Lika bra som

Utan ett ord och Alltför nära tycker jag nog inte att

Titel; Morgonen hon försvann
Författare; Barclay Linwood
Förlag; Kabusa

var. Klart bäst är, i mitt tycke, Utan ett ord, som jag tyckte var riktigt bra. Men de andra två är helt klart ok läsning. Det är spännande böcker med ett driv som gör att man vill läsa vidare. Och kanske är det jag som är lite trög, men jag tycker Linwood är skicklig på att lura läsaren när det gäller slutet. I Morgonen hon försvann möter vi Tim Blake som är en frånskild, inte så värst framgångsrik bilförsäljare, som ska ha sin dotter,Sidney, boende hos sig över sommaren. I vanliga fall bor Sidney med mamman och mammans nya man. Också han bilförsäljare, men lite mer framgångsrik sådan.

Blake ser fram emot sommaren, livet är inte så illa ändå. Jobbet fungerar hyfsat och Sidney ska sommarjobba på ett hotell i stan. Det flyter på så sakta, men så en dag så kommer Sidney inte hem efter jobbet. När Tim åker till hotellet får han till svar att någon Sidney har aldrig arbetat där...Han börjar med efterforskningar, frågar runt, håller koll på människor och affärer längst gatan där hotellet ligger, men får till en början inget napp. Inga av Sidney vänner vet vart hon har tagit vägen och polisen tar inte särskilt allvarligt på saken. Så hittar man Sidney bil, övergiven på en parkeringsplats, med blodspår från två personer i bilen, dels från Sidney själv och dels från en annan person, som sedan hittas mördad.

Det finns fortfarande inga livstecken från Sidney och mardrömmen bara växer. Någon annan, med annat än Sidney bästa för ögonen, verkar lika desperata av att hitta henne som Tim Blake själv.

Som sagt, en spännande historia och skön avkoppling för stunden, och har man inte läst de två första tycker jag man ska göra så!

Horses, horses, horses # 1

När vi höll på som bäst att flytta om på Barn- och ungdomsavdelningen på jobbet, och jag satt och gallrade och fixade med hästhyllan, så fick jag plötsligt en rad av en låt i mitt huvud som jag inte kunde bli av med; Horses, horses, horses...Ingenting mer, bara detta ord, om och om igen. Väldigt enerverande. Tillslut kom jag på att det var Meg Ryan's röst jag hörde, ur filmen 'När Harry mötte Sally', i en scen på ett stort varuhus där Meg Ryan och Billy Crystal sjunger karaoke. Så kan det gå.

Det har ju egentligen ingenting alls att göra med det här inlägget, men det var när jag höll på där och fixa med hyllorna, bläddrade lite i böckerna, hela tiden med den där raden i huvudet, som jag kom på att jag skulle skriva några inlägg om hästböcker jag läst. Helt idiotiskt egentligen, eftersom det råder lite semesterstiltje här på bloggen, utan att det för den sakens skull råder någon som helst brist på böcker att skriva om, eftersom jag precis som vanligt läser massor. Men, det känns ändå lockande med hästböckerna eftersom jag läst en hel del sådana genom åren. Först då, så klart, när jag själv växte upp, sedan i och med mitt arbete, och sist men inte minst sedan vår dotter, T, började läsa hästböcker.

Först ut i den här lilla serien Häsboksinlägg, får nog bli en av T's, och mina för den delen, favoriter; Sigge-serien av Lin Hallberg, med ljuvliga illustrationer av Margareta Nordqvist. T tycker nog egentligen att hon är lite för stor för Sigge böckerna nu (10 år), men kan absolut inte låta bli att läsa dem i alla fall, så snart det kommer ut en ny. Likadant med Lin Hallbergs serie om Teddy, som kommer att få ett helt eget inlägg längre fram.

Serien om Sigge och de andra shettisarna heter egentligen BUS - Brobyungarnas shettisar. I den första boken, Alla älskar Sigge, får vi träffa Elina, som när hon är ute med sin mamma i bilen, får syn på en hage där det går ett gäng shettisar på bete. Hon fullständigt kräver att mamman ska stanna bilen så hon får kliva ur och ta sig en närmare titt på dessa ljuvliga varelser. Mer än så behövs inte. Elina är fast. När hon sedan får lov att börja ta ridlektioner för Ingela (världens bästa ridlärare!), och dessutom träffar älsklingshästen Sigge, är lyckan total.

