Lyckostigen

Titel; Lyckostigen

Författare; Anna Fredriksson

Förlag; Forum

Recensionsexemplar

Jag vet inte riktigt vad det är, men jag blir inte riktigt klok på om jag gillar det här eller inte. På något sätt gör jag nog det, för den fastnar. Nu var det ett tag sedan jag läste Lyckostigen, men den har stannat kvar hos mig. Den poppar upp rätt vad det är och spökar lite.

Jag tror jag stör mig på att jag inte får någon riktig känsla för någon av karaktärerna. Det finns ingen som jag riktigt tycker om. Att fatta tycke för en karaktär i en bok handlar ju inte om att personen i fråga måste vara genomtrevlig, tvärtom, det kan precis lika gärna vara en riktig typ, men med någonting litet som man bara faller för.

Jag hittar inte den där karaktären att tycka om i Lyckostigen. Vad jag däremot tycker om är sättet som Anna Fredriksson skiftar perspektiv på. Lite långsamt vänds, om inte sympatierna, så förståelsen för Johannas agerande till att man mer och mer inser varför Calle beter sig som han gör.

En sak som slår mig, och det gäller också Anna Fredrikssons första roman Sommarhuset, är att hemmet, platsen där man bor, äger, hyr eller har till låns har väldigt stor betydelse för personerna i böckerna. Hemmet är en viktig symbol för vem man är.

Sedan tycker jag alltid att det är så nedslående hur skolans värld kan gestaltas i litteraturen. Jag förstår ju självklart att sådana rektorer som man träffar på i Lyckostigen faktiskt finns, men låt oss hoppas att de är ovanliga.

Däremot sammanhållningen mammorna emellan, de som har de tjejerna som gaddar ihop sig mot Johannas yngsta dotter, de tror jag tyvärr inte är alltför ovanliga. Så länge som ens eget barn inte far illa så låtsas nog många som om det regnar. Man vill inte se det där obehagliga. Framförallt inte om ens eget barn är med och behandlar någon illa.