Sommarhuset

Titel; Sommarhuset

Författare; Anna Fredriksson

Förlag; Forum

Jag tyckte om Sommarhuset, även om jag fick lite ont i magen av den. Men det var kanske det som var meningen? För det första så får jag ju erkänna att jag till en början kände stort medlidande med Eva då hon efter mammans självmord hamnar i en situation där hon själv ser det som självklart att hon, och hon ensam, ska ärva mammans sommarhus. Syskonen har ju aldrig varit intresserade? Det är ju hon, Eva, som tillbringat all sin lediga tid där tillsammans med mamman, som stöd, men också för att hon verkligen älskar det där huset, det där stället. Jag kan förstå den oresonabla skräcken i att inse att det kanske kommer att bli så att någon annan, helt främmande familj, kommer att springa i ens egen trappa,  strosa längst ens egen stig ned till vattnet, eller sitta på ens egen altan om sommarkvällarna. Hemska tanke.

Det här är en bok om relationer, kanske missförstånd sedan lång tid tillbaka, och om att plötsligt inse att ens liv som det sett ut tidigare kommer att ändras, och att man inte vet hur saker och ting kommer att se ut i fortsättningen.

Vad som känns mest sorgligt i boken, tycker jag, är att man förstår ju att syskonen haft en nära relation under en tid då de växte upp, att Eva tog hand om sin lillasyster och att systern såg upp till Eva och strävade efter hennes gillande. Någonting hände på vägen, när Eva blev fast (eller gjorde ett val) att ensam ta ansvar för mammans liv. Mamman som var akademiker ut i fingerspetsarna, som alltid arbetade och satte sitt arbete före allt annat. Men som också var sjuk, så pass sjuk att Eva aldrig kunde släppa kontrollen helt, att hon alltid gick omkring med en liten gnagande känsla av oro.

Man vill ju gärna tro på det där som prästen säger till Eva i boken, att vad som är så fint med syskon är att man alltid har dem kvar, vad som än händer. Men, mitt i en bitter arvstvist med vitt skilda meningar om vad som är rätt och riktigt, tänker nog de flesta inte riktigt så.

Hur som helst så är ju ens syskon människor man har känt på ett väldigt speciellt sätt hela livet och samtidigt en fantastisk tillgång. Någon eller några som man kan vara sig själv tillsammans med på ett unikt sätt. Sedan kan det nog vara bra att inse att även om man är syskon så känner man inte till vartenda skrymsle hos varandra. Och tur är väl det?

Det är en lättläst bok, som inte lämnade jättestarka spår precis efter läsningen, men som jag kommer på mig själv med att tänka på då och då. Den lämnar lite frågetecken efter sig. Jag hade velat gå in lite djupare i några av personligheterna, som exempelvis mamman. Nu blev det lite känslan av att skrapa på ytan. Komplexa personer och komplext ämne som kanske kräver lite fler sidor för att kännas riktigt hel. Men, som sagt, jag tyckte om boken, och det måste ju ändå vara ett gott tecken att jag som läsare skulle vilja veta mer om personerna?