Äh, lite vallningar har väl ingen dött av ...

Det är kanske på sin plats med en liten varningstext här:

Det här inlägget är mycket mer privat än vad mina inlägg här på bloggen brukar vara, och det är först i inlägg nummer två som det faktiskt kommer lite text om litteratur och film kopplat till temat. Så om man känner att man inte riktigt vill läsa om det privata så är det bäst att scrolla vidare!

Det är väl bara att omfamna, eller i alla fall bara att acceptera att Mitt i livet just nu för mig associeras starkt med klimakteriet ... Om några år så kanske jag tänker helt annorlunda. Låt oss hoppas på det!

Och nej, lite vallningar har säkert ingen dött av. Men, jag kan slå vad om att någon någonstans, någon gång har dött pga någon annans vallningar ...!

Tyvärr så var klimakteriet nästan det allra första som dök upp i huvudet på mig när jag såg Kulturkollos veckoutmaning; Mitt i livet ... Tyvärr, för så himla mycket av min tid och energi som detta förbannade elände har stulit av mig är helt galet. Jag vill egentligen inte lägga en enda minut till på att älta detta vansinne, men samtidigt så känns det viktigt att det talas om det. Att det syns att vi är många, många som drabbas hårt, och som verkligen mår dåligt.

Nu de senaste åren har ju frågan faktiskt lyfts lite mer både i tv och i tidningar. Det har också kommit ut en del böcker i ämnet. Böcker som faktiskt tar det på allvar, och inte bara kommer med flosker som att man ska omfamna det hela, eller tänka att; oj, vad häftigt att min kropp kan göra såhär, eller; ja men tänk vad skönt att inte behöva frysa ... Ja, herregud.

Jag gick in i klimakteriet när jag var 47 år, och i förklimakteriet vid kanske 43 eller 44. Fast då visste jag inte riktigt ens att det fanns något som hette förklimakteriet. Mensen började hoppa över för att tillslut försvinna helt, humöret var kanske inte på topp, orken var inte riktigt densamma, men annars var det nog inte så mycket som utmärkte sig.

Hösten 2013 däremot, när mina vallningar startade. Det märktes så det räckte och blev över. Det tog ju ett tag innan jag faktiskt förstod vad det handlade om, och när jag väl fattade så kom det lite som en chock. Det kändes som om det var för tidigt? Sedan när jag insåg att det bara var att gilla läget så tänkte jag att det kanske var bra att det kom tidigt? Då skulle det väl vara över ganska snabbt också? Max ett par år tänkte jag. HAHAHA! Vad lite jag visste. Nu, fem och ett halvt år senare, så är jag fortfarande mitt i eländet. Nu har jag östrogenplåster sedan ett par månader tillbaka, för att jag helt enkelt inte orkade längre. Jag har också fått lära mig att ju tidigare man kommer in i klimakteriet, desto längre tid stannar man oftast kvar. Det låter väl rättvist?!? Nej, inte särskilt. Men, livet är inte rättvist alla gånger, och det finns ju helt klart de som har det mycket värre.

När man haft vallningar dygnet runt vecka efter vecka i drygt fem år så händer det något med både kroppen och psyket kan jag meddela. Jag fick panikångestattacker på nätterna t ex. Man vågar nämligen inte somna, för man vet att man kommer strax att vakna igen av de där gräsliga vallningarna, och då är det nästan bättre att inte somna alls. Jag blev yr och svimmade (förmodligen pga sömnbrist helt enkelt). Jag gick omkring och var konstant helt orimligt trött, både sömnig och trött i kroppen, och mycket mycket annat.

Jag ska tillägga här att jag hela tiden har tränat mycket. Dessutom har jag kört mycket yoga, som ju ska vara bra för att slippa vallningar och andra klimakteriebesvär. Jag har heller inte ätit kött sedan jag var 15 år, och äter ganska nyttigt. Så när man läser artiklar som har utgångspunkten att det bara är att träna på och lägga om kosten, så är det som ett hån. En kraftig spark i magen. Den där magen som förresten helt ändrat form och som man inte känner igen alls. Man undrar liksom vems den är, när man tittar ner. Det kan ju inte vara min?!?