Elina blir, en hästtjej uti fingerspetsarna. En sådan där tjej som lever och andas hästar. Dom finns, vet ni, på riktigt! Allt kretsar kring stallet och favorithästen. Men, vad som är så mysigt med Siggeböckerna är att de rymmer en del annat också. Elinas ridkompisar, som också älskar att rida, och som också har favorithästar, tar en del plats i böckerna. Det är inte helt lätt att vara 8-9 år sådär och kanske tycka om samma häst! Det kan bli helt enorma problem. När det sedan är så att Elina är hästtjej i kvadrat och de andra så där lite lagom intresserade kan det bli problem där också. Det gäller ju att hitta en balans i tillvaron, vilket kan vara knepigt som liten tjej eller kille. Hur som helst är det här riktigt mysiga böcker, inte minst med tanke på de urgulliga illustrationerna. Kul är också Sigge och hästbrorsan Sam (och de andra hästarna???) finns på riktigt i Lin Hallbergs ägo. In i mellan kommer det lite tunnare böcker utanför BUS-serien som exempelvis Sam och Sigge, där man får träffa shettisarna innan de kom till Brobystallet.

Siggeböckerna i ordning är:

1. Alla älskar Sigge
2. Torsdagar med Sigge
3. Kom igen, Sigge
4. Sam och Sigge
5. April april, Sigge
6. Ridläger med Sigge
7. Simma lugnt, Sigge
8. Äventyr med Sigge
9. Det spökar, Sigge
10. Hoppa högt Sigge

I november 2011 kommer nästa lilla bok om Sam och Sigge;
Natten då Sigge föddes. Både jag och T kommer säkert att läsa så fort vi kan lägga vantarna på den...

Sedan har det också kommit;

Sigges kompisbok
Ponnystallet 1 
Ponnystallet 2

Så det finns en del att läsa och pyssla med för den som, precis som Elina, blivit drabbad av Siggesjukan!

Sommarhuset

Titel; Sommarhuset

Författare; Anna Fredriksson

Förlag; Forum

Jag tyckte om Sommarhuset, även om jag fick lite ont i magen av den. Men det var kanske det som var meningen? För det första så får jag ju erkänna att jag till en början kände stort medlidande med Eva då hon efter mammans självmord hamnar i en situation där hon själv ser det som självklart att hon, och hon ensam, ska ärva mammans sommarhus. Syskonen har ju aldrig varit intresserade? Det är ju hon, Eva, som tillbringat all sin lediga tid där tillsammans med mamman, som stöd, men också för att hon verkligen älskar det där huset, det där stället. Jag kan förstå den oresonabla skräcken i att inse att det kanske kommer att bli så att någon annan, helt främmande familj, kommer att springa i ens egen trappa,  strosa längst ens egen stig ned till vattnet, eller sitta på ens egen altan om sommarkvällarna. Hemska tanke.

Det här är en bok om relationer, kanske missförstånd sedan lång tid tillbaka, och om att plötsligt inse att ens liv som det sett ut tidigare kommer att ändras, och att man inte vet hur saker och ting kommer att se ut i fortsättningen.

Vad som känns mest sorgligt i boken, tycker jag, är att man förstår ju att syskonen haft en nära relation under en tid då de växte upp, att Eva tog hand om sin lillasyster och att systern såg upp till Eva och strävade efter hennes gillande. Någonting hände på vägen, när Eva blev fast (eller gjorde ett val) att ensam ta ansvar för mammans liv. Mamman som var akademiker ut i fingerspetsarna, som alltid arbetade och satte sitt arbete före allt annat. Men som också var sjuk, så pass sjuk att Eva aldrig kunde släppa kontrollen helt, att hon alltid gick omkring med en liten gnagande känsla av oro.

Man vill ju gärna tro på det där som prästen säger till Eva i boken, att vad som är så fint med syskon är att man alltid har dem kvar, vad som än händer. Men, mitt i en bitter arvstvist med vitt skilda meningar om vad som är rätt och riktigt, tänker nog de flesta inte riktigt så.

Hur som helst så är ju ens syskon människor man har känt på ett väldigt speciellt sätt hela livet och samtidigt en fantastisk tillgång. Någon eller några som man kan vara sig själv tillsammans med på ett unikt sätt. Sedan kan det nog vara bra att inse att även om man är syskon så känner man inte till vartenda skrymsle hos varandra. Och tur är väl det?

Det är en lättläst bok, som inte lämnade jättestarka spår precis efter läsningen, men som jag kommer på mig själv med att tänka på då och då. Den lämnar lite frågetecken efter sig. Jag hade velat gå in lite djupare i några av personligheterna, som exempelvis mamman. Nu blev det lite känslan av att skrapa på ytan. Komplexa personer och komplext ämne som kanske kräver lite fler sidor för att kännas riktigt hel. Men, som sagt, jag tyckte om boken, och det måste ju ändå vara ett gott tecken att jag som läsare skulle vilja veta mer om personerna?