Kim Thúy och Yukiko Duke 💜
Okey en minut har gått och vi gapskrattar redan när Thúy går igång med ord som berusad, långtradare (kyss) etc. Helt underbart!
Så intressant om att man kan se och uppfatta saker helt olika även om man befinner sig på samma plats. Hon berättar om ett dyksafari på ett helt fantastiskt sätt. Där hon fastnade i det fantastiska stimmen men de små små räkorna som en stjärnhimmel. Istället för att titta på valarna valde hon att fokusera på de mikroskopiska detaljerna.
Thúy pratar om linjen mellan verklighet och fantasi. Som när man minns något man såg eller hörde som barn och sedan berättar om det som vuxen. Hur mycket kommer man egentligen ihåg och hur mycket har man listat ut i efterhand och gjort om i sitt huvud.
Hon pratar också om att flykten satt vissa spår som aldrig slipper även om hon inte har några riktigt svåra trauman. Hon har fortfarande svårt att se när någon slösar med vatten. Hon minns också med fasa "toaletterna" i lägret i Malaysia.
Hon berättar att när de försökte få inresetillstånd i något land så tog Sverige enbart emot handikappade flyktingar, vilket hon alltid beundrat Sverige för.
Vi får höra fruktansvärda historier om vad som hände de vietnamesiska flyktingarna. Avskyvärda händelser i möten med pirater.
När du springer, flyr, så kan du inte titta bakåt. Thúy menar att hon är så priviligierad då hon i o m sitt skrivande har lyxen att blicka bakåt och minnas. Att ta hand om sina egna och andras minnen.
Nu blev det så fruktansvärt så jag kan inte ens skriva om det ...
För vietnameser så handlar det mycket om att landet och folket har varit med om så mycket fasansfullt att enda möjligheten att inte helt gå under i sorg är att blicka framåt. Därav kritiken vissa vietnameser riktar gentemot andra mör de vittnar om vad som hänt. Det enda riktiga menar man är att glädjas åt sin andra chans. Vara tacksam över att mm lever. Blicka framåt inte snegla bakåt.
Definition av en flykting i sitt eget land: du har blivit nekad ditt gamla land, du har ingenstans att ta vägen. Samtidigt som du befinner dig i ett tomrum i ditt gamla land. Du är fast.
När man som barn i skolan varje vecka måste ställa sig upp och berätta att man t ex sett sin mamma läs en bok, eller sett sin kusin lyssna på musik. Detta kunde sedan leda till åtal. Som familj lärde man sig därför stt vara tyst, att inte se någonting. Så att man av misstag skulle säga något som skulle kunna utsätta någon för fara.
Jag är helt slut efter det här seminariet ... så mycket hemskheter och samtidigt så mycket skratt och värme. Jag ser mycket fram emot bokcirkeln med Kim Thúy imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar