Där ingen gått

Titel; Där ingen gått
Författare; Melaine McGrath
Förlag; Wahlström & Widstrand
Recensionsexemplar

Det är alltid spännande att läsa böcker som utspelar sig i lite, för mig i alla fall, annorlunda miljöer. Arktisk, Grönland och andra öar strax utanför Grönland, där man befinner sig i Där ingen gått, känns nytt och fräscht.

Huvudkaraktär är Edie Kiglatuk. En fd alkoholiserad lärare, som också arbetar som guide. Det är ngt av superkvinna över Edie. En sådan som klarar allt, med förbundna ögon, mitt i en snöstorm. Som kan säga hur tjock isen är och hur vädret kommer att bli dagen därpå endast genom att lyssna på vinden och smaka på snön.

Det är väl min invändning mot boken. Att Edie verkar klara av precis allting på egen hand, samt att det är lite väl mycket chablonartade porträtt även då det gäller de andra karaktärerna. Annars är det en spännande historia. Kanske med lite väl många personer och händelser att hålla reda på.

Vid en guidad tur som Edie håller i, dör en av de två männen som är med. Redan från start anar Edie att något inte står rätt till, men det hela tystas ner och rubriceras som en olyckshändelse. Det är valår och det pågår en massa skumraskaffärer i det tysta för att sittande borgmästare ska få stanna kvar på sin post.

När sedan Edies favoritstyvson råkar ut för en olycka under ytterligare en guidad tur förstår Edie att det är något riktigt stort som pågår, och kan då inte hejda sig utan påbörjar efterforskningar på egen hand. Hon blir motarbetad från alla håll, utom möjligen av Derek Palliser. Palliser arbetar som ensam polis i ett enormt geografiskt område, och kan av naturliga skäl inte närvara överallt hela tiden. Edie och Palliser har ett förflutet då de, tack vare Edies näsa för när ett brott begåtts, lyckats lösa ett mord som alla trodde var en olyckshändelse. Problemet var att det var en riktigt otrevlig typ som blivit mördad, och därför hade de allra flesta velat att man blundade och inte fortsatte forska i historien.