Titel; Mississippi
Författare; Hillary Jordan
Förlag; Historiska media
Recensionsexemplar
Här kan man se en trailer för
Mississippi, och
här kommer man till Hillary Jordans hemsida.
Det är mycket nu...Maj och början av juni är alltid lite lätt hysteriskt om man har barn, trädgård, och dessutom lever ihop med en pedagog som har sin egen skolas alla aktiviteter att ta hänsyn till. Egentligen, om man försöker andas lite lugnt, skriva lite listor osv, så fixar sig ju det mesta. Det är mest hjärnstress tror jag, när man är en sådan där typ som ska ha koll...Hur som helst, igår försökte jag sitta och bara slappa lite. Helt otippat fick jag huset helt för mig själv i några timmar, och även om jag flängde runt en del, så bestämde jag mig för att släppa alla måsten och sätta mig och läsa en stund.
Jag hade redan börjat på Mississippi och kommit en liten bit, så jag visste att jag gillade den. Men jag blev så fast att jag läste ut den i en enda sittning, trots alla måsten och trots att jag känner mig grymt jagad över allt jag måste hinna med. Nästan i alla fall. Det blev några avbrott för att handla, laga mat och fixa lite. Men de där måste-göra-vardags-sysslorna bara svischade jag igenom, för att få fortsätta läsa.
Det var lite befriande också att inte läsa en deckare...Nu gillar jag ju deckare och plöjer glatt igenom ett en hel massa av dem varje år, men jag försöker stoppa in lite annat också, som t ex Mississippi.
Det här är en debut, så jag börjar redan längta efter Hillary Jordans andra roman, vad det nu kan tänkas bli för någonting. Det här är välskrivet och jag blev starkt berörd redan vid inledningen. Det känns också som om Hillary Jordan är påläst och kan sin historia. Nu är jag ingen expert, men hon känns så trovärdig att jag är benägen att köpa allt hon skriver, tro på vartenda ord. Nu är det här fiktion och inte baserat på några verkliga livsöden, men det skulle mycket väl kunna vara det. Det här skulle kunna ha hänt, och det har säkerligen hänt. Många, många, många gånger om. Kanske inte helt exakt det som beskrivs i boken, men något liknande.
Det är 1946 och Henry McAllan flyttar med sin familj ut på landet. Han har, utan sin frus vetskap, köpt en gammal bommulsgård i Mississippideltat. Meningen är att familjen ska bo i ett hyrt hus inne i närmsta stad, medans Henry själv ska pendla ut till gården. Nu visar det sig att han blivit grundlurad, huset de skulle hyra är sålt, och han har ingenstans att ta vägen med sin fru, deras två små döttrar och sin egen pappa som är änkling. De får helt enkelt flytta in på gården allihop. Enkelt förresten, är nog det sista det är. Det är fallfärdigt, skitigt, lerigt och omodernt. Inget vatten och ingen el. Laura, hustrun, är inte på något vis van vid det hårda livet på landet och har svårt att anpassa sig. Förutom att hon saknar alla bekvämlighet hon är van vid och har två små flickor att ta hand om, så får hon dessutom stå ut med sin fruktansvärt krävande och elake svärfar.
En av de familjer som arrenderar mark av McAllans är familjen Jackson. De är färgade och har haft det tufft med den tidigare ägaren, som lurat dem på pengar. Henry är rättvis och lurar ingen. Han är också affärsman och ger inte bort någonting gratis.
Ronsel Jackson tog värvning och har legat vid Svarta panterdivisionen under andra världskriget. Efter att ha kämpat mot fruktansvärda orättvisor och fördomar i början av sin värvning, har Ronsel upptäckt att alla människor inte har ett hat mot färgade inom sig. Han har så smått börjat vänja sig vid att bli behandlad som en människa av andra människor. Han har dessutom blivit förälskad och inlett ett förhållande med en vid, tysk kvinna.
När han återvänder hem igen, efter kriget, möts han till sin förvåning av samma inskränkthet som när han reste. Ingenting, eller mycket litet, har förändrats. Ronsel däremot har förändrats, vilket gör hemkomsten i stort sett omöjlig.
Henry McAllan har en bror, Jamie, som alltid har varit som en magnet för alla människor. Inte bara kvinnor, utan alla, män, kvinnor och barn älskar Jamie. Deras far, Pappi, tycker han är vek och vill att han ska tuffa till sig. När Jamie och Ronsel återvänder hem från kriget nästan samtidigt sätts någonting som inte går att stoppa, i rullning.
Berättarperspektivet i boken skiftar, vilket gör att man får insyn i nästan alla huvudpersoners tankar. Alla utom Pappis. Jag vet inte om det är bra eller dåligt att han inte får komma till tals. Jag tror inte det hade gjort någon skillnad egentligen. Han känns så alltigenom ond, att jag har svårt att tro att man skulle fått några sympatier för honom även om han fått göra sin röst hörd.
Som sagt, det här är en mycket stark berättelse som jag hoppas och tror får många, många läsare.
