lördag 24 september 2016

Den livsfarliga litteraturen och den livliga fantasin


Kristoffer Leandoer, Therese Bohman, Klas Östergren & Åsa Beckman diskuterar när litteraturen faktiskt kan vara dålig eller nästan farlig istället för bra för oss.

Här kommer, lite osammanhängande, en liten del av samtalet! 

Just nu går jag tillbaka i min text och tänker att de här människorna säger så himla många smarta och bra saker precis hela tiden. Det är helt omöjligt att hinna med! Man skulle behöva lyssna på det hör samtalet flera gånger om för att hänga med. Sedan skulle man ha fullt upp i flera år med att läsa in sig på alla teorier och tankar som tas upp.

De är ganska eniga om att det kan vara riktigt illa att läsa erotik eller sexscener för tidigt. Svårt att hämta sig ifrån!

Nu blev det riktigt roligt med en berättelse om den förfärlige "Ottomannen" som alla tanter slängde sig helt skamlöst på i alla pinup-tidningar som låg överallt när man växte upp. Här kommer de också in på att texten var häftigare än bilderna på "tanterna" på bilderna. När man sätter egna bilder till texten man läser.

Är litteraturens största mål att få oss att känna oss missnöjda med det liv vi lever? Även om man läser för att hitta igenkänning? Då läser man ju också om andra människor som också längtar bort?

En riktigt koncentrerad och riktad  fantasivärld är det som skiljer skrivandet från ren dårskap, menar Klas Östergren.

Skulle man, hårdraget, kunna skjuta en man som man precis läst en bok av?!? Man behöver ju per automatik faktiskt inte gilla personen som skrivit boken man gillar? Det kan ju vara precis tvärtom.

När man läser släpper man till viss del kontrollen. Man släpper in en parasit i sitt huvud. Som en besatthet av en annan människas tankar.

Läsarens välvilja kan göra även sämsta bok riktigt bra enligt Östergren. Om man kanske bara har en bok att läsa där man befinner sig.

Man måste investera i sig själv när man läser, annars blir det ingenting.

Känslan av ensamhet, betraktarens vinkel är egentligen avstamp för både läsande och skrivande enligt Therese Bohman.

Den klassiska litteraturen till skillnad från dagens uttrycker allas åsikt.

Enligt forskningen kan man prata om readers high. Man kan bli beroende och uppleva abstinens. 

Språket har en närmast kemisk effekt i hjärnan enligt Östergren och menar att efter han skrivit färdigt en bok krävs det närmast någon sorts avgiftning.

Bohman jämför det här tillståndet med att när man som barn går helt in i leken. Det är så ovanligt att vi hamnar i sådana tillstånd som vuxna.

Nu blev det spännande när Leandoer menar att vi ser all text som bilder i huvudet. Vilket kan förklara att man kan tro att man exempelvis ha sett en bok filmatiserats som inte ens är filmad. Det förklarar en hel del tycker jag!

Boken kan vara en låda att stänga in sig i också. Man väljer att stänga allt annat ute, man väljer att isolera sig. I alla fall för en stund.

Sådär är det för mig! Läsningen är min återhämtning. Mitt sätt att hantera stress, oro, ilska, när jag är ledsen etc. Mitt sätt att stänga dörren om mig en stund. Det kan säkert se ut som en flykt ibland för utomstående. Men det är inte helt sant. Jag bearbetar så mycket och kommer ut ur läsningen lite helare. 








Inga kommentarer:

Skicka en kommentar