Maresi Krönikor från Röda Klostret

Titel: Maresi, Krönikor från Röda Klostret
Författare: Maria Turtschaninoff
Förlag: Shildts & Söderströms, Berghs

Här kommer ännu en titel jag tänkte prata om på Minikollot i sommar, Maresi av Maria Turtschaninoff. Jag har tidigare läst Underfors av Turtschaninoff, men av någon anledning läste jag aldrig den som kom efter, Arra, legender från Lavora. 

Huvudpersonen är en ung kvinna, eller flicka egentligen, Maresi. Maresi är 13 år och bor som novis i klostret Röda klostret på ön Menos. På ön är inga män tillåtna, bara kvinnor och det vilar något magiskt över ön och dess invånare. Kvinnorna vakar över gamla hemligheter och riter, en del av dem kanske inte behövts användas på mycket lång tid, men kunskapen om dem består.

De lever ett lugnt och fridfullt liv. De unga flickor som kommer som nya till klostret kan hamna där av olika anledningar. Någon kanske kommer från en fattig familj som behöver pengarna, någon kanske har gott läshuvud etc. Sedan så finns det några som kommer för att de flytt från något, som kommer till klostret för att det är det enda ställe som känns tryggt nog att befinna sig på.

Jai tillhör den här sista kategorin. Alla förstår att hon varit med om någonting hemskt men det tar lång tid innan hon öppnar sig och berättar brottsstycken av det hon upplevt innan hon anlände till klostret.

Boken börjar med att Maresi berättar att hon skrivit ned någonting som hände på ön precis efter det att Jai kommit. Man förstår alltså med en gång att någonting hemskt kommer att inträffa och man förstår också att i alla fall Maresi överlevt och kan berätta om det för eftervärlden.

Sedan tar det ganska långt in i boken innan händelsen, som vi fått ana i början, faktiskt inträffar. Istället beskrivs livet på ön ganska ingående och man förstår att öns traditioner med noviser och Systrar inbegriper en del gammal kraft och magi. Det är i så fall det jag har att invända, att det är lite för mycket fokus på Urmoderna och hennes tjänarinnor etc.

Annars tycker jag om boken om Maresi. Jag gillar att få veta hur de lever, att de tar vara på naturens resurser och inte fiskar ut snäckorna som ger dem den röda färg som är deras huvudsakliga inkomst. Jag gillar hur de tar hand om barnen och hur alla på ön förr eller senare hittar sin plats. Att ingen hetsar barn och unga in i någon fålla. Alla ges tid att känna efter vad man vill ägna såg åt, vad man vill lära sig mer om.

Jag har ingen aning om det är meningen att det ska bli en fortsättning, men jag tycker att det kan anas precis på slutet? Sista kapitlet öppnar hur som helst upp för en eventuell fortsättning, och kommer det en sådan så kommer jag säkert att läsa den.