsta centrum. Hon hänger med andra i samma utsatta situation och har nog provat det mesta när det gäller droger. Vad som gör dem lite lika ändå är att de båda tar stort ansvar för en förälder, fast med helt olika förutsättningar. De vet egentligen ingenting alls om varandra, varje möte slutar mer eller mindre i katastrof. Mira vräker ur sig någonting dumt som hon sedan ångrar och Henrika bara sluter sig och säger ingenting alls.
Det känns ändå som om det är Mira som till slut blir drivande i det att de faktiskt till viss del hittar fram till varandra. Mira som bestämt sig för att faktiskt gå till skolan, att lägga av med sprit och droger. Att faktiskt försöka ordna upp sin tillvaro så gott det går. När sedan mamman beslutar sig för att göra ett försök hon också så anar man en ljusning.
Henrika genomgår också en förändring. Hon sätter på något vis stopp för att alltid vara artig och trevlig, att acceptera pappans sätt gentemot henne. Det här med att han fortfarande behandlar henne på samma sätt, pratar med henne på samma vis, som han gjorde för fem år sedan.
Jag tyckte väldigt mycket om den här boken. Jag gillade Ulrika Lidbo's debut; Decembergatans hungriga andar också, men den här är, tycker jag, bättre. Ulrika Lidbo skriver med ett språk som känns äkta. Det låter inte ett dugg konstruerat, något som är viktigt i all ungdomslitteratur. Det finns också ansvarstagande vuxna, vuxna som faktiskt bryr sig. De kanske inte syns så värst tydligt, men de finns där i alla fall. Detta är annars något man ofta saknar i barn- och ungdsböcker. Vettiga vuxna. De flesta vuxna verkar vara helt egotrippade och totalt ansvarslösa och inte märka någonitng av vad som händer med barnen eller ungdomarna i deras närhet. Man kan bli lite trött på dumma vuxna. Nu är väl detta fenomen i och för sig mest synligt i barnböcker och inte lika tydligt inom ungdomslitteraturen.
Jag gillar verkligen de här båda tjejerna som är så starka båda två, fast på olika sätt. Jag vill veta hur det går för dem. Jag vill ha en fortsättning! Jag vill veta om Henrika kan stå emot, om hon orkar att göra det hon innerst inne vet är rätt. Om hon orkar att inte välja det enkla, bara för att hon är så trött på att vara oskulden, tönten och trött på att inte vara en av de andra. Jag hoppas hon orkar vänta på de där andra kompisarna som säkert kommer att dyka upp om hon har lite tålamod. De där kompisarna som hon kan känna sig hemma med, där hon inte behöver känna sig så fel hela tiden.
Och hur ska det gå för Mira? Mira som envetet bestämt sig för att bryta med det gamla, som till slut har förstått att hon faktiskt ser dåligt, tagit mod till sig och och gått till optikern och fått glasögon. Ingen vuxen har över huvud taget brytt sig så pass mycket att de har förstått att hon har dålig syn. Ja,det skulle vara fint med en fortsättning!
Detta inlägg är även publicerat på Annettes bokblogg
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)