Nu har jag som sagt östrogenplåster, och även om det är en del biverkningar, så föredrar jag dessa framför att få tillbaka vallningarna med allt vad det innebär. De "värsta" biverkningarna är väl att jag gått upp en del i vikt, svullnar upp och att brösten känns som om de vuxit två storlekar plus att de ömmar något förfärligt. Lite samma känsla som när jag var med barn ... Märkligt. Och ja, just det ja, halsbrännan är inte att leka med heller. Men, som sagt, jag är inte redo att sluta med plåstren för att se vad som händer riktigt ännu. Jag ska hålla på i åtminstone ett år för att sedan göra ett uppehåll på några månader tycker min gynekolog, och det tycker jag verkar vettigt.

Det finns en mängd olika preparat man kan prova innan man bestämmer sig för att "ge upp", som det kändes som i mitt fall, och börja med östrogen. Det finns på apoteket och det finns i hälsokostaffärer, det är bara att prova sig fram. Tyvärr så hittade jag inga naturläkemedel som fungerade på mig (och jag har provat många). Det kändes lite som ett nederlag att börja ta östrogen, det ska jag villigt erkänna, men jag kom till ett läge där det inte gick längre helt enkelt. Jag var tvungen att få sova.  Det är ju så att livet fortsätter ju som vanligt. Man jobbar heltid, man handlar, lagar mat, tränar, städar, vill umgås med familj och vänner etc etc. Man fortsätter som om allt är som det alltid har varit, fast att det är det ju inte. Orken fanns inte kvar, kreativiteten och nyfikenheten på att prova nya saker var som bortblåst. Inte ens det jag tycker är roligt var roligt längre. Så då, efter mycket vånda, så bestämde jag mig för att prova östrogen. Igen, ska jag säga, för jag provade tabletter under ca två månader under hösten 2015 men fick sluta igen för jag mådde inte alls bra av dem. Vallningarna försvann men kroppen uppförde sig så konstigt så jag bestämde mig för att sluta igen.

Min klimakteriresa är säkert långt ifrån slut, men just nu i o m östrogenet så känns det som om jag fått en liten andningspaus, alla konstiga biverkningar till trots, och det är skönt. Jag kan liksom samla ihop mig och komma ifatt. Fast det tar också tid. Det tar tid att inse att man faktiskt mått ganska så kasst ganska så länge, och det tar tid att förstå hur mycket kraft och energi man lägger på att fortsätta som vanligt och låtsas att allt är OK.

Jag funderar också en del på det där med mitt i livet ... För det första så har ju ingen av oss någon som helst aning om vad som är mitt i livet. Vad som helst kan ju hända vilken dag som helst. Man har ju någon sorts föreställning om att man ska ha kommit till någon sorts insikt eller mognad, när man är i 50-årsåldern. Man förväntas kunna ta riktiga beslut, kanske kunna strunta i det oviktiga på ett annat sätt än tidigare. Inte bry sig så mycket om vad andra människor tycker och vara mer förlåtande mot sig själv, kanske? Skilja agnarna från vetet etc etc. Några kanske börjar om, börjar leva "på riktigt", göra nya val i livet. Samtidigt så hör man överallt att 50 är det nya 30. Jag undrar lite hur man ska kunna ta sig den där tiden att liksom få den där övergripande kollen som verkar komma per automatik, hur man ska kunna göra alla de där mogna valen, när allt snurrar på som vanligt? Man kan ju liksom inte pausa arbetsliv, familj, trädgård, matlagning etc? Det kanske bara är jag som inte kommit på knepet ännu. Eller så har min mognad inte riktigt infunnit sig.

Ja, tankarna far runt. "Monkey mind" pratas det ofta om i yogasammanhang, och jag är helt med. Jag stoppar här, och strax kommer ytterligare ett inlägg med lite tankar om böcker och kanske en och annan film med kopplingar till temat Mitt i livet.