Peach av Emma Glass

Jag vet helt ärligt inte vad jag ska tycka eller skriva om den här boken. Den var en mycket märklig känsla att läsa den. Den var obehaglig, men samtidigt så kunde jag inte lägga den ifrån mig. Den kommer förmodligen att stanna kvar under lång tid, det här är ingenting man glömmer i första taget ...

Den börjar med att vi möter Peach, som i svåra smärtor tar sig hemåt. Hon är ensam och hon har precis blivit våldtagen. Hon berättar ingenting när hon kommer hem, utan duschar, badar, tvättar och lagar sina kläder. Sedan syr hon ihop sig själv innan hon går ner och äter middag med sin familj.

Det är svårt att läsa om Peach och det som har hänt henne. Det är knappt det går. Ordvalen är så perfekt precisa så det är på gränsen till smärtsamt. Man vrider sig under läsningen, och trots att boken är tunn så tar det ändå en stund att ta sig igenom den. Det här är inte något man svischar igenom precis. Jag kommer på mig själv att blunda flera gånger när jag läser. Som för att stänga ute orden.

Det är sorgligt, men det är också brutalt och på sina ställen ganska osmakligt. Det sorgliga handlar mycket om att Peach inte ber sin familj och sina vänner om hjälp. Hon har många runtomkring sig som älskar henne och skulle göra allt de kunde för att hjälpa. Det känns som om det är bitar av Peaches historia som man som läsare inte får reda på. Som om det saknas pusselbitar. Jag vill som läsare få vet mer om vad som hänt precis innan boken tar sin början. Jag vill veta mer om Peach.

Det ska bli spännande att följa Emma Glass författarskap, det har hörts så många hyllningar, så jag kommer inte bli förvånad alls om hon kommer att få en massa fina priser för Peach. Det skulle vara roligt att höra vad andra läsare tycker. Jag vill framförallt prata om sista kapitlet!!!