Läste Sammanbrott väldigt snabbt och nästan utan att tänka, korta stunder under de senaste dagarna. Kanske är det därför som jag inte riktigt fastnade. Det är en psykologisk spänningsroman med, tycker jag, lite för många märkliga sammanträffanden och forcerat konstruerat händelseförlopp. Det är som om författaren verkligen gått in för att sno allting ett extra varv. Det hade blivit bättre, tycker jag, om det inte varit så många olika trådar.
Egentligen så är berättelsen riktigt bra. Cass är på väg hem, ensam i bilen under en ovanligt stormig natt. Hon passerar en bil med ensam kvinna i, som parkerat vid vägkanten. Med en känsla av obehag och skuld så väljer Cass att fortsätta köra. Hon rättfärdigar sitt beslut med att kvinnan inte vinkat åt henne att stanna och därmed förmodligen visste att hjälp var på väg.
Kvinnan hittas sedan död och Cass dras med skuldkänslor över att hon inte stannade. Samtidigt så drabbas hon av någon sorts glömska som hon inte upplevt tidigare. Hon glömmer att hon beställt ett hemlarm, och minns inte trots att hon ser sin beställning och underskrift. Hon beställer hem en barnvagn utan att vara gravid. I denna stilen fortsätter det och Cass är sakta på väg mot ett sammanbrott. Mamman led av tidig demens och Cass är livrädd för att även hon är på väg mot samma sjukdomsbild. Hennes man är stöttande, men skeptisk till hennes beteende. Bästa väninnan är egentligen den enda person som Cass känner att hon kan anförtro sig åt.
Som sagt, lite för rörigt för min smak, men ändå en bra grundstory.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar